lördag 20 april 2019

Nattens cirkus, av Erin Morgenstern

Celia med sin naturbegåvning, Marco med sitt skarpa intellekt känner inte till varandra men de har en sak gemensamt – de tränas båda i magi inför en stor kraftmätning.
Samtidigt planeras öppnandet av en cirkus. En cirkus utan motstycke. När den slår upp sina portar får besökarna en upplevelse de aldrig glömmer. Cirque des Rêves dyker utan förvarning upp på olika platser världen över. Plötsligt står den där och erbjuder den som har råd med biljetten att utforska dess oändligt många tält med sina spektakulära attraktioner.
Denna cirkus blir arenan för duellen och ju mer de båda duellanterna anstränger sig desto otroligare blir cirkusen.

Jag slutar där för jag vill inte avslöja för mycket av den här otroligt spännande och fascinerande berättelsen. Det är en perfekt bok för dig, som liksom jag, älskar att fly verkligheten, in i något helt annat. Något fyllt av mörker och ljus, färger, dofter, smaker och förstås magi. Språket är en njutning och själva historien oemotståndlig.
Romanen är förstås ingenting för dig som föredrar realism men annars… Vad väntar du på?! Läs den bara!

måndag 15 april 2019

De välvilliga, av Jonathan Littell

Genom 900 sidor fasa får vi följa Max Aue, en SS-officer och byråkrat, till bl.a. massavrättningarna i Ukraina, till östfronten och till olika koncentrationsläger. Aue återberättar sitt liv för oss och vi får inte bara följa med honom under andra världskriget utan också genom hans uppväxt och ungdomstid och in i hans galna huvud.

Jag har läst ganska många romaner som skildrar andra världskriget men aldrig någon som denna. Littell låter oss på ett otroligt sätt ta oss in i hjärnan på någon som fast och fullt är övertygad om att det Tyskland gör är det rätta.
Visst är det en sjuk person vi får följa men som vi alla vet är ingen rakt igenom ond eller rakt igenom god. Aue påverkas starkt både fysiskt och psykiskt av kriget och av sina upplevelser. Och trots sin övertygelse, att judarna måste förintas, försöker han på sitt sätt att påverka avrättningsmetoder, moral och förhållanden i arbetsläger.
Tidigt i boken talar han om för oss att vi aldrig någonsin får tro att det inte hade kunnat vara vi. Att vi aldrig skulle… Om vi gör det så är vi mycket illa ute. Jag tror honom och jag bär det med mig genom hela läsningen. Samtidigt så är, som sagt, huvudpersonen en från början sjuk person och skulle själv ha hamnat i koncentrationsläger om hans hemligheter kom i dagern. Och ändå, det kan inte ha gällt varenda soldat och officer som deltog i kriget och som tilldelades tjänstgöring vid massavrättningar och i arbets- och förintelseläger.
Nej, vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi.

Jag läste den här boken på Grand Canaria och trots solen och värmen frös jag ända in i själen. Jag blev fullkomligt golvad av romanens språk, intrig och romangestlatning, av dess filosofiska utläggningar och dess klarsynthet.
Som någon skrev så är det ”en fantastisk bok men fantastiskt mycket för lång”. Det håller jag med om. De filosofiska partierna hade gärna fått kortas ner men framför allt hade jag sluppit Aues evighetslånga drömmar och utflykter i galenskapens fantasiland. De gav mig faktiskt ingenting och jag hoppade t.o.m. över hela kapitel som enbart bestod av sådant.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är inte de vidrigheter som jag fått ta del av. Dessa har jag upplevt i andra romaner flera gånger. Nej, det är de olika reaktionerna hos soldater, officerare, det tyska folket och omvärlden. Det är tron och övertygelsen och argumentationen. Det är det som Tyskland gjorde, inte bara mot judar och andra som de ville göra sig av med, utan också mot sitt eget folk, mot de människor som övertygade eller inte tvingades verkställa besluten. Huvudpersonen varken dömer sig själv eller bortförklarar sina handlingar. Han bara berättar sin historia och ger sin sida av saken. Dock dömer han omvärlden bl.a. för hyckleri och för att gå i vinnarlagets ledband. Och det gör han med rätta. Han ställer frågan: ”hur hade det sett ut om Tyskland vunnit”? Ja, hur hade det sett ut då? Det är långt ifrån omöjligt att världen då ”glömt” det fasansfulla som skedde, liksom så mycket annat ”glömts” i segrars skuggor.

Vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi. Och jag blir livrädd eftersom jag tror att det är just det som håller på att hända. Ett visst parti får allt större inflytande i vårt land. Ett parti som bestämt hävdar att de inte är rasister men vars politiska argument ger en förfärande genklang bakåt i historien.

söndag 24 mars 2019

Samira och Samir, av Siba Shakib

Kommendanten och hans hustru väntar sitt första barn vilket självklart kommer att bli en pojke. Något annat är otänkbart. Skulle det otänkbara trots allt ske, att ett flickebarn föds, vore det en katastrof. Då måste barnet dö utan att någon får veta att det var en flicka och kommendanten tvingas ta sig en andra hustru. Det förstfödde barnet måste vara en son för att kommendanten ska betraktas som en riktig man och få behålla sin ställning i nomadstammen. Pojken namn ska vara Samir men det är en Samira som föds. Kommendantens kärlek till barnet och till sin hustru är allt för stor för att han ska förmå sig till att avliva flickan. Han bestämmer sig istället för att presentera sitt förstfödda barn som en pojke, som Samir.

Samira växer upp som Samir, först helt omedveten om att det finns något som skiljer henne från de andra pojkarna. Hon lär sig jaga, rida och andra manliga hemligheter. Hon intar sin självklara plats och status som pojke i familje- och stamstrukturen. Hennes föräldrar bär hela tiden på rädslan för att deras hemlighet ska uppdagas och bävar för den dag då Samira själv ska förstå. En dag som oundvikligen kommer då hon upptäcker en kroppsdel hos de andra pojkarna som hon själv saknar. Familjerelationerna blir därmed än mer komplicerade och såriga och Samira måste på egen hand förhålla sig till sin identitet. Ju äldre hon blir desto mer problematiskt blir det för henne.

Det här är en fantastisk historia och en mycket vacker och förfärlig roman. Även om berättelsen är fiktion så finns det många flickor som växer upp som pojkar. Flickor som får uppleva den status och frihet som det innebär att uppfostras till man. Flickor som, när sanningen inte längre går att dölja, antingen måste tvingas in i den kvinnliga könsnormen eller på egen hand lyckas hitta ett sätt att behålla sin frihet.

För några år sedan läste jag De förklädda flickorna i Kabulsom beskriver verkligheten för afganska flickor som uppfostras som pojkar.
Berättelsen om Samira och Samir är en saga men som alla sagor berättar den något för oss om verkligheten. I det här fallet om ett oerhört kvinnoförtryck, om både män och kvinnor som är instängda i sina könsroller, men också om hur normerna kan brytas, om vad en far och en mor är beredda att offra för att skydda sitt barn, om kärlek och kamp och om vägran att ge upp sin frihet och identitet.
Det är de förklädda flickornas saga.

fredag 8 mars 2019

Avgrundsångest

Avgrunder sluts och öppnas.
Avgrunder som skrämmer till dagar av magvärk och sömnlösa nätter.
Och jag tar barnen i min famn.
Håller om deras små kroppar och tänker att det kommer en dag när dom är stora.
Kanske kommer det en dag när de skär med rakblad i sina armar, kräks upp maten eller börjar knarka.
Kanske kommer det en dag då de inte längre kallar mig ”mamma”.

Så sitter du där, du som är ljuset och förtvivlan i mitt liv.
Mitt emot varandra sitter vi med bordets oändlighet emellan oss.
En oändlighet där orden får god tid på sig att ändra form, förvrängas, förvridas.
Och jag tänker att det var länge sedan som jag slutade inbilla mig att jag kan rädda en människa med min kärlek.
Så jag reser mig och går.

