tisdag 29 oktober 2019

Hetta, av Ian McEwan

Michael Beard är en avdankad nobelpristagare i fysik. Han är intelligent men inget geni precis. Han hade mest tur som lyckades med något som ledde till nobelpris. Han är fet och tunnhårig men lyckas, som så många av den här typen av män, att få ihop det med attraktiva kvinnor.
Hans femte äktenskap är på väg att krascha eftersom han är notoriskt otrogen. Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom frun som hämnd tagit sig en egen älskare. Beard blir besatt av henne på ett sätt som han aldrig varit med om tidigare.
Han har något slags byråkratisk uppgift i ett miljöprojekt som han skiter fullständigt i eftersom han är en inbiten klimatförnekare. Ja, tills han kommer på att det finns pengar och prestige att hämta i klimatbranschen såklart. Att han är antifeminist behöver väl knappast ens nämnas.

Åh, det är så befriande när en man skriver om en man på det här viset. Insiktsfullt om nutidsmannen (OBS OBS inte alla män, just bara den här sortens man, ni vet) och beteendet hos de människor (kanske framför allt kvinnor) som befinner sig runt omkring honom.
Boken är otroligt rolig och fick mig att skratta högt, vilket inte är så vanligt vid läsning. Jag tog med förtjusning plats i det här gubbslemmets hjärna och njöt i fulla drag av resan. Mästerligt och skönt ironiskt skrivet.

söndag 27 oktober 2019

Allt jag fått lära mig, av Tara Westover

Tara Westover berättar om sin uppväxt i en stor familj på en gård i Idaho. Familjen är, liksom de flesta andra, mormoner. Men de flesta andra är som folk är mest och det är inte Taras familj. Flera av barnen ”finns inte” eftersom de fötts i hemmet och deras födelse inte registrerats. Tara är ett av dom. Hon får bristfällig hemundervisning av sin mamma, hjälper till med att lägga in frukt och grönsaker som bunkras inför undergången och arbetar, med fara för sitt liv, på faderns skrotupplag. Hon lever isolerad från andra barn och under missförhållanden som så småningom utmynnar i misshandel.

Westover skriver i sitt förord något i stil med att den här boken inte handlar om mormoner eller mormonism. Och det gör den verkligen inte heller. Den handlar om en dysfunktionell familj med en fader som lider av psykisk sjukdom. En sjukdom som blir allt värre med åren och som tar sig allt mer extrema uttryck. Om en broder som, om möjligt är ännu sjukare och om resten av familjen som antingen flyr eller blundar. Blundar för att inte bli utesluten från familjegemenskapen. Den handlar om smärtan i att inse att världen är en annan än det en fått lära sig. Smärtan i att tvingas välja mellan sin familj och sin egen överlevnad. Kampen att bryta sig loss från hårt knutna men förvridna kärleksband. Kampen att försöka fungera i en ny värld. Och om modet att våga berätta.
Nej, den här boken handlar inte om mormoner. Familjen råkar vara det men hade lika gärna kunnat vara något helt annat, någon annanstans.

Jag vet egentligen inte varför jag ens läste den här boken. Den är så fruktansvärd och smärtsam och vedervärdig. Vad är det som gör att vi vill gröta ner oss i andra människors lidande? Jag vet inte. För vissa kan det nog vara till hjälp i sina egna processer och bearbetning efter övergrepp av olika slag. För oss andra kanske det kan (förutom vanlig, snaskig sensationslystnad) handla om en önskan att förstå olika mekanismer och vad det är som driver och formar människor. Kanske är det behovet av att känna hopp. För visst är det hoppfullt när människor tar sig ur misär, hittar vägen till sig själv, hittar styrkan. Framför allt tänker jag att en berättelse, vilken den än är, måste få berättas och då måste det också finnas en mottagare. Till den här starka och självutlämnande berättelsen blev jag en av mottagarna.

onsdag 2 oktober 2019

Hon

Hon är den som gör vad hon kan men som går att ha eller mista.
Hon är den som ger utan att kräva tillbaka, för då har hon inget att förlora.
Hon är den som bär skulden, även den som inte är hennes att bära.
Hon är den som ibland också behöver och som då skäms över det.
Hon är den som somnar ensam för att hon vill det och vaknar för att hon måste.

onsdag 18 september 2019

Om jag kunde

Om jag kunde se himmelens stjärnor.
Om jag kunde uppfatta regnbågens skimmer.
Om jag kunde se dig djupt i ögonen.
Då skulle jag inte höra natten tala.
Då skulle inte doften från nyvätt jord drabba mig med fullaste kraft.
Då skulle jag inte uppfatta varje skiftning i din röst,
inte känna varje nervtråds vibration när din hand vidrör min.

tisdag 17 september 2019

Under floden, av Staffan Nordstrand

Under en fyraårsperiod reste författaren till den här boken runt i Asien och inhämtade fakta och människors berättelser. På denna fakta och dessa berättelser bygger han sina romaner.
Den här, som är den första delen i en serie, utspelar sig mestadels i Laos och skildrar befolkningens kamp för överlevnad där människohandel, vapen- och knarksmuggling är vanligt förekommande. Kvinnor säljer sina kroppar, föräldrar säljer sina flickor, men säljer och smugglar knark och vapen, allt för att få mat på bordet. Eller ja, bordet, om de någonsin haft något sådant lär det ha sålts först. Men självklart är dessa människor längst ner i näringskedjan. Högre upp i ordningen finns dom som drar in de verkliga pengarna på alltihop.
Huvudpersonen, flickan Prim, lever mycket fattigt men i ett kärleksfullt hem med sin lillebror, sina föräldrar samt mor- och farföräldrar. Men i ett slag raseras hela hennes värld. Ungefär samtidigt blir två av hennes väninnor sålda som sexslavar. Två amerikaner dyker också upp i historien för att leta reda på gamla kvarlevor från amerikanska soldater.

Jag har förstått att det här är en mycket uppskattad författare och han har nu skrivit sex romaner på samma tema. Tydligen ska även en av dom bli film Eller om den redan blivit det. Men för mig funkar det inte. Jag föll faktiskt på målsnöret och gav upp när jag bara hade några kapitel kvar. Krystade dialoger, där bl.a. romangestalterna berättar för varandra sådant de rimligtvis redan vet för att vi ska få tillgodogöra oss fakta. Och språket är helt utan finess. Jag har för det mesta inga problem med ett rakt språk men det här var liksom för platt och tafatt. Jag kände också att tidsangivelserna inte stämde. Något som hände för ett par dagar sedan hade plötsligt hänt för tre månader sedan. Eller om det var tvärt om. Eller om det bara var jag som inte hängde med. Oavsett vilket så störde det mig. Jag trivdes heller inte riktigt i amerikanernas sällskap. Först gästar de en bordellklubb för att sedan liksom bli hjältar. Inget konstigt att det både finns ljus och mörker i folk men det där klubb-besöket fick över huvud taget ingen uppföljning. Plötsligt var de bara ett par schysta snubbar.
En allt för platt roman för att beröra så djupa, svåra och komplexa frågor och människoöden. Trots det fruktansvärda blev jag inte fångad alls. Jag hade mycket hellre läst en ren reportagebok där fakta och människors vittnesbörd blandas. Synd, för det hade kunnat göras så bra. Att ta in verkligheten genom romanformen kan vara så effektivt. Det är också något som skaver med att en vit europé (i det här fallet också en man) ska berätta hur det är att vara en ung hmongflicka som utsätts för övergrepp. Tror kanske det är en del i varför jag skulle föredra reportageformen där människors upplevelser inte tvingas in i en romangestalt. Men uppenbarligen tycker andra helt annorlunda än jag så om fattiga människors livssituation i Asien intresserar dig så ge boken en chans. Eller kanske någon av de senare. Författarskapet kan ha utvecklats.
Hur som helst är Nordstrands mission och engagemang älskvärt.

måndag 16 september 2019

Då tystnar poesin

När jag känner mig vacker alldeles oavsett om någon annan tycker det.
När mörkret inte lyckas tränga in.
När jag inte håller mig vaken för att skjuta upp morgondagen.
När min hud accepterat att den aldrig kommer att få veta hur den känns mot din.
När mardrömmen enbart existerar då jag sover.
När jag kan ta emot din smärta utan att själv sjunka till botten.
När ångesten rullat ihop sig till en boll och somnat längst inne i min garderob.
Då, då tystnar poesin.

