Ja men nu är jag snart med igen på
resan runt jorden.
Igår var jag äntligen på biblan och beställde de böcker jag vill läsa den här månaden.
Det blev alla föreslagna plus en till.
Det bästa är att numera kan man ladda hem talböcker själv och jag ska få ett sådant nedladdningskonto.
Så sen kan jag låna hejvilt utan att behöva åka in till Norrköping och utan att behöva vänta på att de beställda böckrna ska anlända till vår brevlåda.
Det blir ju toppen!
Men nu har jag som sagt fått beställa och jag hoppas att de kommer så att jag i alla fall hinner med att läsa någon eller några av dom innan augusti är över.
Visar inlägg med etikett Jorden runt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jorden runt. Visa alla inlägg
fredag 12 augusti 2011
lördag 30 april 2011
Den ovillige fundamentalisten, av Mohsin Hamid
På resan
Runt jorden
har jag nu hamnat i Asien och Pakistan.
Vid ett pakistanskt cafébord möts två män. Den ene är pakistanien Changez, den andre är en rätt hemlig amerikan.
Vid detta bord delger Changez denne amerikan sin historia. En historia som börjar så ljust med amerikanska toppbetyg på universitet, ett höjdarjobb och ett möte med en vacker och intelligent flicka.
Sedan kommer 11 september och alllt förändras.
Den här boken är på samma gång annorlunda och inte särskilt orginell.
det här är i alla fall tredje boken i år som jag läst där en man som älskar en kvinna som inte älskar honom tillbaka.
Det speciella i berättelsen är förstås vad 11 september gör med Changez och hans omvärld. Hur människorna ser på honom och hur han på något sätt börjar formas utifrån andras förväntningar och fördomar. Och hur även en livskris spelar in när en människa gör sina livsval.
Boken beskrivs som "modig" (i baksidestecten eller om det var i fliktexten) och det får mig verkligen att inse hur van och bortskämd jag är vid det självklara i att få uttrycka sina åsikter.
Inte så att man kan säga vad man vill i Sverige utan att det väcker reaktioner men jag upplever inte det här som någon provocerande boik. Hamid ger oss ett inifrånperspektiv och händelserna är så väl insatta i sin kontext så att det för mig blir omöjligt att bli upprörd. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att Changez reaktioin på de fallande tvillingtornen är förvirrad glädje och triumf. Men så är jag förstås inte amerikan heller...
Det som jag tycker är lite konstigt ed boken är inramningen med samtalet vid cafébordet.
när Changez för dialog med amerikanen låter han som om han vore en gammal man och som om det han berättar skett för länge sedan. När han sedan återtar berättelsen blir hans tonfall ett helt annat. Senare i boken förstår jag att han inte alls är gammal utan att händelserna utspelat sig för bara ett par år sedan.
Hela situationen är för överigt konstig. Vem är den där snubben och varför låter han Changez forstätta när trots att han verkar ganska misstänksam och obekväm?
Och slutet... Jag kanske är trög men jag fattar det inte... Jag kan ju inte skriva om det här för dt vore oschyst mot er som har boken framför er men om det är nån som fattar det här så lämna gärna en kommentar. Då kan den som inte vill veta slutet låta bli att läsa kommentarerna.
DSammanfattningsvis så har Den ovillige fundamentalisten varit en intressant och givande läsning. Jag älskar att få se andra sidor av diverse mynt och när det gäller just 11-spemtembermyntet har USA:s sida överskuggat det allra mesta.
(Finns inte som ljudbok.)
Runt jorden
har jag nu hamnat i Asien och Pakistan.
Vid ett pakistanskt cafébord möts två män. Den ene är pakistanien Changez, den andre är en rätt hemlig amerikan.
Vid detta bord delger Changez denne amerikan sin historia. En historia som börjar så ljust med amerikanska toppbetyg på universitet, ett höjdarjobb och ett möte med en vacker och intelligent flicka.
Sedan kommer 11 september och alllt förändras.
Den här boken är på samma gång annorlunda och inte särskilt orginell.
det här är i alla fall tredje boken i år som jag läst där en man som älskar en kvinna som inte älskar honom tillbaka.
Det speciella i berättelsen är förstås vad 11 september gör med Changez och hans omvärld. Hur människorna ser på honom och hur han på något sätt börjar formas utifrån andras förväntningar och fördomar. Och hur även en livskris spelar in när en människa gör sina livsval.
Boken beskrivs som "modig" (i baksidestecten eller om det var i fliktexten) och det får mig verkligen att inse hur van och bortskämd jag är vid det självklara i att få uttrycka sina åsikter.
Inte så att man kan säga vad man vill i Sverige utan att det väcker reaktioner men jag upplever inte det här som någon provocerande boik. Hamid ger oss ett inifrånperspektiv och händelserna är så väl insatta i sin kontext så att det för mig blir omöjligt att bli upprörd. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att Changez reaktioin på de fallande tvillingtornen är förvirrad glädje och triumf. Men så är jag förstås inte amerikan heller...
Det som jag tycker är lite konstigt ed boken är inramningen med samtalet vid cafébordet.
när Changez för dialog med amerikanen låter han som om han vore en gammal man och som om det han berättar skett för länge sedan. När han sedan återtar berättelsen blir hans tonfall ett helt annat. Senare i boken förstår jag att han inte alls är gammal utan att händelserna utspelat sig för bara ett par år sedan.
Hela situationen är för överigt konstig. Vem är den där snubben och varför låter han Changez forstätta när trots att han verkar ganska misstänksam och obekväm?
Och slutet... Jag kanske är trög men jag fattar det inte... Jag kan ju inte skriva om det här för dt vore oschyst mot er som har boken framför er men om det är nån som fattar det här så lämna gärna en kommentar. Då kan den som inte vill veta slutet låta bli att läsa kommentarerna.
DSammanfattningsvis så har Den ovillige fundamentalisten varit en intressant och givande läsning. Jag älskar att få se andra sidor av diverse mynt och när det gäller just 11-spemtembermyntet har USA:s sida överskuggat det allra mesta.
(Finns inte som ljudbok.)
torsdag 24 mars 2011
Hur man botar en fanatiker och om att skriva, av Amos Oz
På
resan runt jorden
bestämde jag mig för att stanna kvar lite längre i Mellanöstern och läsa en bok som fanns med på
förra årets jordenruntfärd.
Hur man botar en fanatiker är en kort och lättläst liten bok av den mycket skarpe Amos Oz.
Han ger på ett nyktert, humoristiskt och ljust sätt sin syn på israel-palestinakonflikten och på hur den borde lösas.
Han beskriver vad han anser vara en fanatiker och hur man ska gå tillväga för att bota en sådan.
Då han själv varit fanatiker borde han ju veta.
Han berättar också en del om sitt eget skrivande i ljuset av konflikten.
Den här lilla skriften väcker hopp tycker jag. Oz tror verkligen på att det kan komma till stånd en lösning på det djupgående problemet i Israel/palestina och det inom en inte allt för avlägsen framtid.
Han väcker även många tankar och funderingar hos mig.
Många av hans idéer blir aha-upplevelser. Andra saker kan jag inte köpa rakt av (som t ex hans syn på krig) och måste verkligen fundera mer över.
Intressant och läsvärt och jag är nu mycket sugen på att läsa någon av hans romaner.
(Finns inte som ljudbok.)
resan runt jorden
bestämde jag mig för att stanna kvar lite längre i Mellanöstern och läsa en bok som fanns med på
förra årets jordenruntfärd.
Hur man botar en fanatiker är en kort och lättläst liten bok av den mycket skarpe Amos Oz.
Han ger på ett nyktert, humoristiskt och ljust sätt sin syn på israel-palestinakonflikten och på hur den borde lösas.
Han beskriver vad han anser vara en fanatiker och hur man ska gå tillväga för att bota en sådan.
Då han själv varit fanatiker borde han ju veta.
Han berättar också en del om sitt eget skrivande i ljuset av konflikten.
Den här lilla skriften väcker hopp tycker jag. Oz tror verkligen på att det kan komma till stånd en lösning på det djupgående problemet i Israel/palestina och det inom en inte allt för avlägsen framtid.
Han väcker även många tankar och funderingar hos mig.
Många av hans idéer blir aha-upplevelser. Andra saker kan jag inte köpa rakt av (som t ex hans syn på krig) och måste verkligen fundera mer över.