Och jag vill gömma mig.
Linda in mig i allt som är mjukt och varmt och tryggt.
I filtar och täcken med kattens spinnande tätt tryckt intill magvärken.
I barnens fortfarande förbehållslösa kärlek och beundran.
I famnen hos den människa där inget blir konstigt.
Den enda människa som jag inte har några som helst hemligheter för och som ändå aldrig dömer mig.
Den människa som alltid frågar hur jag mår och som alltid är beredd att lyssna till mitt svar.

tisdag 12 februari 2019

Hjärtats osynliga raseri, av John Boyne

Irland 1945. Cathrine är 16 år och gravid. Hon förödmjukas, förnedras offentligt av sin församlingspräst under söndagens mässa och kastas ut ur kyrkan med huvudet före. Hennes familj ser tyst på och hemma väntar en färdigpackad väska. Cathrine beger sig raka vägen till Dublin där hon skapar sig ett nytt liv, helt avskuren från sin familj. Hon är stark men har inte på egen hand möjlighet att försörja och ta hand om ett litet barn. Cyril föds och adopteras bort till ett barnlöst par. Ett par som inte är särskilt intresserad av honom och som är noga med att poängtera att han är deras adoptivson, inte deras riktiga barn.
Cyril märker tidigt att han inte är som andra pojkar, något som han långt upp i vuxen ålder inte vågar avslöja för sin omgivning.

Det här är en varm och förfärande berättelse om att leva i ett land där den katolska kyrkans dom över människor genomsyrar ett helt folk. Hur en kvinna med en ”oäkting” och en man med annan sexuell läggning än den förväntade utsätts för förakt, hån, våld och avsky, och vad ett sådant samhälla kan driva dessa mäniskor till att göra.
Jag har njutit, jag har gråtig, jag har skrattat, jag har lidit mig igenom den här underbara boken.
Härligt lång är den också. Möjligen att det var lite väl långa dialoger emellanåt som kunde göra mig smått rastlös eftersom handlingen i övrigt hade god fart. Å andra sidan var dessa småsega partier väldigt bra att somna till. Hade de inte funnits hade jag kanske läst mig igenom hela nätterna. Och med tanke på tomhetskänslan som drabbade mig när boken var slut så kan jag nu i efterhand känna tacksam mot författaren att han drog ut lite extra på det hela.

måndag 11 februari 2019

Som ett höstlöv i vinden, av Klara Weiss

Klara Weiss växer upp i en ganska så ortodox judisk familj i Budapest under mellankrigstiden. Hon föds in i ett olyckligt äktenskap bland halvsyskon och är egentligen inte särskilt önskad av någon. Hon blir ett kärlekstörstande barn och ju äldre hon blir desto starkare drömmer hon om den stora kärleken.
Andra världskriget gör sitt antåg men även om hon förfäras av det som sker påverkar kriget henne inte så väldigt mycket under de första åren. De ungerskfödda judarna får mer eller mindre vara i fred och hennes pappa har en status som gör att hon har tillgång till sådant många andra inte har. Hon lider ingen brist på mat, fina kläder och bekvämligheter. Hon går på fester, arbetar, har romanser och ägnar sig mest åt funderingar på kärlek och åt sin längtan efter man och barn. Som vilken ung kvinna som helst.
Men till slut drabbar även krigen Klara Weiss med full kraft.

Jag drogs väldigt snabbt in i den här självbiografiska boken som bygger på Weiss dagböcker och anteckningar. Jag fascinerades av hennes uppväxtskildring och imponerades av den kvinna hon utvecklades till – intelligent, stark, rolig, envis och målinriktad. Och jag bävade inför det jag visste skulle komma – den oundvikliga beskrivningen av koncentrationsläger och allt annat andra världskriget medförde. Det var dock en ganska liten del av boken som berörde detta men det fick givetvis förödande konsekvenser för Klara Weiss.
Författaren har verkligen levt en romangestalts liv. En romangestalt vars romantiska drömmar jag stundom blev rätt så trött på. Att bara ha sig själv i huvudet medan världen brinner är inte helt sympatiskt. Samtidigt är det något helt naturligt. För det är väl så vi gör, försöker att leva på som vanligt, fortsätter att drömma om helt vanliga, banala saker, så länge det går, trots att världen brinner. Vi lever på tills vi själva blir drabbade på riktigt.