Sapiens, av Yuval Noah Harari

Undertitel – En kort historik över mänsklighetens historia.

Puh, nu är den utläst. Jag har hållit på med den till och från sedan april. ”Kort” är såklart ett relativt begrepp. Framställningen är kort i jämförelse med mänsklighetens historia men inte för min, fortfarande drygt tio år efter avslutade studier, faktatrötta hjärna. Mitt sug efter kunskap är stort men likaså mina koncentrationssvårigheter.
Nog om det. Det här är alltså en populärvetenskaplig översikt över vår historia. Den innefattar det mesta - från vår tid som samlare till dagens kapitalistiska samhälle och allt där emellan av social, teknisk, ekonomisk, industriell och vetenskaplig utveckling o.s.v. Jag kan inte räkna upp allt såklart men några partier som jag tyckte var extra intressanta var social konstruktion (förstås), vad övergången från nomader/jägare/samlare till bondesamhälle gjorde med oss, våra ekologiska avtryck samt författarens funderingar kring vår framtid. Det var också både skrämmande och kittlande när verklighetens gröna, floriserande kanin från Atwoods MadAdam-triologidyker upp.

Det var otroligt spännande läsning som både bekräftade och provocerade min egen idévärld. Det provocerande ligger kanske främst i kombinationen populärvetenskap och ”en kort historik” som oundvikligen leder till förenklingar. Trevligt när jag håller med, störigt när jag inte gör det. Särskilt provocerande när det kommer till styckena om religion. Dels för att det ligger nära mitt troende och tvivlande hjärta, dels för att jag faktiskt är religionsvetare och ser förenklingarna tydligt. Därav kan jag då också ana förenklingarna i resten av boken.
Men provokation är bra. Det får en att vända och vrida på sina egna tankar och föreställningar några varv. Det är utvecklande och utvecklas behöver vi.
En hel del är inte alls särskilt provocerande men däremot utmanande och det är spännande. Exempelvis tar författaren upp forskning som är på väg att göra oss odödliga. Alltså inte odödliga i den bemärkelsen att inget kan ta kol på oss, men kanske kan vi i framtiden leva mer eller mindre hur länge som helst om inga yttre dödsfaktorer drabbar oss. Vad händer då med religionen? Vad har kristendomen då att komma med som inte andra religioner har? Författaren menar att religionen då kommer få ännu mindre relevans i samhället och individens liv. Det tror inte jag av flera olika skäl. Det tänker jag dock inte fördjupa mig i här och nu.

Jag tycker i det stora hela att det är en läsvärd bok som väcker tankar, frågor och funderingar och som lockar till fördjupning. Mycket är självklarheter men så tröga som vi kan vara är det inte alltid så dumt. Ibland gav mig självklarheterna, ibland för mig helt nya infallsvinklar, fina aha-upplevelser. Så om du är sugen på att uppliva eller uppdatera dina historiekunskaper och inte är rädd för tjocka böcker så läs den här. Eller äh, det gör inget att den är tjock. Den behövs ändå intas i portioner och det går faktiskt att hoppa över kapitel som en inte alls är intresserad av.
Det är en bra bok som hjälper en att se de större sammanhangen och förstå sitt nu.
Utan att veta något om författarens bakgrund kan jag skönja en politisk riktning i boken. Det störde inte mig eftersom det är en riktning jag gillar och eftersom det inte går att skriva en bok helt objektivt. Kanske stör det dig men skit i det. I värsta fall slänger du boken i väggen och kryper tillbaka in i din bubbla, i bästa fall lär du dig något nytt och din bubbla vidgas något. Men om du redan kan allt om historia så behöver du inte läsa boken.

(Nu skrevs den här boken 2014 och en del har ju hänt sedan dess i världen. Kan vara bra att ha med i tanken under läsningen.)

fredag 13 september 2019

Svart krabba, av Jerker Virdborg

I någon sorts framtid sitter en ung militär på tåget. Han är på väg från en förläggning till en annan men plötsligt får han veta att han fått nya order och beordras kliva av på en ödslig perrong. Det visar sig att han antagits till ett topphemligt uppdrag vilket han har svårt att förstå eftersom han inte innehar några särskilda kvalifikationer. Men han har en önskvärd färdighet och det är skridskoåkning. Det rör sig dock inte om konståkning, som han pysslat med på elitnivå, utan långfärdsskridsko. Tillsammans med tre andra skickas han ut på isen för att forsla några behållare till en av landets utposter. Med sig i packningen har de också bl.a. en ask tabletter – mot smärta, för energikick och en för att kunna avsluta sitt liv. Expeditionen måste inte enbart undvika fienden utan även kämpa mot tiden. Varma vindar är på ingång och isen blir allt mer osäker. Men vad är det i behållarna som är så hemligt och viktigt? Vem i gruppen går det att lita på och vem är det egentligen som är fienden?

Det här är en ganska långsam berättelse. Det har jag för det mesta svårt för. Jag tröttnar snabbt om inget händer. Men jag är svag för berättelser där människor är på väg någonstans. Då spelar långsamheten ingen roll eftersom det ändå hela tiden finns ett driv framåt. Det börjar på tåget, sedan förflyttar sig huvudpersonen från plats till plats och så färden över isen. Och trots långsamheten så är boken bitvis otroligt spännande och rakt igenom ganska obehaglig. Känslan av att något inte är som det ska är genomgående och skickligt framställd.
Om jag ska vara alldeles ärlig fattade jag inte allt. Inte riktigt upplösningen och inte heller helt och fullt vad författaren vill säga med den här romanen. Men att där finns poänger fattar jag och att det, som i de allra flesta fall när det kommer till dystopier, är samhällskritik. En varning om vart vi är på väg. Även om jag kanske inte kan tolka det finstilta så är en sak alldeles klar, dit vi är på väg, dit vill inte jag.

onsdag 11 september 2019

Sonen, av Philipp Meyer

Oj, vilket blogguppehåll!
Det är något med sommaren, jag läser alltid massor men tappar bloggeriet. Få se nu om jag kan beta av några av läsupplevelserna i alla fall.

Den här romanen utspelar sig i Texas under ett spann på ca 200 år.
Det är berättelsen om pojken som tillfångatas av comancher och blir en del av stammen. Och om hur de vitas utrensning och epidemier får honom att lämna den nästan utplånade stammen för att återvända till ett liv som amerikan.

Det är berättelsen om sonen. Den liberale som avskyr hur sin far, och de flesta andra, behandlar Texas mexikaner. Som aldrig blir det fadern vill att han ska vara och aldrig helt den han själv vill vara.

Och det är berättelsen om barnbarnsbarnet. Hon som tillsammans med sin man tar över familjens ägor och företag. Som föder barn men som vägrar följa sin tids normer och reducera sig till mor och hemmafru och kämpar sig tillbaka till arbetet. Hon som med sin intelligens, list och skarpa näsa för affärer tillslut blir en av landets rikaste personer. Hon som ändå aldrig riktigt räknas, eftersom hon är kvinna.

Det är berättelsen om nybyggarnas förföljelse av ursprungsbefolkningen, om gränskrigen mellan Texas och Mexiko. Om jakten på olja och vad oljeindustrin gör med landet.
En berättelse fylld av våld, rasism, förtryck och exploatering. Kort sagt, USA:s stolta historia. Men det är också berättelsen om människor som på olika sätt formas av denna historia. Människor som, liksom vi alla, består av ont och gott och allt där emellan.