Intressant och läsvärt och jag är nu mycket sugen på att läsa någon av hans romaner.
(Finns inte som ljudbok.)
måndag 14 mars 2011
Sju stenar till den otrogna hustrun, av Vénus Khoury-Ghata
Efter min skakande upplevelse i
Syrien
fortsatte jag till Libanon.
Ur askan i elden kan man säga.
Till ett bistondscenter i en liten, fundamentalistisk by kommer "främlingskan". Hon har flytt Paris där hon lämnat efter sig sin döda katt och sin svekfulla älskare.
Här möter hon människoöden som på sätt och vis liknar hennes eget men som samtidigt inte är jämförbara.
På biståndscentret möter hon den 40-åriga Amina. En kvinna som går sin egen väg samtidigt som hon är bunden av sina traditioner. Som hyser ett starkt manshat samtidigt som hon underkastar sig männens makt, behov och begär.
I byn möter främlingskan Noor. Det är kvinnan för vars skull man samlat ihop en hög med stenar på byns torg. Hon som dömts till döden genom stening på grund av otrohet.
Den här boken väcker oerhört många känslor hos mig - smärta, sorg, förtvivlan, hopp coh glädje.
Berättelsen plockar också fram en oförsonlig sida hos mig själv. Jag försöker alltid se saker och ting ur många synvinklar. Försöker förstå varför människor handlar som de gör. Mycket lite är svart eller vitt i min värld.
Men under min läsning av denna bok skiter jag bitvis i allt det där. Jag skiter i att det är urgamla traditioner och att jag inte är en del av den och alltså inte kan se saker och ting på samma sätt som de här människorna.
Det kvinnorna utsätts för och den grova ojämlikhet som råder mellan könen är fel, fel, fel, fel.
Att döda en kvinna som utnyttjats sexuellt (våldtäckt eller inte, det är ett utnyttjande) men att låta en man som först våldtagit och sedan dödat sin dotter gå fri, det är sjukt, vridet och fel.
Det finns inga förmildrande omständigheter.
Punkt slut.
Oförsonliga men sköna känslor.
Språket är mycket fint. Osentimentalt men nära.. Något distanserat men inte alls snålt. Jag som läsare betraktar inte bara det som sker utan dras in i det.
Så ska en bok vara skriven för att få mig att verkligen uppskatta den.
(Finns inte osm ljudbok.)
Syrien
fortsatte jag till Libanon.
Ur askan i elden kan man säga.
Till ett bistondscenter i en liten, fundamentalistisk by kommer "främlingskan". Hon har flytt Paris där hon lämnat efter sig sin döda katt och sin svekfulla älskare.
Här möter hon människoöden som på sätt och vis liknar hennes eget men som samtidigt inte är jämförbara.
På biståndscentret möter hon den 40-åriga Amina. En kvinna som går sin egen väg samtidigt som hon är bunden av sina traditioner. Som hyser ett starkt manshat samtidigt som hon underkastar sig männens makt, behov och begär.
I byn möter främlingskan Noor. Det är kvinnan för vars skull man samlat ihop en hög med stenar på byns torg. Hon som dömts till döden genom stening på grund av otrohet.
Den här boken väcker oerhört många känslor hos mig - smärta, sorg, förtvivlan, hopp coh glädje.
Berättelsen plockar också fram en oförsonlig sida hos mig själv. Jag försöker alltid se saker och ting ur många synvinklar. Försöker förstå varför människor handlar som de gör. Mycket lite är svart eller vitt i min värld.
Men under min läsning av denna bok skiter jag bitvis i allt det där. Jag skiter i att det är urgamla traditioner och att jag inte är en del av den och alltså inte kan se saker och ting på samma sätt som de här människorna.
Det kvinnorna utsätts för och den grova ojämlikhet som råder mellan könen är fel, fel, fel, fel.
Att döda en kvinna som utnyttjats sexuellt (våldtäckt eller inte, det är ett utnyttjande) men att låta en man som först våldtagit och sedan dödat sin dotter gå fri, det är sjukt, vridet och fel.
Det finns inga förmildrande omständigheter.
Punkt slut.
Oförsonliga men sköna känslor.
Språket är mycket fint. Osentimentalt men nära.. Något distanserat men inte alls snålt. Jag som läsare betraktar inte bara det som sker utan dras in i det.
Så ska en bok vara skriven för att få mig att verkligen uppskatta den.
(Finns inte osm ljudbok.)
fredag 11 mars 2011
Järngräshoppan, av Salim Barakat
Efter mitt besök i
Iran
begav jag mig raskt till Syrien där jag skakades om ordentligt.
Järngräshoppan är en självbiografisk barn- och ungdomsskildring.
Den är verkligen skriven utifrån barnens perspektiv och som läsare får man inte mycket förklaringar till olika skeenden, någon omvärldsanalys eller någon annan bakgrundsinformation.
På ett poetiskt vis med svart skönhet beskriver Salim Barakat de fasor barnen utsätts för av de vuxna och de fasor de själva utsätter svagare varelser för.
Jag har läst många barn- och ungdomsskildringar men aldrig i den här kontexten. Och aldrig med sådana fruktansvärda pojkstreck.
Att trampa på igelkottar med träskor, tvinga ut mullvadar ur sina hål med hjälp av vatten för att sedan tvinga dom att simma i en grop tills de dör, att hälla bensin över och tända eld på en katt osv, går långt utvad som kan ses som vanligt bus.
Det är fruktansvärt att läsa och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Lika fruktansvärt är de omständigheter som får barnen att bete sig på det viset.
Barakat beskriver ett liv där mörker, kyla och kärlekslöshet råder och den enda glädjen är skadeglädjen. Ett liv där friheten från vuxenvärlden är den största lyckan.
Ja, det är verkligen en hemsk berättelse även om jag nog tycker att det lättas upp lite i den andra delen av boken. Antagligen beror det på att ju äldre pojken blir desto mindre ger sig föräldrarna på honom och desto mindre behöver han i sin tur hämnas och ta ut sin smärta på andra.
Berättarrösten griper tag och det vackra och betvingande språket låter mig inte blunda för det svåra.
En fruktansvärd och fängslande läsupplevelse som jag inte kommer glömma i första taget.
(Finns inte som ljudbok.)
Iran
begav jag mig raskt till Syrien där jag skakades om ordentligt.
Järngräshoppan är en självbiografisk barn- och ungdomsskildring.
Den är verkligen skriven utifrån barnens perspektiv och som läsare får man inte mycket förklaringar till olika skeenden, någon omvärldsanalys eller någon annan bakgrundsinformation.
På ett poetiskt vis med svart skönhet beskriver Salim Barakat de fasor barnen utsätts för av de vuxna och de fasor de själva utsätter svagare varelser för.
Jag har läst många barn- och ungdomsskildringar men aldrig i den här kontexten. Och aldrig med sådana fruktansvärda pojkstreck.
Att trampa på igelkottar med träskor, tvinga ut mullvadar ur sina hål med hjälp av vatten för att sedan tvinga dom att simma i en grop tills de dör, att hälla bensin över och tända eld på en katt osv, går långt utvad som kan ses som vanligt bus.
Det är fruktansvärt att läsa och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Lika fruktansvärt är de omständigheter som får barnen att bete sig på det viset.
Barakat beskriver ett liv där mörker, kyla och kärlekslöshet råder och den enda glädjen är skadeglädjen. Ett liv där friheten från vuxenvärlden är den största lyckan.
Ja, det är verkligen en hemsk berättelse även om jag nog tycker att det lättas upp lite i den andra delen av boken. Antagligen beror det på att ju äldre pojken blir desto mindre ger sig föräldrarna på honom och desto mindre behöver han i sin tur hämnas och ta ut sin smärta på andra.
Berättarrösten griper tag och det vackra och betvingande språket låter mig inte blunda för det svåra.
En fruktansvärd och fängslande läsupplevelse som jag inte kommer glömma i första taget.
(Finns inte som ljudbok.)
tisdag 8 mars 2011
Huset vid moskén, av Kader Abdolah
På resan
runt jorden
befinner jag mig just nu i Mellanöstern. Det blir ett av årets längre resstopp och jag har kommit ungefär halvvägs.
Det första land jag besökte var Iran genom Kader Abdolahs bok Huset vid moskén.