söndag 10 februari 2019

I det heliga Rysslands tjänst, av Vladimir Sorokin

Komjaga är opritjeniker vilket innebär att han arbetar inom den ryska säkerhetstjänsten. Det är år 2027 och Ryssland har förskansat sig bakom en enorm mur mot väst. Alla spår av ”den röda oredan” är utplånade, den enda möjliga, och obortvalbara, religionen är den ryskortodoxa kristendomen och den enda möjligheten att överleva är total lydnad och hängivenheten för ”härskaren”.
Vi får följa Komjaga under en arbetsdag. En dag då han bl.a. mördar, våldtar och jagar ”fienden (som naturligtvis finns överallt) och röker cigaretter – något han får men inte borde. Han läser patriotisk poesi och övervakar repetitionen av en patriotisk musik- och teaterföreställning. Han lyckas också komma över ett ”akvarium” med de åtråvärda små guldfiskarna som ger honom och hans vänner en uppfriskande och livgivande kollektiv, hallucinogen tripp. Han hinner även med en hel del annat som hjälper läsaren att ta sig in i hjärtat av Ryssland och Moskva 2027. Komjagas hårda arbetsdag, som började med kurrering av baksmälla, slutar i en manlig bastuorgie med efterföljande lek som involverar borrar och ben. Inget konstigt med det.

Usch, vilken obehaglig liten bok. Det är förstås en satir över författarens eget Ryssland men jag kan inte påstå att jag skrattade högt. Det gör jag sällan av sådan här mörk satir. Visst roas och fascineras jag men olustkänslorna får mig att som högst dra på munnen. Dessutom är jag lite för trög för satir. Jag fattar inte riktigt helt enkelt. Åtminstone inte när det gäller ett land och en kultur som jag vet allt för lite om för att förstå vad det är som författaren driver med. Helt bakom flötet är jag dock inte och en hel del var glasklart. Men jag är inte rätt person att göra någon snillrik analys av den. Det finns det andra som har gjort däremot, exempelvis här.
Att Sorokin är en mycket kontroversiell författare är alldeles uppenbart. Han hade själv inte blivit långlivad i det Ryssland 2027 som han målar upp. Hans popularitet utanför Ryssland kan knappast avspegla sig i alla kretsar i det egna landet.
Jag föreställer mig att det måste finnas en hel del mod hos en författare som vågar kritisera regimen i det land han bor i (så vitt jag kan förstå så bor han fortfarande i Ryssland) på det här råa och vulgära viset. Jag tyckte att det absolut var en läsvärd bok. Intressant och välskriven och jag njöt av det mustiga, och stundtals poetiska, språket

Jag har under det senaste året läst tre ryska författare inom genrerna dystopi och/eller fantasy. Nu är det dags att ta sig an något lite mer verklighetsnära. Det ligger redan några böcker i läskön och väntar.

lördag 9 februari 2019

Om att inte tappa hoppet

Likt hundratusentals pilgrimers fingertoppar som vidrört skrovlig kalksten alldeles slät och len, ber jag för dig, varje dag.
Du vet inte om det, märker det inte.
Men en dag, kanske när du är långt ifrån mig,
kanske när du glömt att jag ens funnits i ditt liv,
så kommer hundratusentals änglavingar ha vidrört din skrovliga själ slät och ljus.

Och när världen brinner sänder jag mina böner.
Böner som förenar sig med hundratusentals pilgrimers böner
för den värld som alltid brunnit, och för alla goda, brinnande hjärtan som alltid kämpat, alltid kommer att kämpa.
Och en dag kommer någon att vakna,
någon som inte är jag eftersom jag för länge sedan lämnat jorden.
Någon kommer att vakna till en värld som är ny.

tisdag 29 januari 2019

Tid

Så blir det måndag, så blir det tisdag, så blir det onsdag.
Men, var det inte torsdag igår?
Hoppsan, jag åt visst inget idag. Det gör inget, om några sekunder är det imorgon och då lovar jag att äta.
Och den där dagen, fylld av oplanerad tid, den ska jag göra så mycket av.
Trodde jag.