En tjock bok är det men så ruskigt, i sin rätta bemärkelse, bra. De tre huvudpersonernas berättelser varvas och det var lite rörigt i början tyckte jag innan jag fick kläm på vem som var vem och hur de hörde ihop med varandra. Romanen är fantastiskt välskriven och vi får till oss berättelserna på tre olika sätt – ett berättarjag som berättar sin historia, en i dagboksformat och en där huvudpersonens minnen målas upp för oss.
Att ta del av historia i romanform är otroligt effektivt. Även om romangestalterna är fiktiva är inte USA:s historia det, tyvärr. Kombinationen historia och fiktion gör den verkliga bakgrunden förfärande levande. Jag anser, på mitt kanske amatörmässiga vis, att Meyer har skrivit denna roman med stor insikt och påminner oss om en berättelse som vi borde komma ihåg när vi drar på oss ett par jeans och häller i oss coca cola.
Samtidigt är inte det här en berättelse om onda mot goda, om offer och förgripare. Och just detta gör det hela ännu mer trovärdigt och lätt att ta till sig.

söndag 7 juli 2019

Odinsbarn, Röta och Kraften, av Siri Pettersen

Hirka är tuff, stark, modig och skicklig i läkekonst men hon har ingen svans och hon har inte ”kraften”. Av sin far får hon veta att en varg tog hennes svans när hon var liten. Att vara svanslös är skamligt men att födas utan svans och dessutom sakna kraften, det är något fasansfullt onormalt. Enligt myten kommer de svanslösa odinsbarnen från en annan värld och de bär på den smittsamma ”rötan”.
När Hirka är 15 år ska hon, tillsammans med alla andra 15-åringar, genomgå den obligatoriska ”riten” och då är det inte längre möjligt för henne att dölja, för sig själv och andra, att hon är utan kraft. Nu kan inte heller Hirkas far längre undanhålla sanningen för henne - att hon föddes svanslös och aldrig kommer att nå kraften, att hon är ett odinsbarn.
Nu börjar Hirka en förtvivlad kamp. Först för att rädda sig själv, sedan för att rädda världen från henne, och till sist för att rädda alla världar.

Det här var ingen världsomvälvande läsning men en lite annorlunda och mycket spännande fantasy. Ett riktigt äventyr med bra intriger och en hel del oväntade vändningar.
Något jag verkligen uppskattar med böckerna är att det klassiska temat ont och gott saknas. Det var inget jag förstod från början vilket är ett skickligt drag av författaren. Först verkar det uppenbart vilka det är en ska heja på, vem som är ond och vem som är god, men så enkelt vill Pettersen tack och lov inte göra det för läsaren. Det är otroligt befriande med fantasy där romangestalterna inte plattas ut utan blir personer som bär på både gott och ont. Att de är formade och färgade av sin omgivning, egna och andras förväntningar, sina livserfarenheter och upplevelser. Också otroligt uppfriskande i vår tid där inte bara människans ord och handlingar kategoriseras utifrån rätt eller fel, ont eller gott, utan också människan själv.

Jag sträckläste de tre böckerna i ”Korpringarna”, som serien heter, och det gav helt klart mersmak. Jag vill med huvudet före dyka tillbaka rakt in i Hirkas liv. Genom korpringarna går det att färdas mellan världarna och det finns många fler världar att utforska. SÅ jag hoppas att Pettersen återkommer med fler böcker i den här serien. Det finns det verkligen potential till.

lördag 6 juli 2019

Oryx och Crake, Syndaflodens år och MadAdam, av Margaret Atwood

En på samma gång kollapsad och teknologiskt utvecklad framtid. En värld där de priviligerade lever i skyddade, avgränsade områden och de opriviligerade lever ett friare och laglöst liv utanför. En värld där klimatet är så pajat att riktigt kött är oerhört svårt att få tag i. Folk äter vegetariskt, substitut, odlat kött eller hamburgare där ingen riktigt vet vad som malts ner i färsen. En värld där genmanipulerade djur är mer eller mindre normaliserat liksom webbkanaler där tittaren kan frossa i avrättningar eller barnpornografi. En värld där vem som helst kan ”falla ner för en bro” om regimen så önskar.

Ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst att beskriva Atwoods värld där MadAdam-triologin utspelar sig men det verkar ju dumt. Det är bättre att du upptäcker den själv.
För ska du någon gång i ditt liv läsa en dystopi så är det den här.
Jag skriver inget om handlingen eftersom jag plöjt mig igenom hela triologin och det blir så svårt då. Svårt att begränsa sig eller att inte avslöja för mycket.
I de två första böckerna beskrivs samma skeende fast ur olika perspektiv och pusselbit läggs till pusselbit. Dessa två kan en läsa i vilken ordning som helst faktiskt. I den tredje boken får vi veta vad som hände sedan.

Atwood är otrolig. Jag önskar att jag kunde och vågade skriva som hon. Hon är knivskarp, rå och osentimental på ett sätt som är ganska okaraktäristiskt för kvinnliga författare. Samtidigt finns det en lyhördhet, känslighet och stor insiktsfullhet i hennes gestaltningar och i romangestalternas relationer till varandra.

Förutom att själva berättelsen är oerhört spännande och djupt fascinerande så levererar hon en underbart svidande samhällskritik. Samhällskritik är älskansvärt, särskilt när den riktas mot ett land som USA. Men givetvis är det kritik som berör oss alla.
Det här är även en av de mest trovärdiga dystopier som jag har läst. Hon vet vad hon pysslar med, Margaret Atwood. Hon skriver själv om de här böckerna att trots att det är romaner så är det inget i dom som inte redan finns, är på väg eller kommer att finnas. Och med fasa så tror jag henne. Om vi inte vänder skutan inom en mycket snar framtid så kommer vi förr eller senare landa i en atwoodsk framtid. Troligtvis förr.

Alla sover och jag är vacker

Jag vill spela piano men det är så tyst i huset.
Jag vill att hon ska vara kvar men hon har gått.
Jag vill att någon ska höra mig men alla sover.
Jag vill att du ska minnas mig men du är någon annanstans.
Alltid någon annanstans.
Även när du är där jag är.
Jag vill bli älskad men aldrig av någon som faktiskt vill ha mig.
Jag vill vara ensam men inte just nu.
Glaset är tomt och jag är vacker eftersom alla sover.
Men Du, Du är vacker vare sig glaset är tömt eller fyllt.
Vare sig jag sover eller är vaken.

lördag 29 juni 2019

Det vill jag skriva om

Jag vill skriva om en själ som blir fjäderlätt vid blotta ljudet av din röst.
Jag vill skriva om ett hjärta som enbart kan slå riktigt fritt i ensamhet.
Jag vill skriva om självbedrägeri som omöjliggjort helande.
Jag vill skriva om åren som betyder så mycket för mig men som inte längre existerar för dig.
Jag vill skriva om världshistoriens vackraste käklinje, den oberörbara.
Jag vill skriva om vad sommar, kanelträ, vattenmelon och lust gör med mig.
Om vad ett år, vad två år, vad ett helt liv, vad du gör med mig.
Allt detta vill jag skriva om,
men jag hittar inte orden.

torsdag 30 maj 2019

Som stjärnor på himlen, av Barbara Kingsolver

Alice har på egen hand uppfostrat sin dotter Taylor och visat henne att en kvinna klarar sig alldeles utmärkt utan en man. Trots detta vill Alice göra ett nytt försök att leva i tvåsamhet och gifter om sig. Nu är hon mer än utled på sitt äktenskap som belamrat hemmet med gamla bilstrålkastare och i övrigt mest består av tystnad och tv-tittande.
Samtidigt oroar hon sig för hur hennes egen inställning till män påverkat hennes dotter.
Taylor lever tillsammans med en man som älskar henne förtvivlat men hon har svårt att visa känslor tillbaka och hennes livs centrum är adoptivdottern Turtle. Turtle som när hon var tre år utan vidare lämnades i Taylors bil på en bensinstation.
Så händer något som river upp Taylors och Turtles liv och Alice bestämmer sig för att lämna sin man och komma dottern och barnbarnet till undsättning.
Förutom de tre huvudpersonerna får vi stifta bekantskap med en rad färgstarka romangestalter. Och förutom författarens underbara porträttering av kvinnlig styrka och svaghet får vi även en inblick i den cherokeeindianska kulturen och historien. I alla fall så som det begav sig för ungefär 25 år sedan då boken skrevs.

I höstas läste jag en annan av Kingsolvers böcker och den föll jag pladask för. Den var dock lite av en tegelsten och inte helt lättsmält så det tog ett tag innan jag orkade ge mig in i ännu en av hennes böcker. Den här hade jag dock inte behövt vänta så länge med att läsa. Den är inte alls lika tjock och den kräver inte riktigt lika mycket av läsaren. Men den gjorde mig på intet sätt besviken.
Jag bara älskar den här författarens språk som är så njutbart vackert utan att vara överlastat. För att inte tala om värmen och humorn som harmoniserar med berättelsens mörka sidor.

