En bokhandlares dagbok, av Shaun Bythell

Oj, mitt bloggande fick ett abrupt slut förra sommaren när blogger gjorde någon slags uppdatering. Min fyra år gamla skärmläsare fixade inte det och det blev omöjligt för mig att blogga. För några veckor sedan hade det mesta med mitt gamla datorskrälle slutat att fungera så då ringde jag ett samtal och nu har jag en sprillans ny och pigg dator och jag kan återuppta bloggen.
Vi får väl se om jag lyckas sparka igång mig själv efter det här uppehållet. Jag mjukstartar lite med boken jag läste ut idag – En bokhandlares dagbok.

I Wigtown driver Shaun Skottlands största bokantikvariat. Under ett års tid skriver han dagbok som vi får del av i denna bok.
Vi får följa med på utflykter till diverse platser för att hämta böcker av varierande kvalitet. Vi får möta Shauns självsvåldiga medarbetare Nicky, Antikvariatets överviktiga katt samt butikskunder av varierande fason.

Roligt och underhållande skriver Shaun om livet som bokhandlare. Det är inte ofta som jag skrattar högt när jag läser böcker men det här var fantastiskt kul med en humor helt i min smak. En riktigt härlig bok!

Jag är grymt sugen på att besöka The Bookshop, Wigtown och dess omgivningar. Kanske kan det bli nästa resmål (när vi nu får börja resa igen) för mig och mammi. Det vore något!
Synd bara att Nicky inte arbetar kvar för hon verkar vara en riktig sköning.

Giftet, Magin och Elden, av Maria V Snyder

Dömd för mord och efter ett fasansfullt år i fängelsehåla står Yelena inför sin avrättning. Men överbefälhavarens provsmakare har dött och det behövs en ny. Yelena blir erbjuden sitt liv i utbyte mot att hon blir den nya provsmakaren.
När hon tillträder sin tjänst blir hon indragen i sitt lands maktspel, måste möta sitt fruktansvärda förflutna och upptäcker saker om sig själv som hotar hennes liv kanske mer än arbetet som provsmakare.

Så börjar historien om Yelena och ni som inte har läst denna triologi ännu har tre underbara fantasyromaner framför er. Otroligt spännande med annorlunda och oväntade förvecklingar och vändningar.
Spänning, magi och en lagom dos romantik. Vad mer kan en önska sig?!
Den perfekta verklighetsflykten som jag glupskt slukade i mig.

Jag fullkomligt älskar att det under senare år dykt upp så mycket bra fantasy. Fantasy som inte är inspirerad av Tolkien utan som har sin egen värld och sin alldeles egna berättelse. Ofta också med starka och självständiga kvinnor som huvudperson.
Det är fantastiskt!

Minnet av vatten, av Emmi Itäranta

I en liten skandinavisk by bor Noria med sina föräldrar. Hennes far är temästare och äger ett tehus med mycket gott rykte. Teceremonierna med sina noggranna förberedelser, sina etikettsregler och sin symbolik har vattnet i centrum. Vattnet vars brist en gång i tiden utlöste oerhörda krig och som nu är en stor bristvara. Vattenförbrukningen är strängt ransonerad och kontrollerad.
Noria har aldrig sett snö och när hon och alla går utanför dörren har de näthuvor på sig som skydd mot blodsugande insekter och kringblåsande sand.

Norias pappa lär upp henne som temästare. Hon ska överta platsen efter honom. Det är helt emot traditionen för enligt den får bara män bli det. Men både hon och fadern är fast beslutna och en dag visar han henne en hemlighet. Något som finns dolt inne i berget. Efter det blir inget som förut och Noria upptäcker fler hemligheter inom familjen, men också stora hemligheter som kastar om hennes världsbild.

Det här är en mycket bra dystopi som målar upp en absolut inte otänkbar framtid. Den har ett vackert, stillsamt och målande språk som skickade mig rakt in i Norias rum och tid. Den är i total avsaknad av romantik men beskriver vänskap på ett fint sätt.