Där får vi följa livet i ett hus som ligger då just vid moskén. Där bor tre kusiner - en imam, en böneutropare och en köpman - deras familjer och mormödrarna, som inte alls är mormödrar utan två ogifta damer som sköter hushållet och håller uppsikt på huset.
I staden där huset ligger lever människorna i någon slags blandning av motvilja och tjusning av det amrikanska inflytandet.
Framför allt är det så i huset. Där vil och försöker man hålla på de traditioner som funnits där i 800 år, samtidigt som man är ganska öppen för förändring, utveckling och nymodigheter. Smink, tv, kvinnans sexuella frigörelse, modern poesi, nylonstrumpor och bio väcker nyfikenhet och ger spänning i tillvaron.
Sedan kommer det brutala maktskiftet. Det som ska återställa ordning och tradition. Ett maktskifte som får hemliga polisen att te sig som mild och mesig.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken riktigt.
Det var helt klart intressant och givande läsning men den fäster inte riktigt.
Den är skriven som en saga och börjar: "DET VAR EN GÅNG ett hus, ett gammalt hus, som hette huset vid moskén".
Språket är gammaldags och ger sagostämning. Förutom då att det ibland stoppas in ord som känns väldigt malplacerade så som grejer och kille.
Den börjar liksom lite gulligt och behagligt. Även det svåra framställs på ett smågulligt sätt.
Sen helt plöttsligt vänder det och allt blir bara hemskare och hemskare. Men ändå fortfarande skrivet på sitt sagovis.
Det är kanske någon finess och tanke med det hela men jag förstår det inte och blir inte särskilt förtjust i det får jag nog säga.
Jag känner mig splittrad. Att få följa historien var intressant och å ena sidan hade jag inte velat vara utan den andra delen av boken.
Å andra sidan var början så trevlig och kändes mysig medan slutet inte känns som att det passar ihop med början. Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det men boken som roman skulle vara bättre med enbart den första delen tror jag. Fast ändå inte...
Äh, jag vet inte... Splittrad som sagt...
(Finns inte som ljudbok.)
runt jorden
befinner jag mig just nu i Mellanöstern. Det blir ett av årets längre resstopp och jag har kommit ungefär halvvägs.
Det första land jag besökte var Iran genom Kader Abdolahs bok Huset vid moskén.
Där får vi följa livet i ett hus som ligger då just vid moskén. Där bor tre kusiner - en imam, en böneutropare och en köpman - deras familjer och mormödrarna, som inte alls är mormödrar utan två ogifta damer som sköter hushållet och håller uppsikt på huset.
I staden där huset ligger lever människorna i någon slags blandning av motvilja och tjusning av det amrikanska inflytandet.
Framför allt är det så i huset. Där vil och försöker man hålla på de traditioner som funnits där i 800 år, samtidigt som man är ganska öppen för förändring, utveckling och nymodigheter. Smink, tv, kvinnans sexuella frigörelse, modern poesi, nylonstrumpor och bio väcker nyfikenhet och ger spänning i tillvaron.
Sedan kommer det brutala maktskiftet. Det som ska återställa ordning och tradition. Ett maktskifte som får hemliga polisen att te sig som mild och mesig.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken riktigt.
Det var helt klart intressant och givande läsning men den fäster inte riktigt.
Den är skriven som en saga och börjar: "DET VAR EN GÅNG ett hus, ett gammalt hus, som hette huset vid moskén".
Språket är gammaldags och ger sagostämning. Förutom då att det ibland stoppas in ord som känns väldigt malplacerade så som grejer och kille.
Den börjar liksom lite gulligt och behagligt. Även det svåra framställs på ett smågulligt sätt.
Sen helt plöttsligt vänder det och allt blir bara hemskare och hemskare. Men ändå fortfarande skrivet på sitt sagovis.
Det är kanske någon finess och tanke med det hela men jag förstår det inte och blir inte särskilt förtjust i det får jag nog säga.
Jag känner mig splittrad. Att få följa historien var intressant och å ena sidan hade jag inte velat vara utan den andra delen av boken.
Å andra sidan var början så trevlig och kändes mysig medan slutet inte känns som att det passar ihop med början. Ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det men boken som roman skulle vara bättre med enbart den första delen tror jag. Fast ändå inte...
Äh, jag vet inte... Splittrad som sagt...
(Finns inte som ljudbok.)
måndag 14 februari 2011
En munter begravning, av Ljudmila Ulitskaja
Mitt första resstopp i årets
jordenruntresa
blev Ryssland.
Fast inte alls ryssland utan en lägenhet i New York med en brokig skara ryska emigranter.
Deras gemensamma nämnare är den älskade mannen och konstnären, som vi egentligen inte får veta så mycket om men som bokens handling kretsar kring. Den man som nu ligger på dödsbädden med sin fru, sina älskarinnor och bekanta omkring sig. Ja, och så några till som liksom bara hamnar där.
Boken innehåller många karaktärer och jag har lite svårt att håla ordning på dom. Vissa får jag över huvud taget inte kläm på vilka de är och vad de har där att göra.
Det var inte en bok som riktigt sg tag i mig. Inte en bok som fick mig att längta efter att läsa mer när jag lagt den åt sidan. Men den gick snabbt att läsa ut. Den var underhållande, komisk och sorglig på samma gång och jag blev mycket förtjust i de många starka personligheterna.
(Finns inte som ljudbok.)
jordenruntresa
blev Ryssland.
Fast inte alls ryssland utan en lägenhet i New York med en brokig skara ryska emigranter.
Deras gemensamma nämnare är den älskade mannen och konstnären, som vi egentligen inte får veta så mycket om men som bokens handling kretsar kring. Den man som nu ligger på dödsbädden med sin fru, sina älskarinnor och bekanta omkring sig. Ja, och så några till som liksom bara hamnar där.
Boken innehåller många karaktärer och jag har lite svårt att håla ordning på dom. Vissa får jag över huvud taget inte kläm på vilka de är och vad de har där att göra.
Det var inte en bok som riktigt sg tag i mig. Inte en bok som fick mig att längta efter att läsa mer när jag lagt den åt sidan. Men den gick snabbt att läsa ut. Den var underhållande, komisk och sorglig på samma gång och jag blev mycket förtjust i de många starka personligheterna.
(Finns inte som ljudbok.)
onsdag 24 november 2010
Midaqq-gränden, av Naguib Mahfouz
På min resa
jorden runt
har jag nu besökt och lämnat Egypten och Kairo.
Det har varit en högst angenäm visstelse.
"Mycket vittnar om att Midaqq-gränder är en ädelsten från gågna tider och att den en gång strålat som en stjärna i Kairos ärofulla historia."
Så börjar denna historia och jag blir genast mycket intresserad av denna gränd.
Vi får blicka in i dess inskränkta och begränsade värld och följa livet där under några månader.
Vi får lära känna dess invånare - deras vanor, deras drömmar och längtan, deras vardag och deras tankar.
Jag känner verkligen hur jag har fått uppleva Egyptens Kairo under 40-talet.
Jag fascineras över hur författaren framställer sin samtid nästan som hade han våra nutidsglasögon på.
Jag undrar för vem han skrev. Var det för sitt eget folk eller för resten av världen? Elelr både och?
Mest imponeras jag nog av hur han beskriver kvinnan.
Hur hon här, till skillnad från i
Sultanbrudens skugga
verkar vara ganska fri.
Han målar upp många starka, driftiga, dominanta och självständiga kvinnor.
Samtidigt är de ändå så underkastade mannen och hans värld.
Hon är fri att gå ut men ändå innestängd mellan hemmets väggar, beroende av mannens inkomst.
Om hon inte är änka. Då verkar hon ha större friheter.
och vad händer med den flicka som inte längtar efter att föda och fostra barn? En flicka som har andra drömmar?
Mahfouz är sannerligen en god berättare och är en av få nobelpristagare som lyckas få mig på kroken.
Om jag ska ha något att invända mot boken så är det möjligen dess ibland lite väl långa och tröttsamma dialoger. Framför allt när det handlar om människor som är osams.
Men det är ingen stor grej och jag blir samtidigt nyfiken på om det är ett författardrag eller om det faktiskt var så man bråkade i små gränder i Kairo under 40-talet.
(Finns inte som ljudbok.)
jorden runt
har jag nu besökt och lämnat Egypten och Kairo.
Det har varit en högst angenäm visstelse.
"Mycket vittnar om att Midaqq-gränder är en ädelsten från gågna tider och att den en gång strålat som en stjärna i Kairos ärofulla historia."