Kingsolvers författarskap berör mig verkligen på djupet. Det är något med hennes tilltal som på samma gång är så oerhört charmerande och gripande.
Jag har fullkomligt älskat mig igenom varje sida av den här boken.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna göra romanen rättvisa här. Till viss del för att det gick lite för lång tid från utläsning till att jag nu kom mig för att blogga om den. Men mest för att den helt enkelt måste upplevas.
Så gör det, upplev den!

tisdag 14 maj 2019

Halvtidsföräldern

Det är tiden då jag får njuta av tystnaden och ensamheten.
Tiden då jag får vara alldeles ifred med mig själv.
En tid när jag får sova hela nätterna och inte har sängen full av ungar.
Det är tiden för återhämtning och samlande av energi.
Det är tiden då jag kan jobba kvällar och helger utan stress och dåligt samvete.
Och tiden när jag kan göra saker för min egen skull.
Tiden då jag kan fyrtioårskrisa och kräkas i taxin och veta att det inte drabbar någon dagen därpå.
Och det är tiden då jag kan vila i vetskapen om att de har det så väldigt bra där de är.

Det är saknadens och längtans tid.
Det är all den tid som är deras men inte längre min.
Det en tid med förväntningar och upplevelser som jag inte får dela med dom.
Och en tid med oåterkalleligen förlorad gemenskap.
Det är tiden utan pussar och kramar och ”jag älskar dig mamma”.
Det är tiden med en säng kall av frånvaron på ungar.
Och tiden då jag undrar om det är deras röster jag hör från skolgården.

Men allt det som denna tid rymmer gör den tid då de är hos mig så oändligt värdefull.
En halvtidsförälder är att vara en halv förälder, halva tiden.
Resten av tiden är hon en tjugofyratimmarsförälder plus med extra allt.

onsdag 8 maj 2019

Judas barn, av Markus Heitz

Det hela börjar i Serbien 1667 när en liten flicka mister sin mor och blir omhändertagen av den mystiske far som hon aldrig tidigare träffat. Han är forskare och ingår i ett hemligt forskarsällskap – Judas barn. Det visar sig vara hemligt inte bara p.g.a. arten av deras forskning utan också arten av medlemmarnas natur. Flickan får tidigt lära sig att det forskningsarbete som fadern och Judas barn ägnar sig åt är till mänsklighetens gagn och inget annat. Men desto djupare involverad hon blir i Judas barn desto fler sanningar uppdagas.
I Leipzig, Ungefär trehundra år senare, skriver Theresia ned sin berättelse. Berättelsen om Judas barn och hennes eget liv, smärtan, skulden, kärleken och sorgen.

Det här är en så gott som genomgående mörk historia, spännande och välskriven. Jag hade önskat mig lite mer problematisering kring gott och ont och lite mindre av utdragna blodiga scener. Som underhållning är den klart godkänd och det var en berättelse som jag med lätthet drogs in i.
Men faktiskt så var den för lång. Vissa böcker kan inte vara för långa enligt mig. Ibland spelar det ingen roll hur långa en bok är, jag känner ändå en sorg och tomhet när det är över. Så var det då inte med den här. Mest p.g.a allt för många skildringar av slagsmål och vampyrdödande. Inte för att jag tycker att det är skrämmande utan för att jag snabbt blir mättat och uttråkad av det.

I min smak var det här nog en 3+. Hade jag varit lite mer vampyrtokig och gillat skräck av det lite blodigare slaget skulle den nog vara uppe på minst en 4:a.

söndag 5 maj 2019

Ett par mellantvåskitbraböckertips

När jag har läst en bok som gjort stort avtryck i mig är det svårt att börja på en ny. Då behöver jag läsa något som inte berör mig lika starkt men som ändå väcker intresse. Om du är likadan så kommer här två boktips till dig.

”Dödskaravanen” av Mats Rasmie
I slutet av 1800-talet lockas människor från ett Sverige med fattigdom och arbetslöshet till ett Brasilien som i kampanjer utmålas som ett rent paradis. Vi får följa paret Arvid och Anna som förförs av dessa kampanjer och lämnar sitt hemland Sverige. Det visar sig förstås inte riktigt bli som de tänkt sig. Folk dör som flugor och i de tillfälliga läger emigranterna placeras i innan de når målet råder omänskliga förhållanden. Endast de starkaste överlever och väl framme på den plats där de ska få bruka jorden väntar ett mycket hårt arbete för att göra platsen bebolig och marken odlingsbar.

Jag kände inte till den svenska migrationen till Brasilien så boken var intressant just därför. Men den är ganska platt och trist skriven och jag hade önskat mig mer historisk information. Den lämnar en del frågetecken hos mig. Jag måste läsa mer om det här känner jag och det är ju bra när litteratur väcker nyfikenhet, men jag tycker att författaren hade kunnat göra något mycket bättre av ett så pass spännande och inspirerande stoff.

”Exit Kalahari” av Jenny Söderqvist och Helene Åberg
När SVT-medarbetarna Jenny och Helene ärr på uppdrag i Botswana och bestämmer sig för att under några lediga dagar göra en utflykt i Kalaharis naturreservat. Deras hyrbil fattar eld och de måste, utan proviant eller skydd mot ormar och lejon, till fots ta sig tillbaka till civilisationen. Under tiden pågår en febril aktivitet för att hitta de båda kvinnorna och de uppmärksammas i media så väl i Sverige som internationellt.

Boken är skriven i korta kapitel där Jenny och Helene turas om att berätta deras gemensamma historia. Målande, lättläst med ett tillfredställande språk. Ett äventyr som sätter djupa spår hos författarna men som trots allt slutar lyckligt.
Inte en berättelse som stannade kvar särskilt länge hos mig men bra om en vill fly sin egen verklighet en stund utan att själv investera så väldigt mycket.

lördag 4 maj 2019

Nattfilm, av Marisha Pessl

Journalisten Scott McGrath har fått sin karriär raserad efter att följt upp ett tips som han fått angående skräckfilmsregisören Cordova. När Cordovas dotter dör och självmord fastställs tar Scott upp jakten igen. Han har inte längre något att karriärsmässigt förlora men allt att vinna. Mot sin vilja får han två mycket kantstötta ungdomar till sin hjälp. De blir alla tre djupt involverade i mysteriet kring den mytomspunna och kultförklarade regisören och hans dotter, och den verklighet som Scott trott sig leva i visar sig vara en annan. Eller…?

Jag har bloggat om så många bra böcker på sistone att jag börjar tröttna på mina adverb. Så jag tar helt enkelt och varierar mig med ett: jävlar i helvete vilken bra bok!
Det här är skräck just precis som jag vill ha den – galet spännande och ruggig utan att vara blodig. Jag älskar också när en inte vet om det är övernaturligheter inblandat eller inte. Likaså när inget är uppenbart och berättelsen vindlar sig på ett sätt som inte går att förutsäga. Och så slutet, så magnifikt, otillfredsställande bar!

Det är kort sagt en bok med allt en kan önska sig – en välskriven bladvändare med både djup och humor, ett rikt persongalleri och en genial historia.
Läs, läs, läs!

fredag 3 maj 2019

Sönder och samman och fullkomlig

Jag behövde längtan och den sötsalta smärtan
Jag behövde branden i blodet och fallets svindelkänsla
Jag behövde sarga mitt hjärta mot din taggtrådssköld och känna gruset mot kinden
Jag behövde och jag lät mig behöva
Vältrade mig i, plågade mig med och njöt av det
Allt medan du, full av ovetskap, såg på mig som på vem som helst
Jag behövde och nu behöver jag inte längre
Jag har älskat mig sönder och samman och fullkomlig
Utan att förstå det har du gjort mig hel
Och jag är lättare, friare och vackrare än någonsin

onsdag 1 maj 2019

Ett varmt och hjärtinnerligt tack från mig och från världen!

I mitten av februari fick jag hem min poesibok Toner in i hjärtat. Nu har jag endast ett fåtal böcker kvar.
Idag har jag tack vare alla ni underbara som köpt den, och tack vare min mormor som betalat hela produktionen kunnat sätta in 2960 kr var till WWF,Svenska kyrkans internationella arbeteochLove and hope.Tusen tusen tack till er allihop!