Flöden av tid, knivskarpa minnen av ord, beröring, händelser som fått mig att växa eller krympa.
Diffusa minnen eller bara tomhet.
Hände det där verkligen då, eller när, och var och hur? Eller alls?
Och vart tar livet vägen?
Du måste ge det lite tid! Men är två år verkligen ”lite tid”?

Svindelkänslor vid tanken på att kunna minnas trettiofem år tillbaka i tiden.
Kanske lika många år som det finns kvar att minnas.
Med deras kroppar och tankar som växer, växer fasan över att det finns en framtid som de måste möta.
Och mörkret tar aldrig slut men syrenerna blommar över i ett andetag.
Och det är oceaner av tid tills jag får se dig igen. Tid som krymper till några få, snabbt avdunstande droppar när jag är hos dig.

lördag 19 januari 2019

Alla dessa små bevis på vår vänskap, av Bronwyn Donaghy

Helen växer upp i ett kärlekslöst hem där hennes far misshandlar och förgriper sig på henne medan modern är tyst och slösar all sin kärlek på Helens lillasyster. Jemma lever om given av kärlek från sin familj och sina vänner. Hon är den självklara ledaren i ett gäng där hon är den enda flickan. Jemma drömmer om ära och berömmelse medan Helen inte drömmer om något alls. När flickorna är tio år träffas de och blir oskiljaktiga vänner.
Jemma är vacker, livlig och färgsprakande och älskad av de flesta. Helen är stillsam och har svårt att formulera sig och blir Jemmas ständigt närvarande skugga.

Det är lätt att tro att detta är ännu en bok i kövattnet av Ferrantes succékvartet (som jag själv inte läst) men det är det inte. Den här boken kom ungefär tio år tidigare.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Jo, men jag tyckte om den. Den var lättläst och något av en bladvändare. Den berör svåra saker, så som övergrepp, och hur viktig vänskap är. Kanske viktigare än något annat i livet. Handlingen är driven vilket gör att en vill läsa mer. Men karaktärerna… tja, de är lite väl stereotypa. Jag upplever också ett visst mått av romantiserande kring väldigt svåra saker. Och sexscenerna, de av mer romantisk karaktär, är inte helt realistiska. De är sådär som sexscener ofta är i böcker ni vet. Särskilt i kombination med de övergrepp som den ena huvudpersonen utsätts blir det knepigt.
Men läs och avgör själva för det var hur som helst en läsvärd bok om en är på det humöret.
Dessutom utspelar sig bokens handling i Australien och där är en ju inte på besök allt för ofta.

Nattpatrullen, av Sergej Lukjanenko

Anton lever i Moskva och är ”en annan”, tillhör ”de andra”, de som har förmågan att gå in i ”skymningen”. Han arbetar inom Nattpatrullen som skyddar mänskligheten från ”mörkret”. Nattpatrullen (ljuset) och dagpatrullen (mörkret) har ett avtal med regler som måste följas.
Anton, som egentligen arbetar på it-avdelningen och är en ganska medioker magiker, skickas ut på fältet för att fånga in oregistrerade vampyrer. Det visar sig dock att det finns bakomliggande syften med uppdraget och Anton dras in i intrigerna i kriget mellan ljuset och mörkret.

Romanen är indelad i tre berättelser om Anton och Nattpatrullen. Boken börjar som en välskriven, underhållande, trevlig och ganska spännande fantasyroman. Men ju längre in i boken en kommer desto härligt mer trassligt och oförutsägbart blir det. Ärligt talat så hängde jag inte alltid med i svängarna och skulle nog behöva läsa om den för att förstå allt.
Från fart och fläkt övergår berättelserna till att bli allt mer filosofiska. Den tredje delen är till stor del ganska händelselös men inte mindre intressant för det. Tvärt om! Huvudrollsinnehaveren kämpar med sig själv och med tron på ljuset. För vad är ont och vad är gott? De mörka kan göra precis som de själva vill. De gör enbart sådant som gagnar dem själva och det behöver nödvändigtvis inte vara onda handlingar. De ljusa gör allt för den goda sakens skull och offrar sig själva för den, lever sina liv för ljuset. De måste ständigt göra avvägningar – kan den här, tillsynes, goda handlingen få onda konsekvenser och är det i så fall värt det? Och Nattpatrullens ledning är beredd att offra sina egna i kampen mot mörkret liksom Dagpatrullen i kampen mot ljuset.