Så börjar denna historia och jag blir genast mycket intresserad av denna gränd.
Vi får blicka in i dess inskränkta och begränsade värld och följa livet där under några månader.
Vi får lära känna dess invånare - deras vanor, deras drömmar och längtan, deras vardag och deras tankar.
Jag känner verkligen hur jag har fått uppleva Egyptens Kairo under 40-talet.
Jag fascineras över hur författaren framställer sin samtid nästan som hade han våra nutidsglasögon på.
Jag undrar för vem han skrev. Var det för sitt eget folk eller för resten av världen? Elelr både och?
Mest imponeras jag nog av hur han beskriver kvinnan.
Hur hon här, till skillnad från i
Sultanbrudens skugga
verkar vara ganska fri.
Han målar upp många starka, driftiga, dominanta och självständiga kvinnor.
Samtidigt är de ändå så underkastade mannen och hans värld.
Hon är fri att gå ut men ändå innestängd mellan hemmets väggar, beroende av mannens inkomst.
Om hon inte är änka. Då verkar hon ha större friheter.
och vad händer med den flicka som inte längtar efter att föda och fostra barn? En flicka som har andra drömmar?
Mahfouz är sannerligen en god berättare och är en av få nobelpristagare som lyckas få mig på kroken.
Om jag ska ha något att invända mot boken så är det möjligen dess ibland lite väl långa och tröttsamma dialoger. Framför allt när det handlar om människor som är osams.
Men det är ingen stor grej och jag blir samtidigt nyfiken på om det är ett författardrag eller om det faktiskt var så man bråkade i små gränder i Kairo under 40-talet.
(Finns inte som ljudbok.)
torsdag 11 november 2010
Sultanbrudens skugga, av Assia Djebar
Det gick ju inte så bra för mig i Nordamerika i oktober. Jag tänker
återkomma dit men nu, när blötsnön ligger tung utanför fönstret, har jag fortsatt
resan jorden runt
och landat i Afrika.
"Sultanbrudens skugga" handlar om två algeriska kvinnor - Isma som gjort sig fri från sin make och Hajila som blir hennes efterträdare.
Isma som verkligen en gång älskat sin make och i njutning och glädje delat dennes säng är stark. Kanske lyckas hon bryta med honom och hans dominans just för att han älskar henne så.
Hajila är också stark på sitt sätt men mellan henne och maken finns ingen kärlek och närhet.
Det här är en bok som bland annat berättar om kvinnoförtryck, kvinnovärlden innanför hemmets väggar, friheten utanför, misshandel och våldtäkt, kärlek och njutning, slöjans makt och befrielsen i det turkiska badets hetta och kyla.
Att läsa "Sultanbrudens skugga" var nyttigt för mig då jag har fått närma mig en värld som är så långt från min egen.
Den är vackert skriven och berättad men lite väl poetisk för min smak.
Ja, alltså jag gillar ju poesi.
Skriver ju t.o.m lite själv.
Men jag vill förstå den och det gör jag inte riktigt i det här fallet.
Kanske är det kulturellt - Afrika når inte riktigt fram till mig - kanske är jag inte tillräckligt kulturell... Antagligen är det lite av varje.
Jag är i alla fall glad över mitt första afrikastopp.
Nu befinner jag mig i Egypten och det är grejer det!
Återkommer förstås med en rapport här ifrån när jag är färdig.
Jag hade verkligen för mig att jag sett Sultanbrudens skugga som ljudbok men nu hittar jag den ingenstans. Så jag tror bara den finns som talbok.
återkomma dit men nu, när blötsnön ligger tung utanför fönstret, har jag fortsatt
resan jorden runt
och landat i Afrika.
"Sultanbrudens skugga" handlar om två algeriska kvinnor - Isma som gjort sig fri från sin make och Hajila som blir hennes efterträdare.
Isma som verkligen en gång älskat sin make och i njutning och glädje delat dennes säng är stark. Kanske lyckas hon bryta med honom och hans dominans just för att han älskar henne så.
Hajila är också stark på sitt sätt men mellan henne och maken finns ingen kärlek och närhet.
Det här är en bok som bland annat berättar om kvinnoförtryck, kvinnovärlden innanför hemmets väggar, friheten utanför, misshandel och våldtäkt, kärlek och njutning, slöjans makt och befrielsen i det turkiska badets hetta och kyla.
Att läsa "Sultanbrudens skugga" var nyttigt för mig då jag har fått närma mig en värld som är så långt från min egen.
Den är vackert skriven och berättad men lite väl poetisk för min smak.
Ja, alltså jag gillar ju poesi.
Skriver ju t.o.m lite själv.
Men jag vill förstå den och det gör jag inte riktigt i det här fallet.
Kanske är det kulturellt - Afrika når inte riktigt fram till mig - kanske är jag inte tillräckligt kulturell... Antagligen är det lite av varje.
Jag är i alla fall glad över mitt första afrikastopp.
Nu befinner jag mig i Egypten och det är grejer det!
Återkommer förstås med en rapport här ifrån när jag är färdig.
Jag hade verkligen för mig att jag sett Sultanbrudens skugga som ljudbok men nu hittar jag den ingenstans. Så jag tror bara den finns som talbok.
tisdag 19 oktober 2010
Ingen bra start i Nordamerika...
På färden
runt jorden
har visstelsen i nordamerika hittills inte gått så bra...
När jag kom hem från bb och läst läst ut Andarnas hus högg jag glupskt in på Paul Austers Illusionernas bok.
Men den var för hårdtuggad för mig.
Första kapitlet var ok. Visserligen ganska tråkigt men jag tänkte att det nog kunde bli bra. Under andra kapitlet tappade Auster mig helt.
Dansande mustascher är inget för mig alls helt enkelt.
Jag bara somnade så jag la ner.
Till min stora glädje kom Och var hrö du hemma från biblan så lägligt. Jaha, då var den cd-skivan (talbok) helt sarjad och gick inte att läsa.
Så jag måste på nåt sätt ta mig till biblan nån dag och fixa en ny.
Inte så lätt med bäbis men det ska väl ordna sig.
Som sagt, ingen jättebra start men jag kommer nog igen...
runt jorden
har visstelsen i nordamerika hittills inte gått så bra...
När jag kom hem från bb och läst läst ut Andarnas hus högg jag glupskt in på Paul Austers Illusionernas bok.
Men den var för hårdtuggad för mig.
Första kapitlet var ok. Visserligen ganska tråkigt men jag tänkte att det nog kunde bli bra. Under andra kapitlet tappade Auster mig helt.
Dansande mustascher är inget för mig alls helt enkelt.
Jag bara somnade så jag la ner.
Till min stora glädje kom Och var hrö du hemma från biblan så lägligt. Jaha, då var den cd-skivan (talbok) helt sarjad och gick inte att läsa.
Så jag måste på nåt sätt ta mig till biblan nån dag och fixa en ny.
Inte så lätt med bäbis men det ska väl ordna sig.
Som sagt, ingen jättebra start men jag kommer nog igen...
fredag 15 oktober 2010
Andarnas hus, av Isabel Allende
På min väg
runt jorden
blev jag kvar lite längre än tänkt i syd/mellanamerika.
Det beror på att den bok jag helst ville läsa - "Andarnas hus" - tog tid på sig att anlända från biblioteket.
Men nu är den läst och oh vilken härlig upplevelse!
"Andarnas hus" är en fyllig och annorlunda släktkrönika.
Karaktärerna är minst sagt speciella och handlingen slingrar och krumbuktar sig via dessa människor och en bit av Chiles historia på ett härligt sätt som känns unikt och mycket levande.
Språket är en fröjd och framställningen har den sorts humor som kan få mig att skratta högt. Samtidigt finns där ett djupt allvar och jag växlar mellan skratt och värk i hjärta och själ.
Allende är en otrolig författare och den här boken rekommenderar jag å det varmaste.
Likaså hennes bok
Inés min själs älskade
som är en helt annan sorts historia men ett fantastiskt porträtt av en fantastisk kvinna.
(Andarnas hus finns inte som ljudbok.)
runt jorden
blev jag kvar lite längre än tänkt i syd/mellanamerika.
Det beror på att den bok jag helst ville läsa - "Andarnas hus" - tog tid på sig att anlända från biblioteket.
Men nu är den läst och oh vilken härlig upplevelse!