Jag skulle ju vilja lägga upp en bild på boken här men blogger är inget vidare tillgänglighetsanpassad så jag lyckas inte med det. Men härfinns en artikel om min utgivning och bild på boken.

Jag tror att marknaden börjar bli mättad nu men det finns som sagt ett fåtal böcker kvar och jag kommer att beställa hem ett litet gäng till att ha på lager för alla eventualiteter. Så om det fortfarande finns någon där ute som är sugen på att köpa min bok så kan du kontakta mig på fb:s messenger, mejla mig på mikaela.s.larsson@gmail.com eller bara säga till mig när vi ses.

Ännu ett stort och varmt tack till er som uppmuntrat mig till att göra detta, alla som visat uppskattning för mitt skrivande och min bok, och alla som bidragit till möjligheten att göra världen lite bättre genom att köpa Toner in i hjärtat.

måndag 22 april 2019

Sveket, Sammansvärjningen och Slutet, av Ursula Poznanski

Nu är det dags igen! Ännu ett fantastiskt boktips (eller egentligen tre eftersom det är en triologi) till alla dystopiälskare!

Den här gången befinner vi oss i en framtid där en stor naturkatastrof gjort planeten mycket, mycket svår att överleva på. Men en man, en sorts modern Noa, förutsåg katastrofen och påbörjade byggandet av sfärer – kupoler isolerade från yttervärlden. I dessa kupoler finns allt människorna behöver. Där finns universitet, odlingar, laboratorier, sjukhus, fabriker m.m. Kupolerna förbinds med magnetbanor vilket gör transporter mellan sfärer möjlig.

I en av kupolerna finns ett av sfärernas mest prestigefyllda utbildningscenter. Studenterna tävlar genom ett poängsystem för att nå toppresultat vilket garanterar dem högt uppsatta positioner inom regeringen när de är färdiga med sina studier.
Utanför sfärerna bor primsen. Det är människor vars förfäder inte tog sin tillflykt till sfärerna. De får överleva bäst de kan i en värld av ständig vinter och kyla. Med jämna mellanrum överfalls magnettågen av primsen som lägger beslag på lasten.
I utbildningscentret får studenterna lära sig att primsen visserligen kan vara farliga men att det är sfärernas skyldighet att arbeta för hela mänsklighetens bästa. Fler sfärer ska byggas och matproduktionen ska öka så att även primsen kan ta sin plats i det civiliserade samhället.
Men en liten grupp studenter får plötsligt erfara att verkligheten inte är som de alltid trott. Deras tillvaro vänds upp och ned och de tvingas konfrontera yttervärlden och sina egna fördomar om den.

Det är inte så ofta som jag går in i lästrans nu för tiden. Ni vet när det bara inte går att sluta läsa. Det var flera år sedan sist. Men den här triologin slukade mig totalt. Jag kom till och med för sent till jobbet en dag...
Berättelsen tog mig i anspråk från första sidan och jag var totalt fast. Så vansinnigt spännande med så många oväntade vändningar.
Jag tänker såklart också att det är så här det kommer att bli ju mer begränsade resurser vi får. Det kommer att finnas en toppelit som lägger beslag på allt och som på olika sätt kommer att rättfärdiga det. Ja, det är ju redan så det är. Än så länge har vi resurser för att mätta världens befolkning och ändå svälter människor. Hur blir det då ”när krisen kommer”?
Något intressanta i boken är förhållandet mellan makten och folket. Hur mycket makthavarna påverkar och hur mycket som pågår bakom fasaden. Och vad som händer när fasaden rämnar. Även här enkelt att dra paralleller till nutiden.

Berättelsen är som sig bör mycket fantasirik (men är helt fri från övernaturligheter) och samtidigt väldigt trovärdig. Alla tre böckerna håller hela vägen från början till slut och det var nästan outhärdligt när det var över. Det var faktiskt så jobbigt att jag grät en skvätt.
Lyckliga, lyckliga dom av er som inte har läst de här tre böckerna ännu!

söndag 21 april 2019

Påsken

Påsken Vi behöver symboler, ceremonier och ritualer.
Vi behöver det för att göra det verklig verkligt.
Alldeles särskilt behöver jag påsken.

Jag behöver skärtorsdagens bröd och vin där Judas och jag förenas i våra svek.
Där Jesus och jag förenas, vi som blivit svikna.
Där vi alla förenas, vi som sviker och vi som blir svikna.

Jag behöver att min långfredag smälter samman med påskens långfredag.
Där smärtan, ångesten, förlusten, sorgen och förtvivlan inte förnekas, inte förminskas, inte viftas undan.

Och jag behöver påskdagen.
Då långfredagens genklang gör glädjen möjlig, gör hoppet möjligt.
Och då till slut kan uppståndelsens ljus och vårsolens strålar äntligen nå in i mitt hjärta.
Liksom änglarnas, församlingens och skapelsens lovsång äntligen når in i min själ.
Kristus är uppstånden, och jag med honom.
Just nu, för en stund, kan jag åter tro på livet.

lördag 20 april 2019

Nattens cirkus, av Erin Morgenstern

Celia med sin naturbegåvning, Marco med sitt skarpa intellekt känner inte till varandra men de har en sak gemensamt – de tränas båda i magi inför en stor kraftmätning.
Samtidigt planeras öppnandet av en cirkus. En cirkus utan motstycke. När den slår upp sina portar får besökarna en upplevelse de aldrig glömmer. Cirque des Rêves dyker utan förvarning upp på olika platser världen över. Plötsligt står den där och erbjuder den som har råd med biljetten att utforska dess oändligt många tält med sina spektakulära attraktioner.
Denna cirkus blir arenan för duellen och ju mer de båda duellanterna anstränger sig desto otroligare blir cirkusen.

Jag slutar där för jag vill inte avslöja för mycket av den här otroligt spännande och fascinerande berättelsen. Det är en perfekt bok för dig, som liksom jag, älskar att fly verkligheten, in i något helt annat. Något fyllt av mörker och ljus, färger, dofter, smaker och förstås magi. Språket är en njutning och själva historien oemotståndlig.
Romanen är förstås ingenting för dig som föredrar realism men annars… Vad väntar du på?! Läs den bara!

måndag 15 april 2019

De välvilliga, av Jonathan Littell

Genom 900 sidor fasa får vi följa Max Aue, en SS-officer och byråkrat, till bl.a. massavrättningarna i Ukraina, till östfronten och till olika koncentrationsläger. Aue återberättar sitt liv för oss och vi får inte bara följa med honom under andra världskriget utan också genom hans uppväxt och ungdomstid och in i hans galna huvud.

Jag har läst ganska många romaner som skildrar andra världskriget men aldrig någon som denna. Littell låter oss på ett otroligt sätt ta oss in i hjärnan på någon som fast och fullt är övertygad om att det Tyskland gör är det rätta.
Visst är det en sjuk person vi får följa men som vi alla vet är ingen rakt igenom ond eller rakt igenom god. Aue påverkas starkt både fysiskt och psykiskt av kriget och av sina upplevelser. Och trots sin övertygelse, att judarna måste förintas, försöker han på sitt sätt att påverka avrättningsmetoder, moral och förhållanden i arbetsläger.
Tidigt i boken talar han om för oss att vi aldrig någonsin får tro att det inte hade kunnat vara vi. Att vi aldrig skulle… Om vi gör det så är vi mycket illa ute. Jag tror honom och jag bär det med mig genom hela läsningen. Samtidigt så är, som sagt, huvudpersonen en från början sjuk person och skulle själv ha hamnat i koncentrationsläger om hans hemligheter kom i dagern. Och ändå, det kan inte ha gällt varenda soldat och officer som deltog i kriget och som tilldelades tjänstgöring vid massavrättningar och i arbets- och förintelseläger.
Nej, vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi.