Det här med temästeriet kändes lite märkligt i början. Det tycker jag nog fortfarande egentligen men efter läsningens gång kändes det ändå mer naturligt. Det är ju kring tehuset som allt kretsar och vattnet som är huvudingrediensen i tekokningen är också detsamma i boken. Udda men bra och jag tycker att det håller.

Skönhet är ett sår, av Eka Kurniawan

I berättelsens centrum står Dewi Ayu, en kvinna vars öde, liksom många andra kvinnors, blev prostitution. Från henne strålar berättelserna ut till generationer före och efter hennes och till olika bigestalter. Genom alla dessa personer får vi följa Indoneziens historia från holländsk koloni, in i japans okupation under andra världskriget, till gerillakrig och revolution till den slutliga frigörelsen. Historieskrivningen blandas vilt med folktro.
Romanen är alltså en blandning av verklighistoria och folksaga. Den är fylld av tragedi och svart komik och en helt vansinnig resa.

Det är en fantastiskt välskriven och storslagen roman. Lite utnötta ord kan jag tycka vid det här laget men det är ändå just det den är. Jag har varit både fascinerad och äcklad under läsningen. Den är fylld av övergrepp på övergrepp, våld på våld, våldtäkt på våldtäkt och till slut trodde jag inte att jag skulle orka mer. Men jag läste ut den och jag måste säga att författaren knöt ihop det mycket snyggt på slutet. Snyggt hela vägen egentligen eftersom virvarret av romangestalter fogats samman till ett stort och välgenomtänkt mönster. Slutet blir som en stor rosett på hela härligheten.
Men jag kan ändå känna att en nedkortning med si sådär en tredjedel hade varit helt ok för mig.

Om du är intresserad av Indoneziens historia och folktro samt står ut med paranormala inslag och ständigt pågående övergrepp är det här ett hett boktips för dig.
Trots att vidrigheterna stod mig upp i halsen är jag glad att jag trots allt läste den till slutet.

Ett jävla solsken, av Fatima Bremmer

1891 föddes Ester Blenda Nordström. Redan som barn var hon mer vild än tam och vägrade rätta sig efter sin tids normer. Trots att familjen slet sitt hår i förtvivlan var hon omgiven av kärlek och förmögenhet vilket gav henne förutsättningarna att bli den hon blev – en oerhört berömd journalist och författare och en kvinna som gick sin egen väg. Hon körde motorcykel vilket ytterst få, om några, andra kvinnor gjorde. Hon fick sitt genombrott när hon utgav sig för att vara piga och tillbringade ett antal veckor på en gård för att i aritklar och böcker kunna skildra pigornas hårda förhållanden. Hon tillbringade ett år (eller om det var ett halvår?) tillsammans med samerna och undervisade de samiska barnen. Hon reste som tredjeklasspassagerare till USA för att vandra i de svenska utvandrarnas fotspår. Hon var totalt ointresserad av att gifta sig men gjorde det ändå till slut för att få följa med på en expedition till ett vulkanområde i Sibirien.

Det här är biografin över Ester Blenda Nordström som på så många sätt var före sin tid. Som var en stjärna i sällskapslivet och omgav sig med berömdheter men vars ångest och missbruksproblematik drev henne att lämna stadslivet för att hitta friden i naturen. Som var och varannan man förälskade sig i men som bara hade en kärlek i sitt liv. En kärlek som var omöjlig och därmed har efterlämnat oerhört lite spår i källor, dagböcker och brev från Ester Blenda Nordströms liv.

Innan jag läste boken trodde jag att den skulle vara skriven som en roman men den är en ren biografi, om än en färgstark och inlevelsefull sådan. Jag vet inte varför jag fått för mig det men det blev mestadels en glad överraskning att så inte var fallet eftersom jag då inte behövde fundera på vad som var verkligt och vad som var fiktion.
Författaren har gjort ett grundligt researcharbete och jag fascinerades verkligen av den här ganska okända kvinnans öde. Hennes berömmelse slocknade nämligen ganska snabbt efter att hon slutat skriva och slutat delta i sällskapslivet. Jag tycker att det är otroligt märkligt att den här fantastiska personen glömts bort med tanke på vem hon var och vad hon åstadkom. Så jag är så glad över att den här boken skrevs så att jag fick lära känna henne. Och så att fler har möjligheten att göra det. Jag har förstått att SVT gjort en dokumentär om henne men jag har inte sett den själv. Jag vet heller inte om den kom före eller efter boken. Nu väntar jag bara på att SVT även ska dramatisera hennes liv. Det skulle bli en fantastisk tv-serie!

