Inspirerande dagar

Jag har varit på präst- och diakonmöte (synodalmöte) under tre dagar. Temat för mötet har varit "människan är alltid större".
Det har varit mycket inspirerande och vi har fått lyssna till intressanta föreläsare.
Jag vill lyfta fram två av dom.

igår talade Helena von Zweigbergk om "mänsklighetens storlek i kulturen". En lite märklig rubrik men det hon sa satte verkligen igång tankarna hos mig.
Hon talade bl.a mycket om hur människor totalexponeras i media, främst tv. Hur alla de känslor som förr var privata nu ställs till allmän beskådan. Hon menar att det finns en dubbelhet i detta. Samtidigt som människor hängs ut och andra kan frossa i deras känslor kanske människans känsloliv avdramatiseras lite. Det är inte så farligt att visa känslor, att gråta eller bli arg offentligt.
Hon gav flera andra exempel på mäniskans plats och roll i kulturen och återkom egentligen hela tiden till samma sak - alltings dubbelhet, få saker är längre enbart svart eller enbart vitt.

Hon har skrivit en bok som jag är väldigt sugen på att läsa - Ur vulkanens mun.
En icke-feelgood-bok.
Hon menade att vi har svårt för berättelser som inte är feelgood. Att vi idag ratar böcker som lämnar en skön känsla efter sig. Att förlagen ratar böcker som de inte anser vara feelgood eftersom de inte säljer.
Nu undrar jag - stämmer det?
Kanske till viss del men inte helt och hållet. Det ser jag när jag läser andras bokbloggar. Det är ju knappast bara t ex chicklit som läses. Jag tycker mig se at man inte drar sig för att läsa tyngre och mer smärtsamma romaner. Har jag fel?
Samtidigt, om jag går till mig själv, så föredrar jag nog böcker med lyckligt slut. Eller inte nödvändigtvis lyckligt men ändå med någon strimma hopp.
Fast det är inte alltid så. Är en bok tillräckligt välskriven och historien tillräckligt väl formulerad så fungerar även ett olyckligt slut. Men det måste kännas som en naturlig följd inte bara som något författaren gör för att det ska göras. Äh, jag vet inte om ni förstår hur jag menar.
Nog om det.

Den andra personen som jag vill lyfta fram är Mikael Kurkiala.
Hans föreläsning, hans allvar och vishet, berörde mig på djupet.
Kurkiala är kulturantropolog och har bedrivit forskning bland Lakotaindianerna.
Han talade om hur mäniskan måste göra sig mindre för att bli större. Alltså inte förminska sig själv men skala bort allt det som inte är hon. Klä av istället för att klä på. Han jämförde det med konstnärer som snidar fram den form som redan finns i det material de arbetar med.
Ja, han sa mycket fint och viktigt och jag kan inte återge det här riktigt. Jag vill läsa någon av hans böcker och jag vill verkligen tipsa även er att göra det.
Den bok som verkar enklast att få tag på är I varje trumslag jordens puls : Om vår tids rädsla för skillnader.
han gav oss ett citat ur den boken och det var mycket tänkvärt.
Jag vill ha mer av Mikael Kurkiala!