Jag läste den här boken på Grand Canaria och trots solen och värmen frös jag ända in i själen. Jag blev fullkomligt golvad av romanens språk, intrig och romangestlatning, av dess filosofiska utläggningar och dess klarsynthet.
Som någon skrev så är det ”en fantastisk bok men fantastiskt mycket för lång”. Det håller jag med om. De filosofiska partierna hade gärna fått kortas ner men framför allt hade jag sluppit Aues evighetslånga drömmar och utflykter i galenskapens fantasiland. De gav mig faktiskt ingenting och jag hoppade t.o.m. över hela kapitel som enbart bestod av sådant.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är inte de vidrigheter som jag fått ta del av. Dessa har jag upplevt i andra romaner flera gånger. Nej, det är de olika reaktionerna hos soldater, officerare, det tyska folket och omvärlden. Det är tron och övertygelsen och argumentationen. Det är det som Tyskland gjorde, inte bara mot judar och andra som de ville göra sig av med, utan också mot sitt eget folk, mot de människor som övertygade eller inte tvingades verkställa besluten. Huvudpersonen varken dömer sig själv eller bortförklarar sina handlingar. Han bara berättar sin historia och ger sin sida av saken. Dock dömer han omvärlden bl.a. för hyckleri och för att gå i vinnarlagets ledband. Och det gör han med rätta. Han ställer frågan: ”hur hade det sett ut om Tyskland vunnit”? Ja, hur hade det sett ut då? Det är långt ifrån omöjligt att världen då ”glömt” det fasansfulla som skedde, liksom så mycket annat ”glömts” i segrars skuggor.

Vi får aldrig tro att det inte skulle kunna vara vi. Och jag blir livrädd eftersom jag tror att det är just det som håller på att hända. Ett visst parti får allt större inflytande i vårt land. Ett parti som bestämt hävdar att de inte är rasister men vars politiska argument ger en förfärande genklang bakåt i historien.

söndag 24 mars 2019

Samira och Samir, av Siba Shakib

Kommendanten och hans hustru väntar sitt första barn vilket självklart kommer att bli en pojke. Något annat är otänkbart. Skulle det otänkbara trots allt ske, att ett flickebarn föds, vore det en katastrof. Då måste barnet dö utan att någon får veta att det var en flicka och kommendanten tvingas ta sig en andra hustru. Det förstfödde barnet måste vara en son för att kommendanten ska betraktas som en riktig man och få behålla sin ställning i nomadstammen. Pojken namn ska vara Samir men det är en Samira som föds. Kommendantens kärlek till barnet och till sin hustru är allt för stor för att han ska förmå sig till att avliva flickan. Han bestämmer sig istället för att presentera sitt förstfödda barn som en pojke, som Samir.

Samira växer upp som Samir, först helt omedveten om att det finns något som skiljer henne från de andra pojkarna. Hon lär sig jaga, rida och andra manliga hemligheter. Hon intar sin självklara plats och status som pojke i familje- och stamstrukturen. Hennes föräldrar bär hela tiden på rädslan för att deras hemlighet ska uppdagas och bävar för den dag då Samira själv ska förstå. En dag som oundvikligen kommer då hon upptäcker en kroppsdel hos de andra pojkarna som hon själv saknar. Familjerelationerna blir därmed än mer komplicerade och såriga och Samira måste på egen hand förhålla sig till sin identitet. Ju äldre hon blir desto mer problematiskt blir det för henne.

Det här är en fantastisk historia och en mycket vacker och förfärlig roman. Även om berättelsen är fiktion så finns det många flickor som växer upp som pojkar. Flickor som får uppleva den status och frihet som det innebär att uppfostras till man. Flickor som, när sanningen inte längre går att dölja, antingen måste tvingas in i den kvinnliga könsnormen eller på egen hand lyckas hitta ett sätt att behålla sin frihet.

För några år sedan läste jag De förklädda flickorna i Kabulsom beskriver verkligheten för afganska flickor som uppfostras som pojkar.
Berättelsen om Samira och Samir är en saga men som alla sagor berättar den något för oss om verkligheten. I det här fallet om ett oerhört kvinnoförtryck, om både män och kvinnor som är instängda i sina könsroller, men också om hur normerna kan brytas, om vad en far och en mor är beredda att offra för att skydda sitt barn, om kärlek och kamp och om vägran att ge upp sin frihet och identitet.
Det är de förklädda flickornas saga.

fredag 8 mars 2019

Avgrundsångest

Avgrunder sluts och öppnas.
Avgrunder som skrämmer till dagar av magvärk och sömnlösa nätter.
Och jag tar barnen i min famn.
Håller om deras små kroppar och tänker att det kommer en dag när dom är stora.
Kanske kommer det en dag när de skär med rakblad i sina armar, kräks upp maten eller börjar knarka.
Kanske kommer det en dag då de inte längre kallar mig ”mamma”.

Så sitter du där, du som är ljuset och förtvivlan i mitt liv.
Mitt emot varandra sitter vi med bordets oändlighet emellan oss.
En oändlighet där orden får god tid på sig att ändra form, förvrängas, förvridas.
Och jag tänker att det var länge sedan som jag slutade inbilla mig att jag kan rädda en människa med min kärlek.
Så jag reser mig och går.

Och jag vill gömma mig.
Linda in mig i allt som är mjukt och varmt och tryggt.
I filtar och täcken med kattens spinnande tätt tryckt intill magvärken.
I barnens fortfarande förbehållslösa kärlek och beundran.
I famnen hos den människa där inget blir konstigt.
Den enda människa som jag inte har några som helst hemligheter för och som ändå aldrig dömer mig.
Den människa som alltid frågar hur jag mår och som alltid är beredd att lyssna till mitt svar.

tisdag 12 februari 2019

Hjärtats osynliga raseri, av John Boyne

Irland 1945. Cathrine är 16 år och gravid. Hon förödmjukas, förnedras offentligt av sin församlingspräst under söndagens mässa och kastas ut ur kyrkan med huvudet före. Hennes familj ser tyst på och hemma väntar en färdigpackad väska. Cathrine beger sig raka vägen till Dublin där hon skapar sig ett nytt liv, helt avskuren från sin familj. Hon är stark men har inte på egen hand möjlighet att försörja och ta hand om ett litet barn. Cyril föds och adopteras bort till ett barnlöst par. Ett par som inte är särskilt intresserad av honom och som är noga med att poängtera att han är deras adoptivson, inte deras riktiga barn.
Cyril märker tidigt att han inte är som andra pojkar, något som han långt upp i vuxen ålder inte vågar avslöja för sin omgivning.

Det här är en varm och förfärande berättelse om att leva i ett land där den katolska kyrkans dom över människor genomsyrar ett helt folk. Hur en kvinna med en ”oäkting” och en man med annan sexuell läggning än den förväntade utsätts för förakt, hån, våld och avsky, och vad ett sådant samhälla kan driva dessa mäniskor till att göra.
Jag har njutit, jag har gråtig, jag har skrattat, jag har lidit mig igenom den här underbara boken.
Härligt lång är den också. Möjligen att det var lite väl långa dialoger emellanåt som kunde göra mig smått rastlös eftersom handlingen i övrigt hade god fart. Å andra sidan var dessa småsega partier väldigt bra att somna till. Hade de inte funnits hade jag kanske läst mig igenom hela nätterna. Och med tanke på tomhetskänslan som drabbade mig när boken var slut så kan jag nu i efterhand känna tacksam mot författaren att han drog ut lite extra på det hela.

måndag 11 februari 2019

Som ett höstlöv i vinden, av Klara Weiss

Klara Weiss växer upp i en ganska så ortodox judisk familj i Budapest under mellankrigstiden. Hon föds in i ett olyckligt äktenskap bland halvsyskon och är egentligen inte särskilt önskad av någon. Hon blir ett kärlekstörstande barn och ju äldre hon blir desto starkare drömmer hon om den stora kärleken.
Andra världskriget gör sitt antåg men även om hon förfäras av det som sker påverkar kriget henne inte så väldigt mycket under de första åren. De ungerskfödda judarna får mer eller mindre vara i fred och hennes pappa har en status som gör att hon har tillgång till sådant många andra inte har. Hon lider ingen brist på mat, fina kläder och bekvämligheter. Hon går på fester, arbetar, har romanser och ägnar sig mest åt funderingar på kärlek och åt sin längtan efter man och barn. Som vilken ung kvinna som helst.
Men till slut drabbar även krigen Klara Weiss med full kraft.