"Andarnas hus" är en fyllig och annorlunda släktkrönika.
Karaktärerna är minst sagt speciella och handlingen slingrar och krumbuktar sig via dessa människor och en bit av Chiles historia på ett härligt sätt som känns unikt och mycket levande.
Språket är en fröjd och framställningen har den sorts humor som kan få mig att skratta högt. Samtidigt finns där ett djupt allvar och jag växlar mellan skratt och värk i hjärta och själ.
Allende är en otrolig författare och den här boken rekommenderar jag å det varmaste.
Likaså hennes bok
Inés min själs älskade
som är en helt annan sorts historia men ett fantastiskt porträtt av en fantastisk kvinna.
(Andarnas hus finns inte som ljudbok.)
tisdag 21 september 2010
Den sista läsaren, av David Toscana
Mitt andra stopp i
Jordenruntresans
syd/mellanamerikavisstelse är Mexico och byn Icamole.
I Icamole finns ett nedlagt bibliotek och en avskedad bibliotekarie.
Denne bibliotekarie vägrar dock stänga biblioteket som är förlagt i hans eget hem.
Han ägnar dagarna åt att läsa böcker. De flesta får en censureringsstämpel och hamnar i "helvetet" = källaren. Några få faller honom i smaken och hamnar på de dammiga hyllorna.
När han inte läser är han konstant hungrig eftersom han inte längre får någon lön från staten.
En dag kommer hans son och berättar att han hittat en död flicka i sin brunn.
Lucio, som lever halvt i böckernas värld, identifierar flickan som en karaktär i en av hans favoritböcker. Sonen jämför han med en annan karaktär och ger honom en bok att läsa som ska hjälpa honom att lösa problemet med den vackra, unga, döda flickan.
När polisen dyker upp i byn och letar efter en försvunnen flicka "hjälper" han dessa på liknande sätt.
Verkligen en konstig och speciell historia det här. Men jag tycker om den! Ganska mycket tycker jag om den.
Den är fylld av ständiga hänvisningar till böcker och berättelser, sammanblandning av dikt och verklighet.
Det är en enkel men färgstark skildring av byn och byborna och vi får rätt så intimt bekanta oss med bibliotekarien Lucio och hans son.
Lätt rubbade känns de men jag tycker mig förstå mycket av det de är.
Så gillar jag den humor med vilken historien framförs.
En god läsupplevelse helt enkelt.
(Finns inte som ljudbok.)
Jordenruntresans
syd/mellanamerikavisstelse är Mexico och byn Icamole.
I Icamole finns ett nedlagt bibliotek och en avskedad bibliotekarie.
Denne bibliotekarie vägrar dock stänga biblioteket som är förlagt i hans eget hem.
Han ägnar dagarna åt att läsa böcker. De flesta får en censureringsstämpel och hamnar i "helvetet" = källaren. Några få faller honom i smaken och hamnar på de dammiga hyllorna.
När han inte läser är han konstant hungrig eftersom han inte längre får någon lön från staten.
En dag kommer hans son och berättar att han hittat en död flicka i sin brunn.
Lucio, som lever halvt i böckernas värld, identifierar flickan som en karaktär i en av hans favoritböcker. Sonen jämför han med en annan karaktär och ger honom en bok att läsa som ska hjälpa honom att lösa problemet med den vackra, unga, döda flickan.
När polisen dyker upp i byn och letar efter en försvunnen flicka "hjälper" han dessa på liknande sätt.
Verkligen en konstig och speciell historia det här. Men jag tycker om den! Ganska mycket tycker jag om den.
Den är fylld av ständiga hänvisningar till böcker och berättelser, sammanblandning av dikt och verklighet.
Det är en enkel men färgstark skildring av byn och byborna och vi får rätt så intimt bekanta oss med bibliotekarien Lucio och hans son.
Lätt rubbade känns de men jag tycker mig förstå mycket av det de är.
Så gillar jag den humor med vilken historien framförs.
En god läsupplevelse helt enkelt.
(Finns inte som ljudbok.)
onsdag 8 september 2010
Stjärnans ögonblick, av Clarice Lispector
Så har
Jordenruntresan
dragit igång igen efter somamruppehållet.
Det känns väldigt roligt.
Nu är det syd/mellanamerika som gäller och här (om nu biblan inte sätter käppar i hjulet) har jag tänkt spendera en hel del tid.
Faktiskt ska jag försöka läsa alla tre böckerna.
Mitt första resstopp blev Brasielien genom Lispectors Stjärnans ögonblick.
Egentligen den bok jag var minst sugen på att läsa men den första jag fick tag på.
Eftersom den är kort tänkte jag att jag skulle läsa den trots min skeptism. (Skeptism, hter det så?)
Stjärnans ögonblick var mycket riktigt inte heller precis något för mig.
Lite för psykologisk och inåtskådande på något vis.
Jag förstår mig inte riktigt på den helt enkelt. Så är det ofta när böcker och texter blir allt för konstnärliga. Visst uppskattar jag böcker med djup men jag är en sån person som föredrar när det framställs på ett inte allt för hårdtuggat och svårsmält vis.
Språket är mycket vackert. Hela berättelsen är vacker på sitt märkliga och tragiska vis.
Särskilt tycker jag om slutscenen. Den är skarp och liksom tyst. Som en film när alla ljud upphör och inte ens någon filmmusik finns där. Kanske bara ekande hjärtslag.
Boken har absolut sin skönhet och jag är säker på att mer djupsinniga och poetiska människor än jag verkligen kan uppskatta den. Även människor med större intresse för psykologi kan nog tycka att det är en riktig höjdare.
Boken finns inte som ljudbok utan jag har läst den som talbok. Inläsningen görs av min absoluta favorit, Ove Ström, vilket trots allt bidrar till en njutningsfull upplevelse.
Kanske borde jag säga något om handlingen men jag tycker det är svårt.
Det finns två huvudpersoner. Den ena är den manlige författaren som fångat en flickas blick och utifrån detta skapat den andra huvudpersonen - flickan.
Flickan han förälskat sig i, som han inte vill men bara måste skriva om.
Flickan som ingen ser, som inget förväntar sig av livet och som plockar varje smula som kastas åt henne.
Egentligen handlar boken mer om den här författaren än om flickan och vi påminns hela tiden om att det är han som har hittat på henne. Att det är hans eget inre vi får ta del av.
Samtidigt påpekar han att bara för att det är påhittat är det inte osannt. Det tycker jag om.
Ja, mer kan och ska jag nog inte säga om handlingen.
Just det. Det talas mycket om att Lispectors humor som tydligen ska vara framträdande i den här boken.
I så fall har hon och jag inte på något vis samma sorts humor. Jag tycker nämligen inte att Stjärnans ögonblick är det minsta rolig.
Jordenruntresan
dragit igång igen efter somamruppehållet.
Det känns väldigt roligt.
Nu är det syd/mellanamerika som gäller och här (om nu biblan inte sätter käppar i hjulet) har jag tänkt spendera en hel del tid.
Faktiskt ska jag försöka läsa alla tre böckerna.
Mitt första resstopp blev Brasielien genom Lispectors Stjärnans ögonblick.
Egentligen den bok jag var minst sugen på att läsa men den första jag fick tag på.
Eftersom den är kort tänkte jag att jag skulle läsa den trots min skeptism. (Skeptism, hter det så?)
Stjärnans ögonblick var mycket riktigt inte heller precis något för mig.
Lite för psykologisk och inåtskådande på något vis.
Jag förstår mig inte riktigt på den helt enkelt. Så är det ofta när böcker och texter blir allt för konstnärliga. Visst uppskattar jag böcker med djup men jag är en sån person som föredrar när det framställs på ett inte allt för hårdtuggat och svårsmält vis.
Språket är mycket vackert. Hela berättelsen är vacker på sitt märkliga och tragiska vis.
Särskilt tycker jag om slutscenen. Den är skarp och liksom tyst. Som en film när alla ljud upphör och inte ens någon filmmusik finns där. Kanske bara ekande hjärtslag.
Boken har absolut sin skönhet och jag är säker på att mer djupsinniga och poetiska människor än jag verkligen kan uppskatta den. Även människor med större intresse för psykologi kan nog tycka att det är en riktig höjdare.
Boken finns inte som ljudbok utan jag har läst den som talbok. Inläsningen görs av min absoluta favorit, Ove Ström, vilket trots allt bidrar till en njutningsfull upplevelse.