Mer än värt att nämnas är också att hon skrev barnböcker. En hel serie om en flicka som inte var som andra flickor utan hittade på allt möjligt. De blev mycket älskade och faktum är att flera scener senare förekommer i Astrid Lindgrens böcker. Konstigt (eller inte) att detta inte uppmärksammats mer…

Av en ren slump läste jag Ett jävla solsken precis efter att jag läst När reglerna slutat gällaoch jag slogs av kopplingarna mellan de två kvinnliga journalisterna varav den ena fötts hundra år efter den andra. Det var mycket givande att läsa de båda böckerna efter varandra och den kan jag verkligen rekommendera.

Beröringen, av Colleen McCullough

En skottsk, sextonårig flicka gifts bort av sin far. Säljs för 1000 pund till hennes kusin i Australien. Han är en oerhört förmögen och framgångsrik guldgrävare och har byggt upp en liten, välmående och välfungerande stad runt sin guldgruva. Hon har aldrig träffat honom och har ingen önskan att lämna tryggheten för att fara till andra sidan jorden. Hon blir inte heller lycklig och kan inte älska sin man. En man som är van vid att få allt han vill ha, däribland åtråvärda kvinnor. Den hårda uppfostran hon fått av sin kärlekslöse far och en domspredikande präst, i kombination med hennes makes oförmåga att närma sig henne varsamt och lyhört gör ett lyckligt äktenskap omöjligt.

Jaha, ännu en i raden av romaner som handlar om bortgifta flickor med påföljande olyckligt äktenskap. Men det här är nog en av de bättre. Riktigt bra till och med. Jag tycker om romaner som också är något av en liten historielektion och detta är en sådan. Vi får dyka in i en bit av Australiens och Europas historia och såklart även in i de förhållanden människor kunde leva under.

När jag började läsa var jag lite orolig för romangestalternas kärlekshistorier men de visade sig vara ganska bra. D.v.s. komplexa så som relationer är. Och där fanns mycket mer än kärleken mellan man och kvinna. Författaren beskriver också kärleken mellan förälder och barn och hur komplicerat det kan vara. Djup vänskap skillras också på ett uppfriskande överraskande sätt.
Sedan var förstås slutet i smörigaste laget även om det innehöll oväntade inslag. Hm, detta kanske blev lite spoiler-aktigt men vad fasen. Alla som har läst den här sortens romaner vet att slutet oundvikligen måste bli smörigt. Och i ärlighetens namn hade jag nog känt en viss besvikelse om det inte blivit så.

Spräng bojorna - kampen mot slavhandeln, av Adam Hochschild

Det här är en oerhört genomarbetat och väl detaljerad redogörelse för abolutionismens (slavmotståndets) födelse, genombrott och seger i det brittiska imperiet. Vi får stifta bekantskap med många personer som antingen kämpade för slavarnas frihet eller mot det. Slaverimotståndets företrädare var främst vita men en av dem var Equiano. Han var en frigiven slav med avgörande betydelse i kampen.

Författaren beskriver slaveriets karaktär och betydelse för världsekonomin och hur det slutligen lyckades avskaffas. Avskaffandet är något av ett historiskt underverk eftersom majoriteten av britterna var beredda att avstå från slaveriets ekonomiska fördelar till förmån för mänskliga rättigheter. Det ger hopp måste jag säga.
< />1787 startade tolv personer det hela i ett tryckeri i London. Men i kampen fick de stor hjälp av bl.a. kväkarna och senare även andra frikyrkor. De lyckas avskaffa slavhandeln men detta räckte såklart inte eftersom slavarna födde barn och slavägarna klarade sig utmärkt utan slavimport. För slavarnas slutliga frigivning var (föga förvånande) en stark kvinnorörelse av avgörande betydelse samt slavarnas egna, våldsamma uppror.