Ja, det här var en härlig och intressant läsupplevelse som tydliggör hur svart och vitt är så mycket mindre än färgskalan där emellan. Som visar hur svårt det blir när starka övertygelser och hängivenheten till dessa måste konfronteras med ”verkligheten”.
Att författaren är rysk och att romanen utspelar sig i Ryssland ger förstås också ett extra perspektiv till berättelsen om Nattpatrullen.

fredag 18 januari 2019

Att göra någon glad

Plötsligt har den slutit sig, avgrunden, den som öppnade sig när luftslottet föll.
Plötsligt släpper bedövningen och jag kan gråta.
Gråta igen och därmed åter känna stunder av ren glädje.
Ja, till och med ilningar av förväntan.
Plötsligt kan jag acceptera min otillräcklighet, och gå med på att jag är fullt tillräcklig.
Låta det som varit och det som aldrig varit vila,
och vila i det som inte är och aldrig kommer att bli.
Och känna hjärtat mjukna omslutet av frid.
Plötsligt är jag alldeles tillfreds med att det finns dagar då jag gör någon glad.

söndag 13 januari 2019

Liten betraktelse över nutid och skrivande

Jag har tittat på Fredrik Lindströms fina program ”Helt lyriskt”, där musiker tonsätter svenska poeter. Verkligen inspirerande!
I ett avsnitt talar Lindström om vår tids besatthet av autensitet. Alltså, behovet av att känna till konstnärers, författares, musikers och poeters liv och bakgrund. Om det visar sig att en poet som skriver mörka dikter i själva verket är en person som är glad och nöjd med livet så blir vi besvikna.

Det där har jag tänkt mycket på. Det finns ett stort intresse av t ex författares och musikers liv. Det finns hur många tv-program som helst där vi får veckla ut kända personers omslagspapper och frossa i innehållet.
Även rena romaner ska analyseras. Kan det vara så att bokens huvudperson egentligen är romanförfattaren själv?

Jag förstår mig inte alls på fenomenet. Jag som är en bokslukare och bokälskare, och som själv skriver lite, tycker att det är fantastiskt att höra författare berätta om sitt skrivande. Men jag är inte särskilt intresserad av deras liv. Och jag vill absolut inte att de själva ska analysera sina böcker åt mig, och jag vill inte veta vad som är och inte är fiktion. För mig försvinner nämligen då en del av läsandets magi. Som läsare vill jag ha tolkningsföreträde och få plats med min egen fantasi.
Om boken är en uttalad självbiografi är det förstås lite annorlunda men inte ens då kan vi förvänta oss att få läsa sanningen och inget annat än sanningen.
Jag tänker också på det där när jag själv skriver och publicerar. Plötsligt tror sig folk veta och förstå saker om mig. T.o.m. människor som känner mig väl kan dra slutsatser som inte är korrekta genom att läsa min poesi. Jag har även blivit utsatt för rena personangrepp och påhopp (dock aldrig av mäniskor som känner mig bör tilläggas). Det kan kännas ganska obehagligt och kan få mig att tveka innan jag publicerar. Det kan också få mig att vilja lägga till rätta när jag skriver. Ibland ändra något för att det ska stämma överens med verkligheten, ibland för att det absolut inte ska stämma med verkligheten. Men jag hejdar mig alltid när dessa impulser kommer för så kan jag ju inte hålla på. Det dödar min kreativitet och min lust att skriva.
Så jag landar i det som jag tror att de flesta som skriver landar i: Det finns dom som läser det jag skriver bokstavligt (vilket måste ge intryck av en ganska så förvirrande personlighet) och dom människorna kommer att tro sig veta både det ena och det andra om mig. Och så får det vara. Det får det vara värt. För så finns det dom som läser och gör det jag skriver till sitt eget. Blir berörda eller störda för att det slår an något inom dom själva. Och vet ni, det är för er jag skriver. Inte för någon annan.