Jag drogs väldigt snabbt in i den här självbiografiska boken som bygger på Weiss dagböcker och anteckningar. Jag fascinerades av hennes uppväxtskildring och imponerades av den kvinna hon utvecklades till – intelligent, stark, rolig, envis och målinriktad. Och jag bävade inför det jag visste skulle komma – den oundvikliga beskrivningen av koncentrationsläger och allt annat andra världskriget medförde. Det var dock en ganska liten del av boken som berörde detta men det fick givetvis förödande konsekvenser för Klara Weiss.
Författaren har verkligen levt en romangestalts liv. En romangestalt vars romantiska drömmar jag stundom blev rätt så trött på. Att bara ha sig själv i huvudet medan världen brinner är inte helt sympatiskt. Samtidigt är det något helt naturligt. För det är väl så vi gör, försöker att leva på som vanligt, fortsätter att drömma om helt vanliga, banala saker, så länge det går, trots att världen brinner. Vi lever på tills vi själva blir drabbade på riktigt.

söndag 10 februari 2019

I det heliga Rysslands tjänst, av Vladimir Sorokin

Komjaga är opritjeniker vilket innebär att han arbetar inom den ryska säkerhetstjänsten. Det är år 2027 och Ryssland har förskansat sig bakom en enorm mur mot väst. Alla spår av ”den röda oredan” är utplånade, den enda möjliga, och obortvalbara, religionen är den ryskortodoxa kristendomen och den enda möjligheten att överleva är total lydnad och hängivenheten för ”härskaren”.
Vi får följa Komjaga under en arbetsdag. En dag då han bl.a. mördar, våldtar och jagar ”fienden (som naturligtvis finns överallt) och röker cigaretter – något han får men inte borde. Han läser patriotisk poesi och övervakar repetitionen av en patriotisk musik- och teaterföreställning. Han lyckas också komma över ett ”akvarium” med de åtråvärda små guldfiskarna som ger honom och hans vänner en uppfriskande och livgivande kollektiv, hallucinogen tripp. Han hinner även med en hel del annat som hjälper läsaren att ta sig in i hjärtat av Ryssland och Moskva 2027. Komjagas hårda arbetsdag, som började med kurrering av baksmälla, slutar i en manlig bastuorgie med efterföljande lek som involverar borrar och ben. Inget konstigt med det.

Usch, vilken obehaglig liten bok. Det är förstås en satir över författarens eget Ryssland men jag kan inte påstå att jag skrattade högt. Det gör jag sällan av sådan här mörk satir. Visst roas och fascineras jag men olustkänslorna får mig att som högst dra på munnen. Dessutom är jag lite för trög för satir. Jag fattar inte riktigt helt enkelt. Åtminstone inte när det gäller ett land och en kultur som jag vet allt för lite om för att förstå vad det är som författaren driver med. Helt bakom flötet är jag dock inte och en hel del var glasklart. Men jag är inte rätt person att göra någon snillrik analys av den. Det finns det andra som har gjort däremot, exempelvis här.
Att Sorokin är en mycket kontroversiell författare är alldeles uppenbart. Han hade själv inte blivit långlivad i det Ryssland 2027 som han målar upp. Hans popularitet utanför Ryssland kan knappast avspegla sig i alla kretsar i det egna landet.
Jag föreställer mig att det måste finnas en hel del mod hos en författare som vågar kritisera regimen i det land han bor i (så vitt jag kan förstå så bor han fortfarande i Ryssland) på det här råa och vulgära viset. Jag tyckte att det absolut var en läsvärd bok. Intressant och välskriven och jag njöt av det mustiga, och stundtals poetiska, språket

Jag har under det senaste året läst tre ryska författare inom genrerna dystopi och/eller fantasy. Nu är det dags att ta sig an något lite mer verklighetsnära. Det ligger redan några böcker i läskön och väntar.

lördag 9 februari 2019

Om att inte tappa hoppet

Likt hundratusentals pilgrimers fingertoppar som vidrört skrovlig kalksten alldeles slät och len, ber jag för dig, varje dag.
Du vet inte om det, märker det inte.
Men en dag, kanske när du är långt ifrån mig,
kanske när du glömt att jag ens funnits i ditt liv,
så kommer hundratusentals änglavingar ha vidrört din skrovliga själ slät och ljus.

Och när världen brinner sänder jag mina böner.
Böner som förenar sig med hundratusentals pilgrimers böner
för den värld som alltid brunnit, och för alla goda, brinnande hjärtan som alltid kämpat, alltid kommer att kämpa.
Och en dag kommer någon att vakna,
någon som inte är jag eftersom jag för länge sedan lämnat jorden.
Någon kommer att vakna till en värld som är ny.

tisdag 29 januari 2019

Tid

Så blir det måndag, så blir det tisdag, så blir det onsdag.
Men, var det inte torsdag igår?
Hoppsan, jag åt visst inget idag. Det gör inget, om några sekunder är det imorgon och då lovar jag att äta.
Och den där dagen, fylld av oplanerad tid, den ska jag göra så mycket av.
Trodde jag.

Flöden av tid, knivskarpa minnen av ord, beröring, händelser som fått mig att växa eller krympa.
Diffusa minnen eller bara tomhet.
Hände det där verkligen då, eller när, och var och hur? Eller alls?
Och vart tar livet vägen?
Du måste ge det lite tid! Men är två år verkligen ”lite tid”?

Svindelkänslor vid tanken på att kunna minnas trettiofem år tillbaka i tiden.
Kanske lika många år som det finns kvar att minnas.
Med deras kroppar och tankar som växer, växer fasan över att det finns en framtid som de måste möta.
Och mörkret tar aldrig slut men syrenerna blommar över i ett andetag.
Och det är oceaner av tid tills jag får se dig igen. Tid som krymper till några få, snabbt avdunstande droppar när jag är hos dig.

lördag 19 januari 2019

Alla dessa små bevis på vår vänskap, av Bronwyn Donaghy

Helen växer upp i ett kärlekslöst hem där hennes far misshandlar och förgriper sig på henne medan modern är tyst och slösar all sin kärlek på Helens lillasyster. Jemma lever om given av kärlek från sin familj och sina vänner. Hon är den självklara ledaren i ett gäng där hon är den enda flickan. Jemma drömmer om ära och berömmelse medan Helen inte drömmer om något alls. När flickorna är tio år träffas de och blir oskiljaktiga vänner.
Jemma är vacker, livlig och färgsprakande och älskad av de flesta. Helen är stillsam och har svårt att formulera sig och blir Jemmas ständigt närvarande skugga.

Det är lätt att tro att detta är ännu en bok i kövattnet av Ferrantes succékvartet (som jag själv inte läst) men det är det inte. Den här boken kom ungefär tio år tidigare.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Jo, men jag tyckte om den. Den var lättläst och något av en bladvändare. Den berör svåra saker, så som övergrepp, och hur viktig vänskap är. Kanske viktigare än något annat i livet. Handlingen är driven vilket gör att en vill läsa mer. Men karaktärerna… tja, de är lite väl stereotypa. Jag upplever också ett visst mått av romantiserande kring väldigt svåra saker. Och sexscenerna, de av mer romantisk karaktär, är inte helt realistiska. De är sådär som sexscener ofta är i böcker ni vet. Särskilt i kombination med de övergrepp som den ena huvudpersonen utsätts blir det knepigt.
Men läs och avgör själva för det var hur som helst en läsvärd bok om en är på det humöret.
Dessutom utspelar sig bokens handling i Australien och där är en ju inte på besök allt för ofta.

Nattpatrullen, av Sergej Lukjanenko

Anton lever i Moskva och är ”en annan”, tillhör ”de andra”, de som har förmågan att gå in i ”skymningen”. Han arbetar inom Nattpatrullen som skyddar mänskligheten från ”mörkret”. Nattpatrullen (ljuset) och dagpatrullen (mörkret) har ett avtal med regler som måste följas.
Anton, som egentligen arbetar på it-avdelningen och är en ganska medioker magiker, skickas ut på fältet för att fånga in oregistrerade vampyrer. Det visar sig dock att det finns bakomliggande syften med uppdraget och Anton dras in i intrigerna i kriget mellan ljuset och mörkret.