När jag hämtade hem den här som talbok blev jag först ganska förskräckt eftersom inläsningen var på 33 timmar. Jag tänkte att det här orkar jag aldrig igenom. Jag upptäckte dock snart skälet till detta enorma omfång. Jag har aldrig någonsin stött på en så vansinnigt långsam inläsare. Jag ökade hastigheten med 65% och då läste han ungefär som en vanlig person. Dessutom bestod ungefär en tredjedel av boken av källhänvisningar m.m. Själva texten är inte ens 400 sidor lång. Så då blev det betydligt mer överkomligt.
Det tog ändå tid att läsa för i ärlighetens namn var boken ganska seg, trots sitt intressanta innehåll. Den är lite väl detaljerad. Det är många avvikelser kring enskilda personers vanor, sexuella förbindelser, karakter etc. Jag förstår varför det finns där för det ger en förklarande bild av samtiden och hur människor levde och tänkte. Men det blir lite för mycket av det goda. Texten är också strösslad med citat vilket är jättebra för trovärdighetens och förståelsens skull men fick mig ändå att stundtals zooma ut. Jag hade önskat ett något mer effektivt sätt att berätta den här viktiga, intressanta och ganska okända delen av världshistorien.

Det jag också saknar är mer reflexion kring händelserna och särskilt kring tiden efter slaveriets avskaffande. I epilogen nämner han t ex kort vår historielöshet. Till skillnad från andra världskrigets fasor finns ytterst lite kvarlämnat från slaveritiden. Nästan inget har bevarats för att påminna oss om de förhållanden som slavarna levde under. Visst finns det platser med lämningar men ingen har brytt sig om detta utan det ligger och rostar i en natur som sakta men säkert håller på att förinta slaveriets fysiska minnen.
Jag hade önskat mer av sådana reflexioner och något mindre av det andra men jag inser ju att jag då läst fel bok. Och utan den här grundläggande genomgången hade såklart reflexioner inte varit särskilt meningsfulla.

Trots en viss seghet har det varit givande läsning. Och jag blir sporrad att läsa mer i ämnet för att fylla på i de tomrum som ”Spräng bojorna” lämnat efter sig.

När reglerna slutat gälla, av Ariel Levy

Ariel har förverkligat sina journalistdrömmar och har någon slags känsla av odödlighet. Hennes liv har glidit på, om än inte helt problem- och friktionsfritt, så utan förluster eller katastrofer. Så träffar hon sitt livs kärlek och de lever tillsammans i ett fint hus med vacker trädgård. Men så får Ariel möta den del av livet som de flesta av oss på ett eller annat sätt förr eller senare stöter på. Då när livet gör outhärdligt ont.

Den här självbiografin har jag länge haft i läslistan men den har gång på gång halkat ned p.g.a. att något som tycktes mer spännande kommit före. Kanske för att jag inte är överdrivet intresserad av självbiografier eftersom de tenderar att vara ganska självupptagna. Men det är å andra sidan också ett ganska självupptaget synsätt så då och då blir det ändå en självbiografi. Och jag är glad att jag till slut läste ”När reglerna slutat gälla” för den var både spännande och intressant. Och faktiskt gör Ariel till viss del upp med sin egen självupptagenhet. Det som drabbade henne var fruktansvärt och något som jag inte önskar någon men för att förbli mänskliga kan vi inte gå genom livet utan smärta.

Boken rymmer dock så mycket mer än tragedin. Den berättar om att hitta sin identitet i ett normativt samhälle och jag slås, som så ofta, av hur en otillåtande, eller åtminstone inte helt tillåtande, omgivning driver människor till att bekräfta fördomar. Omedvetet och/eller ofrivilligt drivs vi in i de fållor som fördomar skapar. Detta är dock min egen reflexion utifrån det jag läste, inte något författaren själv reflekterar över. Men kanske hade en del av det som drabbade henne och hennes fru inte hänt om världen sett annorlunda ut. OM det inte ställts högre krav på framgångsrika kvinnor än på framgångsrika män. Om homosexualitet varit något helt och hållet accepterat. Om det funnits ett lika kraftfullt, skyddande nätverk kring kvinnors missbruk som kring mäns. Nej, jag vet inte alla mäns och även mäns missbruk slutar ofta i katastrof till slut men bara det att jag över huvud taget känner att jag måste påpeka detta säger något.
Hur som helst så är det bara spekulationer från min sida men det var tankar som väcktes hos mig när jag läste boken.