Kanske borde jag säga något om handlingen men jag tycker det är svårt.
Det finns två huvudpersoner. Den ena är den manlige författaren som fångat en flickas blick och utifrån detta skapat den andra huvudpersonen - flickan.
Flickan han förälskat sig i, som han inte vill men bara måste skriva om.
Flickan som ingen ser, som inget förväntar sig av livet och som plockar varje smula som kastas åt henne.
Egentligen handlar boken mer om den här författaren än om flickan och vi påminns hela tiden om att det är han som har hittat på henne. Att det är hans eget inre vi får ta del av.
Samtidigt påpekar han att bara för att det är påhittat är det inte osannt. Det tycker jag om.
Ja, mer kan och ska jag nog inte säga om handlingen.
Just det. Det talas mycket om att Lispectors humor som tydligen ska vara framträdande i den här boken.
I så fall har hon och jag inte på något vis samma sorts humor. Jag tycker nämligen inte att Stjärnans ögonblick är det minsta rolig.
torsdag 10 juni 2010
Människornas jord av Pramoedya Ananta Toer
Alternativ titel Människans jord
Nu har jag äntligen fått bege mig till
Jorden runtresans
aprilmål Indonesien.
Det var sannerligen ett resmål värt att vänta på!
Det är i slutet av 1800-talet. Indonesien är sedan mycket lång tid tillbaka koloniserad av Holland och och befolkningen är indelad i infödingar, indos (halvblod) och fullblodsholländare.
Minke är javanes, alltså en inföding, som går på det Holländska gymnasiet.
Han är av fin börd, mycket intelligent och ambitiös men strävar inte efter framgång och höga poster. Allt han vill är att få vara fri, både från sitt ursprungs kvävande krav och traditioner och från kollonisatörernas förtryck och förakt.
När han träffar Annelies och hennes mor förändras hans liv och hans ögon öppnas än mer.
Han mognar och tvingas bli stark i kampen för sina och Annelies rättigheter.
En fängslande berättelse, fylld av mänsklighet och verklighet, som sätter spår hos mig.
En mycket bra roman som både ger en god historisk inblick och en rik läsupplevelse.
Precis som jag vill ha det!
(Finns inte som ljudbok.)
Nu har jag äntligen fått bege mig till
Jorden runtresans
aprilmål Indonesien.
Det var sannerligen ett resmål värt att vänta på!
Det är i slutet av 1800-talet. Indonesien är sedan mycket lång tid tillbaka koloniserad av Holland och och befolkningen är indelad i infödingar, indos (halvblod) och fullblodsholländare.
Minke är javanes, alltså en inföding, som går på det Holländska gymnasiet.
Han är av fin börd, mycket intelligent och ambitiös men strävar inte efter framgång och höga poster. Allt han vill är att få vara fri, både från sitt ursprungs kvävande krav och traditioner och från kollonisatörernas förtryck och förakt.
När han träffar Annelies och hennes mor förändras hans liv och hans ögon öppnas än mer.
Han mognar och tvingas bli stark i kampen för sina och Annelies rättigheter.
En fängslande berättelse, fylld av mänsklighet och verklighet, som sätter spår hos mig.
En mycket bra roman som både ger en god historisk inblick och en rik läsupplevelse.
Precis som jag vill ha det!
(Finns inte som ljudbok.)
lördag 29 maj 2010
Dålig resinär
Mitt resande går för dåligt... Maj är så gott som över och jag har fortfarande inte tagit mig vidare på resan
jorden runt.
Att både bo och arbeta på landet är underbart men det har också sina nackdelar - som att jag aldrig befinner mig i närheten av biblioteket...
Fast i torsdags var jag i alla fall där och lämnade tillbaka en bok som var försenad en månad samt beställde nya. Dels den resbok jag skulle ha läst förra månaden (som jag redan bestält en gång men som aldrig kom fram) dels maj månads resbok plus en annan bok.
Så i juni ska jag resa som bara den!
Då har jag dessutom två veckors semester som borde kunna gynna läsandet något.
Mitt nya jobb har kommit igång på allvar och jag är rejält trött om kvällarna. Det innebär att jag knappt hinner plugga in ljudboken i öronen förns jag somnar.
En liten förklaring till mitt minskade läsuppdaterande här.
Även skrivandet och bloggandet i allmänhet blir förstås drabbat av detta.
jorden runt.
Att både bo och arbeta på landet är underbart men det har också sina nackdelar - som att jag aldrig befinner mig i närheten av biblioteket...
Fast i torsdags var jag i alla fall där och lämnade tillbaka en bok som var försenad en månad samt beställde nya. Dels den resbok jag skulle ha läst förra månaden (som jag redan bestält en gång men som aldrig kom fram) dels maj månads resbok plus en annan bok.
Så i juni ska jag resa som bara den!
Då har jag dessutom två veckors semester som borde kunna gynna läsandet något.
Mitt nya jobb har kommit igång på allvar och jag är rejält trött om kvällarna. Det innebär att jag knappt hinner plugga in ljudboken i öronen förns jag somnar.
En liten förklaring till mitt minskade läsuppdaterande här.
Även skrivandet och bloggandet i allmänhet blir förstås drabbat av detta.
onsdag 30 december 2009
Ut och stjäla hästar
Av Per Petterson
Mitt sista resmål i
Jorden runtresan
blev Norge med Ut och stjäla hästar.
Trond är en äldre man som flytt det gamla livet och flyttat ut i ett ruckligt hus i skogen. Där bor han med sin hund och minns sommaren då han var 15 år och började upptäcka vuxenlivet.
Det är en klart läsvärd bok som lämnar en känsla av vemodighet, för alltid förflutna sommrar och förlust.
Det är en ganska klassisk berättelse om vuxenblivandet och om upptäckten av att ens föräldrar (fadern i synnerhet i den här boken) har ett liv som man inte känner till.
Jag kan inte säga att det var en hejdundrande stark läsupplevelse. Jag känner lite som att "ja du Trond, sånt är livet" - ett bekräftande möte liksom. Den sortens böcker är inte mina favoriter eftersom jag vill att de ska väcka något mer hos mig. Jag vill göra nya härliga upptäckter och det kan jag nog inte säga att jag gjorde.
Men som sagt, klart läsvärd och vackert och väl skrivet.
Uppläsaren Rolf Lassgård gör ett ok jobb. Hans röst passar in i sammanhanget tycker jag nog.
Nu ser jag verkligen fram emot nästa varv runt jorden.
Jag har redan förberett mig genom att besöka biblan och låna hem Låt tistlarna brinna, samt även uppföljaren ifall boken faller mig på läppen.
Så första resmålet i
Jorden runt 2
blir Turkiet.
Mitt sista resmål i
Jorden runtresan
blev Norge med Ut och stjäla hästar.
Trond är en äldre man som flytt det gamla livet och flyttat ut i ett ruckligt hus i skogen. Där bor han med sin hund och minns sommaren då han var 15 år och började upptäcka vuxenlivet.
Det är en klart läsvärd bok som lämnar en känsla av vemodighet, för alltid förflutna sommrar och förlust.
Det är en ganska klassisk berättelse om vuxenblivandet och om upptäckten av att ens föräldrar (fadern i synnerhet i den här boken) har ett liv som man inte känner till.
Jag kan inte säga att det var en hejdundrande stark läsupplevelse. Jag känner lite som att "ja du Trond, sånt är livet" - ett bekräftande möte liksom. Den sortens böcker är inte mina favoriter eftersom jag vill att de ska väcka något mer hos mig. Jag vill göra nya härliga upptäckter och det kan jag nog inte säga att jag gjorde.
Men som sagt, klart läsvärd och vackert och väl skrivet.
Uppläsaren Rolf Lassgård gör ett ok jobb. Hans röst passar in i sammanhanget tycker jag nog.
Nu ser jag verkligen fram emot nästa varv runt jorden.
Jag har redan förberett mig genom att besöka biblan och låna hem Låt tistlarna brinna, samt även uppföljaren ifall boken faller mig på läppen.
Så första resmålet i
Jorden runt 2
blir Turkiet.
söndag 15 november 2009
Allt går sönder
Av Chinua Achebe
Nu är novemberetappen i
jordenruntresan
avklarad.
Den här gången bar det av till Afrika och Nigeria. Alltså mitt andra besök i Afriak denna månad.