Romanen är indelad i tre berättelser om Anton och Nattpatrullen. Boken börjar som en välskriven, underhållande, trevlig och ganska spännande fantasyroman. Men ju längre in i boken en kommer desto härligt mer trassligt och oförutsägbart blir det. Ärligt talat så hängde jag inte alltid med i svängarna och skulle nog behöva läsa om den för att förstå allt.
Från fart och fläkt övergår berättelserna till att bli allt mer filosofiska. Den tredje delen är till stor del ganska händelselös men inte mindre intressant för det. Tvärt om! Huvudrollsinnehaveren kämpar med sig själv och med tron på ljuset. För vad är ont och vad är gott? De mörka kan göra precis som de själva vill. De gör enbart sådant som gagnar dem själva och det behöver nödvändigtvis inte vara onda handlingar. De ljusa gör allt för den goda sakens skull och offrar sig själva för den, lever sina liv för ljuset. De måste ständigt göra avvägningar – kan den här, tillsynes, goda handlingen få onda konsekvenser och är det i så fall värt det? Och Nattpatrullens ledning är beredd att offra sina egna i kampen mot mörkret liksom Dagpatrullen i kampen mot ljuset.

Ja, det här var en härlig och intressant läsupplevelse som tydliggör hur svart och vitt är så mycket mindre än färgskalan där emellan. Som visar hur svårt det blir när starka övertygelser och hängivenheten till dessa måste konfronteras med ”verkligheten”.
Att författaren är rysk och att romanen utspelar sig i Ryssland ger förstås också ett extra perspektiv till berättelsen om Nattpatrullen.

fredag 18 januari 2019

Att göra någon glad

Plötsligt har den slutit sig, avgrunden, den som öppnade sig när luftslottet föll.
Plötsligt släpper bedövningen och jag kan gråta.
Gråta igen och därmed åter känna stunder av ren glädje.
Ja, till och med ilningar av förväntan.
Plötsligt kan jag acceptera min otillräcklighet, och gå med på att jag är fullt tillräcklig.
Låta det som varit och det som aldrig varit vila,
och vila i det som inte är och aldrig kommer att bli.
Och känna hjärtat mjukna omslutet av frid.
Plötsligt är jag alldeles tillfreds med att det finns dagar då jag gör någon glad.

söndag 13 januari 2019

Liten betraktelse över nutid och skrivande

Jag har tittat på Fredrik Lindströms fina program ”Helt lyriskt”, där musiker tonsätter svenska poeter. Verkligen inspirerande!
I ett avsnitt talar Lindström om vår tids besatthet av autensitet. Alltså, behovet av att känna till konstnärers, författares, musikers och poeters liv och bakgrund. Om det visar sig att en poet som skriver mörka dikter i själva verket är en person som är glad och nöjd med livet så blir vi besvikna.

Det där har jag tänkt mycket på. Det finns ett stort intresse av t ex författares och musikers liv. Det finns hur många tv-program som helst där vi får veckla ut kända personers omslagspapper och frossa i innehållet.
Även rena romaner ska analyseras. Kan det vara så att bokens huvudperson egentligen är romanförfattaren själv?

Jag förstår mig inte alls på fenomenet. Jag som är en bokslukare och bokälskare, och som själv skriver lite, tycker att det är fantastiskt att höra författare berätta om sitt skrivande. Men jag är inte särskilt intresserad av deras liv. Och jag vill absolut inte att de själva ska analysera sina böcker åt mig, och jag vill inte veta vad som är och inte är fiktion. För mig försvinner nämligen då en del av läsandets magi. Som läsare vill jag ha tolkningsföreträde och få plats med min egen fantasi.
Om boken är en uttalad självbiografi är det förstås lite annorlunda men inte ens då kan vi förvänta oss att få läsa sanningen och inget annat än sanningen.
Jag tänker också på det där när jag själv skriver och publicerar. Plötsligt tror sig folk veta och förstå saker om mig. T.o.m. människor som känner mig väl kan dra slutsatser som inte är korrekta genom att läsa min poesi. Jag har även blivit utsatt för rena personangrepp och påhopp (dock aldrig av mäniskor som känner mig bör tilläggas). Det kan kännas ganska obehagligt och kan få mig att tveka innan jag publicerar. Det kan också få mig att vilja lägga till rätta när jag skriver. Ibland ändra något för att det ska stämma överens med verkligheten, ibland för att det absolut inte ska stämma med verkligheten. Men jag hejdar mig alltid när dessa impulser kommer för så kan jag ju inte hålla på. Det dödar min kreativitet och min lust att skriva.
Så jag landar i det som jag tror att de flesta som skriver landar i: Det finns dom som läser det jag skriver bokstavligt (vilket måste ge intryck av en ganska så förvirrande personlighet) och dom människorna kommer att tro sig veta både det ena och det andra om mig. Och så får det vara. Det får det vara värt. För så finns det dom som läser och gör det jag skriver till sitt eget. Blir berörda eller störda för att det slår an något inom dom själva. Och vet ni, det är för er jag skriver. Inte för någon annan.

lördag 12 januari 2019

En trädgård vill jag ha

Jag vill ha en trädgård.
Inte en trädgård med perenner utan med ettåriga växter.
För jag vill att min trädgård ska spraka och skifta, vara föränderlig och nyckfull.
Och när den måste dö så ska det inte ta många smärtfyllda år.

Och jag har hittat en plats för min trädgård.
Den vackraste platsen på jorden.
Men marken är för näringsfattig.
Där blåser för mycket, där regnar för lite och solen lyser allt för sällan.

Så jag tillsätter näring till marken.
Sår mina frön och vattnar dom med mina tårar.
Jag sätter upp skydd för vinden och kallar fröna att växa med min sång.
Men de växer inte.
De finns där i jorden, fröna, men de växer inte.
För jag kan inte älska fram själva solen.

fredag 11 januari 2019

Hjärtats jubel

I ett slag raseras mina murar
allt jag byggt upp
alla mina föresatser
Och jag låter hjärtat sjunga ut sitt jubel
ut i hela min kropp, ut till varje cell
Och jag vill stanna tiden
Såklart att jag vill
För sedan börjar det mödosamma arbetet Arbetet med att återigen lägga hjärtat på plats
stoppa undan det
tysta dess röst
stilla dess jubel
tills bara en viskning återstår
En längtans viskning som jag nästan kan ignorera

onsdag 9 januari 2019

Självförakt

Och sedan kommer det, självföraktet
Att det jag gör inte är tillräckligt bra, inte på långa vägar
Att jag inte har rätt att tro mig själv om någonting
Att jag inte är vacker eller har rätten att vara ful
Att jag skrattar för högt, säger för mycket, känner för mycket, eller för lite
Att jag inte är smart nog eller har rätten att vara korkad
Att jag inte är tillräckligt stark i mig själv utan ibland behöver få höra:
”jag tycker så väldigt mycket om dig”
Och så självföraktet över självföraktet över självföraktet

tisdag 8 januari 2019

Långt ifrån Edith Södergran, men i alla fall jag

Jag tänker vara livslust och vidgad själ
Jag tänker vara närhet och distans
Jag tänker vara rolig och jag tänker argumentera
Jag tänker vara högljudd när jag behöver och tyst när jag behöver
Jag tänker skratta och jag tänker gråta
Jag tänker vara stark och jag tänker vara svag, hetta och köld
Jag tänker lyssna och kräva att bli lyssnat på
Jag tänker be om ursäkt när jag gör fel men aldrig för att jag är
Jag tänker vara jag, och jag kommer att bli
Och om du dyker upp, du som kan älska allt det där, då är det bara en bonus

onsdag 2 januari 2019

Vi är klokare nu

Plötsligt
Händerna
De smala fingrarnas så bekanta beröring
Doften, smaken
Från en stunds förtvivlad passion, då för så länge sedan

Och tystnaden
Den som jag känner så väl
när du stänger in dig själv i dit eget huvud
och lämnar mig utanför
Men det är okej för jag är lite klokare nu och lite tröttare
liksom du

Och jag ger inte mer än vad jag får
men njuter av att ha din sovande kropp tätt intill
och av att vi, för en stund, får ha varandras andetag till låns

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

Jag läser:
”Du måste ta vara på livet, på stunden.”
Men hur gör en det när en har fullt upp med att bara överleva?

Någon säger:
”Du måste våga älska, nu innan det är för sent.”
Men vad gör man när man ger famnvis och i bästa fall får en handfull tillbaka?

Dom säger:
”Du måste våga drömma.”
Men hur då, när inga drömmar finns kvar?

Något ropar i mitt inre:
”Ge upp, ge upp, ge upp!”
Men hur ska jag kunna göra det, så läng jag kan få dig att le?