lördag 12 januari 2019

En trädgård vill jag ha

Jag vill ha en trädgård.
Inte en trädgård med perenner utan med ettåriga växter.
För jag vill att min trädgård ska spraka och skifta, vara föränderlig och nyckfull.
Och när den måste dö så ska det inte ta många smärtfyllda år.

Och jag har hittat en plats för min trädgård.
Den vackraste platsen på jorden.
Men marken är för näringsfattig.
Där blåser för mycket, där regnar för lite och solen lyser allt för sällan.

Så jag tillsätter näring till marken.
Sår mina frön och vattnar dom med mina tårar.
Jag sätter upp skydd för vinden och kallar fröna att växa med min sång.
Men de växer inte.
De finns där i jorden, fröna, men de växer inte.
För jag kan inte älska fram själva solen.

fredag 11 januari 2019

Hjärtats jubel

I ett slag raseras mina murar
allt jag byggt upp
alla mina föresatser
Och jag låter hjärtat sjunga ut sitt jubel
ut i hela min kropp, ut till varje cell
Och jag vill stanna tiden
Såklart att jag vill
För sedan börjar det mödosamma arbetet Arbetet med att återigen lägga hjärtat på plats
stoppa undan det
tysta dess röst
stilla dess jubel
tills bara en viskning återstår
En längtans viskning som jag nästan kan ignorera

onsdag 9 januari 2019

Självförakt

Och sedan kommer det, självföraktet
Att det jag gör inte är tillräckligt bra, inte på långa vägar
Att jag inte har rätt att tro mig själv om någonting
Att jag inte är vacker eller har rätten att vara ful
Att jag skrattar för högt, säger för mycket, känner för mycket, eller för lite
Att jag inte är smart nog eller har rätten att vara korkad
Att jag inte är tillräckligt stark i mig själv utan ibland behöver få höra:
”jag tycker så väldigt mycket om dig”
Och så självföraktet över självföraktet över självföraktet

tisdag 8 januari 2019

Långt ifrån Edith Södergran, men i alla fall jag

Jag tänker vara livslust och vidgad själ
Jag tänker vara närhet och distans
Jag tänker vara rolig och jag tänker argumentera
Jag tänker vara högljudd när jag behöver och tyst när jag behöver
Jag tänker skratta och jag tänker gråta
Jag tänker vara stark och jag tänker vara svag, hetta och köld
Jag tänker lyssna och kräva att bli lyssnat på
Jag tänker be om ursäkt när jag gör fel men aldrig för att jag är
Jag tänker vara jag, och jag kommer att bli
Och om du dyker upp, du som kan älska allt det där, då är det bara en bonus

onsdag 2 januari 2019

Vi är klokare nu

Plötsligt
Händerna
De smala fingrarnas så bekanta beröring
Doften, smaken
Från en stunds förtvivlad passion, då för så länge sedan

Och tystnaden
Den som jag känner så väl
när du stänger in dig själv i dit eget huvud
och lämnar mig utanför
Men det är okej för jag är lite klokare nu och lite tröttare
liksom du

Och jag ger inte mer än vad jag får
men njuter av att ha din sovande kropp tätt intill
och av att vi, för en stund, får ha varandras andetag till låns

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

Jag läser:
”Du måste ta vara på livet, på stunden.”
Men hur gör en det när en har fullt upp med att bara överleva?

Någon säger:
”Du måste våga älska, nu innan det är för sent.”
Men vad gör man när man ger famnvis och i bästa fall får en handfull tillbaka?

Dom säger:
”Du måste våga drömma.”
Men hur då, när inga drömmar finns kvar?

Något ropar i mitt inre:
”Ge upp, ge upp, ge upp!”
Men hur ska jag kunna göra det, så läng jag kan få dig att le?