Visstelsen i NIgeria skiljer sig en hel del mot den i
Somalia.
I "Allt går sönder" får vi möta ibofolket och huvudpersonen är Okonkwo. En man vars bakgrund har gjort honom till en hård och hänsynslös man, allt för att inte bli som sin far. Han är mycket framgångsrik och framtiden ser ljus ut enda tills han av misstag dödar en stammedlem och därmed utvisas från byn några år. När han kommer tillbaka har vita missionärer dykt upp och inget är längre som förut.
Genom den här berättelsen får vi lära oss mycket om ibofolkets seder och bruk. Vi får också se både de onda och goda sidorna av missionen från väst - hur den talar till de utsatta och utstötta i det afrikansa samhället samtidigt som den river ner och förstör sådant som är äkta och väl fungerande. Äkta människokärlek från vissa av missionärerna, förakt från andra, parad med mer eller mindre oförståelse från båda skapar kaos, splittring och maktmissbruk.
Annars tycker jag att själva berättelsen är rätt ointressant. Den drivs inte särksilt mycket framåt och går helt enkelt mest ut på att beskriva hur det kunde se ut i en by på den tiden och hur kolonisationen påverkade Afrika. Inget dåligt syfte i och för sig men jag hade nog önskat lite mer driv och lite mer handling. Den används tydligen som lärobok i Afrika och det förstår jag att den fungerar bra som.
En läsvärd bok som man förmodligen får ut mer av om man inte har för höga krav på handlingen.
(Finns inte som ljudbok.)
Nu är novemberetappen i
jordenruntresan
avklarad.
Den här gången bar det av till Afrika och Nigeria. Alltså mitt andra besök i Afriak denna månad.
Visstelsen i NIgeria skiljer sig en hel del mot den i
Somalia.
I "Allt går sönder" får vi möta ibofolket och huvudpersonen är Okonkwo. En man vars bakgrund har gjort honom till en hård och hänsynslös man, allt för att inte bli som sin far. Han är mycket framgångsrik och framtiden ser ljus ut enda tills han av misstag dödar en stammedlem och därmed utvisas från byn några år. När han kommer tillbaka har vita missionärer dykt upp och inget är längre som förut.
Genom den här berättelsen får vi lära oss mycket om ibofolkets seder och bruk. Vi får också se både de onda och goda sidorna av missionen från väst - hur den talar till de utsatta och utstötta i det afrikansa samhället samtidigt som den river ner och förstör sådant som är äkta och väl fungerande. Äkta människokärlek från vissa av missionärerna, förakt från andra, parad med mer eller mindre oförståelse från båda skapar kaos, splittring och maktmissbruk.
Annars tycker jag att själva berättelsen är rätt ointressant. Den drivs inte särksilt mycket framåt och går helt enkelt mest ut på att beskriva hur det kunde se ut i en by på den tiden och hur kolonisationen påverkade Afrika. Inget dåligt syfte i och för sig men jag hade nog önskat lite mer driv och lite mer handling. Den används tydligen som lärobok i Afrika och det förstår jag att den fungerar bra som.
En läsvärd bok som man förmodligen får ut mer av om man inte har för höga krav på handlingen.
(Finns inte som ljudbok.)
lördag 17 oktober 2009
Oryx och Crake
Av Margaret Atwood
Oktobers
Resstopp
blev ett dystopiskt nordamerika. En plats som var oerhört spännande att befinna sig på men som jag hoppas ingen kommer behöva uppleva i det verkliga livet.
Vi får vara med före, efter och igenom katastrofen.
Allt går liksom över styr. Tekniken, vetenskapen, forskningen, produktionen, konsumtionen.
Möjligheterna är på samma gång oändliga och högst begränsade. För vare sig världen eller mänskligheten har resurser, kapasitet eller mottaglighet nog. Det blir ohanterbart.
Och samtidigt, i allt detta finns förstås den mänsklighet som sett likadan ut i så många tusen år. Kärlek, svek, glädje,, vrede, hårdhet, ömhet, samvete... En skala i alla regnbågens färger. Allt som sker beror på att varje människa har en historia.
Jag väljer att inte skriva någon riktig beskrivning av handlingen. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska skriva. Inte för att det inte finns någon riktig handling utan bara för att det är bättre att läsa och se.
Det är verkligen en häftig historia med drag av lite av varje.
Jag gillar verkligen kombinationen av känslan av tidlöshet - intet nytt under solen - och undergångsstämningen.
Så här skulle det säkert kunna bli om vi fortsäter suga ut vår jord och om vi skär bort den delan av våra samveten som inte tycker det är ok med cloning, grov genmanipulation. Om vi slipar till vår moral så vi tycker det är ok att äta kött som växer som en planta. Ja, och så vidare.
Något annat som jag tycker är intressant är hennes sätt att skriva. Om jag hade läst boken utan att alls veta vem som skrivit den så skulle jag ha gissat på en man.
Fördomsfullt? Njae, jag har läst så pass mycket att jag tycker mig kunna se vissa tendenser mellan mäns och kvinnors skrivande.
Hon använder många tekniska termer och verkar insat i både det ena och det andra när det gäller vetenskap och forskning. Jag vet, det är det många kvinnor som gör. Men jag har läst få kvinliga författare som väljer att skriva romaner som innehåller sådant. Till det kommer en osentimentalitet och brist på romantik som inte heller så ofta finns hos kvinliga författare. Hon skriver mest utifrån mäns perspektiv och det är verkligen som om det vore en mans berättelse. Jag vet att hon är feminist och troligtvis mycket insatt i sitt ämne. Detta märks.
Men håller ni med mig? Visst kan man i många fall gissa om det är en manlig eller kvinlig författare?
Hur som helst, det här var en otroligt bra och spännande bok och jag vill gärna läsa mer av Margaret Atwood.
(Finns inte som ljudbok.)
Oktobers
Resstopp
blev ett dystopiskt nordamerika. En plats som var oerhört spännande att befinna sig på men som jag hoppas ingen kommer behöva uppleva i det verkliga livet.
Vi får vara med före, efter och igenom katastrofen.
Allt går liksom över styr. Tekniken, vetenskapen, forskningen, produktionen, konsumtionen.
Möjligheterna är på samma gång oändliga och högst begränsade. För vare sig världen eller mänskligheten har resurser, kapasitet eller mottaglighet nog. Det blir ohanterbart.
Och samtidigt, i allt detta finns förstås den mänsklighet som sett likadan ut i så många tusen år. Kärlek, svek, glädje,, vrede, hårdhet, ömhet, samvete... En skala i alla regnbågens färger. Allt som sker beror på att varje människa har en historia.
Jag väljer att inte skriva någon riktig beskrivning av handlingen. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska skriva. Inte för att det inte finns någon riktig handling utan bara för att det är bättre att läsa och se.
Det är verkligen en häftig historia med drag av lite av varje.
Jag gillar verkligen kombinationen av känslan av tidlöshet - intet nytt under solen - och undergångsstämningen.
Så här skulle det säkert kunna bli om vi fortsäter suga ut vår jord och om vi skär bort den delan av våra samveten som inte tycker det är ok med cloning, grov genmanipulation. Om vi slipar till vår moral så vi tycker det är ok att äta kött som växer som en planta. Ja, och så vidare.
Något annat som jag tycker är intressant är hennes sätt att skriva. Om jag hade läst boken utan att alls veta vem som skrivit den så skulle jag ha gissat på en man.
Fördomsfullt? Njae, jag har läst så pass mycket att jag tycker mig kunna se vissa tendenser mellan mäns och kvinnors skrivande.
Hon använder många tekniska termer och verkar insat i både det ena och det andra när det gäller vetenskap och forskning. Jag vet, det är det många kvinnor som gör. Men jag har läst få kvinliga författare som väljer att skriva romaner som innehåller sådant. Till det kommer en osentimentalitet och brist på romantik som inte heller så ofta finns hos kvinliga författare. Hon skriver mest utifrån mäns perspektiv och det är verkligen som om det vore en mans berättelse. Jag vet att hon är feminist och troligtvis mycket insatt i sitt ämne. Detta märks.
Men håller ni med mig? Visst kan man i många fall gissa om det är en manlig eller kvinlig författare?
Hur som helst, det här var en otroligt bra och spännande bok och jag vill gärna läsa mer av Margaret Atwood.
(Finns inte som ljudbok.)
onsdag 23 september 2009
Bokcirkelstart!
Igår startade äntligen min irl-bokcirkel!
Åh, vad det känns roligt!
Vi är fem stycken, mig inkluderad. En lagom liten grupp.
Cirkeln är i allra högsta grad inspirerad av
Lyrans jordenruntresa.
Vi ska besöka olika platser runt om i världen fast tyvärr på lite färre böcker än i Lyrans resa.
Vi har fyra träffar framför oss och jag har valt böcker från Asien, Afrika, Sydamerika och Norden.
Liksom Lyran har jag plockat ut tre böcker från de olika delarna av världen och så ska vi i gruppen komma överens om vilken bok och plats det blir. Undantaget är första resmålet. Det har jag envåldigt valt själv. Det beror på att de ska få den första boken (resten får införskaffas på egen hand) och eftersom vi har så få träffar på oss ville jag att vi skulle komma igång så fort som möjligt.
Jag har enbart valt böcker som går att få tag på i handeln och i pocket. Det blir onekligen rätt begränsande men jag vill inte att någon inte ska kunna vara med pga brist på pengar eller möjlighet att få tag på svårfunna böcker. Det gjorde hur som helst urvalsarbetet enklare.
Här kommer listan på böcker jag valt ut:
Asien
Indien - Arundhati Roy - De små tingens Gud
Afrika
Egypten - Alaa al-Aswany - Yacoubians hus
Marocko - Tahar Ben Jelloun - Med sänkt blick
Somalia - Waris Dirie - En blomma i Afrikas öken (denna har gruppen redan valt som nästa bok.)
Sydamerika
Chile - Isabel Allende - Inès min själs älskade
Peru - Mario Vargas Llosa - Paradiset finns om hörnet
Brasilien - Clarice Lispector - Stjärnans ögonblick
Norden
Island - Vigdís Grímsdóttir - Z
Island - Einar Már Guðmundsson - Universums änglar
Lappland - Annica Wennström - Lappskatteland
Jag har själv inte läst någon av de här böckerna och tänker förstås försöka läsa det mesta av dom så småningom. De små tingens gud har jag länge velat läsa så den passade jag då på att välja där i min självsvåldighet. Men många av de andra böckerna har jag inte hört särskilt mycket om.
Vad säger ni? Är det någon som absolut inte får missas? Är det någon man gärna kan vara utan?
Åh, vad det känns roligt!
Vi är fem stycken, mig inkluderad. En lagom liten grupp.
Cirkeln är i allra högsta grad inspirerad av
Lyrans jordenruntresa.
Vi ska besöka olika platser runt om i världen fast tyvärr på lite färre böcker än i Lyrans resa.
Vi har fyra träffar framför oss och jag har valt böcker från Asien, Afrika, Sydamerika och Norden.
Liksom Lyran har jag plockat ut tre böcker från de olika delarna av världen och så ska vi i gruppen komma överens om vilken bok och plats det blir. Undantaget är första resmålet. Det har jag envåldigt valt själv. Det beror på att de ska få den första boken (resten får införskaffas på egen hand) och eftersom vi har så få träffar på oss ville jag att vi skulle komma igång så fort som möjligt.
Jag har enbart valt böcker som går att få tag på i handeln och i pocket. Det blir onekligen rätt begränsande men jag vill inte att någon inte ska kunna vara med pga brist på pengar eller möjlighet att få tag på svårfunna böcker. Det gjorde hur som helst urvalsarbetet enklare.
Här kommer listan på böcker jag valt ut:
Asien
Indien - Arundhati Roy - De små tingens Gud
Afrika
Egypten - Alaa al-Aswany - Yacoubians hus
Marocko - Tahar Ben Jelloun - Med sänkt blick
Somalia - Waris Dirie - En blomma i Afrikas öken (denna har gruppen redan valt som nästa bok.)
Sydamerika
Chile - Isabel Allende - Inès min själs älskade
Peru - Mario Vargas Llosa - Paradiset finns om hörnet
Brasilien - Clarice Lispector - Stjärnans ögonblick
Norden
Island - Vigdís Grímsdóttir - Z
Island - Einar Már Guðmundsson - Universums änglar
Lappland - Annica Wennström - Lappskatteland
Jag har själv inte läst någon av de här böckerna och tänker förstås försöka läsa det mesta av dom så småningom. De små tingens gud har jag länge velat läsa så den passade jag då på att välja där i min självsvåldighet. Men många av de andra böckerna har jag inte hört särskilt mycket om.
Vad säger ni? Är det någon som absolut inte får missas? Är det någon man gärna kan vara utan?
lördag 19 september 2009
Färden genom Mangroven
Av Maryse Condé
Den här månaden hann jag med mitt resmål i
Jordenruntresan
med marginal. Det känns bra.
Men jag är inte så överdrivet imponerad av min reseupplevelse i Sydamerika.
Berättelsen utspelar sig i en liten by på Guadalope. Eller egentligen är det många små, små berättelser som vävs samman till en. I mitten finns den man som hittas död med ansiktet ner i leran. En man och utbölling som både hatats och älskats hett av byborna.
Nu samlas man kring hans kista i äkta eller falsk sorg, eller bara för att få äta en massa mat.
Under vaknatten får vi inblickar i vars och ens av dessa människors liv.
Nästan alla av de här personerna är så inskränkta, egoistiska, trångsynta och egocentrerade att de inte kan se någon annan än sig själva. Allt handlar om dom och där finns ytterst lite önskan att förstå sig på andra människor.
Egentligen skulle det hela nog kunna vara ganska intressant men varje livsberättelse är för kort för det. Jag blir bara trött.
Inte är det heller helt lätt att håla ordning på alla namn och människor.
Jag har nog aldrig varit så förtjust i den här sortens romaner.
jag vill inte ha en massa glimtar. Visst, jag lär gärna känna fler karaktärer än en men inte på löpande band som i färden genom Mangroven. Jag möter hellre färre människor och lär känna dom på djupet än en många som inte hinner sätta några spår hos mig.
Visserligen har jag ett arbete som ofta kan vara lite åt det hållet. Sorjehus, dopfamiljer och vigselpar dyker upp en kort tid i mitt liv för att sedan försvinna. Men det är ok. Det är mänskliga möten där jag får ge och också genom det ta emot.
När jag läser är det bara jag som tar emot och då undviker jag helst flyktiga möten. De ger mig ytterst lite.
Men för den som gillar såna här böcker är den att rekommendera. Den är i allra högsta grad välskriven och även mycket färgstark.
(Finns inte som ljudbok.)
Den här månaden hann jag med mitt resmål i
Jordenruntresan
med marginal. Det känns bra.
Men jag är inte så överdrivet imponerad av min reseupplevelse i Sydamerika.
Berättelsen utspelar sig i en liten by på Guadalope. Eller egentligen är det många små, små berättelser som vävs samman till en. I mitten finns den man som hittas död med ansiktet ner i leran. En man och utbölling som både hatats och älskats hett av byborna.
Nu samlas man kring hans kista i äkta eller falsk sorg, eller bara för att få äta en massa mat.
Under vaknatten får vi inblickar i vars och ens av dessa människors liv.
Nästan alla av de här personerna är så inskränkta, egoistiska, trångsynta och egocentrerade att de inte kan se någon annan än sig själva. Allt handlar om dom och där finns ytterst lite önskan att förstå sig på andra människor.
Egentligen skulle det hela nog kunna vara ganska intressant men varje livsberättelse är för kort för det. Jag blir bara trött.
Inte är det heller helt lätt att håla ordning på alla namn och människor.
Jag har nog aldrig varit så förtjust i den här sortens romaner.
jag vill inte ha en massa glimtar. Visst, jag lär gärna känna fler karaktärer än en men inte på löpande band som i färden genom Mangroven. Jag möter hellre färre människor och lär känna dom på djupet än en många som inte hinner sätta några spår hos mig.
Visserligen har jag ett arbete som ofta kan vara lite åt det hållet. Sorjehus, dopfamiljer och vigselpar dyker upp en kort tid i mitt liv för att sedan försvinna. Men det är ok. Det är mänskliga möten där jag får ge och också genom det ta emot.
När jag läser är det bara jag som tar emot och då undviker jag helst flyktiga möten. De ger mig ytterst lite.
Men för den som gillar såna här böcker är den att rekommendera. Den är i allra högsta grad välskriven och även mycket färgstark.
(Finns inte som ljudbok.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)