För övrigt skriver Levy otroligt bra – vackert, levande och färgstarkt. Det är ingen upprapad levnadsberättelse utan ger känslan av en roman vilket gjorde att jag sögs in direkt och väckte mitt intresse och min sympati.

Projekt Rosie, av Graeme Simsion

Här kommer ännu ett feel-good-tips inför semestertid!

Don är helt klart en ”icke genomsnittlig” person. Han har svårt i sociala sammanhang eftersom han inte kan avläsa sociala koder eller relatera till andra människor. Men han har nu, vid nästan 40 års ålder, bestämt sig för att det är dags att skaffa sig en fru. Hans erfarenheter av dejting är katastrofala så för att undvika detta och för att effektivisera gör han en omfattande enkät som ska sålla bort alla kvinnor som inte är fru-ämnen.
Då dyker plötsligt Rosie upp på hans kontor och han bjuder utan åthävor ut henne på middag. Hon visar sig dock falla på punkt för punkt på checklistan. Hon vänder uppochner på hans rutinbundna tillvaro bestående av detaljerade dagsscheman och veckosystem för matlagning. Men hon är också kreativ och hittar på lösningar som gör att han kan kringgå sitt invanda och livsnödvändiga mönster.
Rosie får något att hända med Don som han aldrig varit med om tidigare men så dåligt som hon passar in i hans liv kommer det inte på fråga att han ens kan överväga henne som sin fru.

Ja, det här är verkligen bra feel-good! Don är en genuint rationell person och därmed utlovas ingen himlastormande passion eller några heta kärleksmöten. Väntar du dig det blir du besviken. Men jag är supernöjd!
Det är roligt, smart och lättsamt samtidigt som där finns ett allvar. För när vi möter en annan människa tolkar vi dennes beteende och reaktioner utifrån oss själva, istället för att försöka förstå beteendet och reaktionerna och vad som ligger bakom det. Don är inte som de flesta men det finns många Donnar och jag är säker på att vi alla har någon i vår omgivning som påminner i lägre eller högre grad om honom.
Projekt Rosie underhåller men berättar också att det finns andra sätt att tänka, vara och känna än det egna.
Och även om alla inte är som Don så finns det lika många sätt att vara människa på som det finns… tja, människor. Det gör sannerligen livet ganska krångligt men så oerhört mycket mer intressant om en orkar anstränga sig lite.

Om du läser och uppskattar den här kan jag glädja dig med att det finns en uppföljare. Den är ännu galnare än den första och förvecklingarna blev så pinsamma ett tag att jag inte visste om jag orkade läsa klart men det gjorde jag och det är jag glad över.
Det går ju bara inte att lämna Don i sticket hur som helst.

Bergens stjärnor, av Jojo Moyes

Den här romanen är inspirerad av verklighetens Kentucky under i slutet av 1930-talet då mobila bibliotek arbetade för att öka folkbildningen.

Alice lämnar sitt instängda föräldrahem i England och reser till Kentucky för att gifta sig med sonen till en gruvarbetare. Men äktenskapet blir förstås inte vad hon förväntat sig och hoppats på och hon blir om möjligt ännu mer instängd och begränsad. Så när man efterfrågar ridande bibliotekarier anmäler hon sig som frivillig.
Vi får följa de fem kvinnor som arbetar med biblioteket. De fyra som rider omkring i bergsbygden, knyter kontakt och odlar vänskap med befolkningen och får uppleva glädjen varje gång de kommer med nya böcker. Och den svarta kvinna som i smyg arbetar med att katalogisera, ta emot nya böcker och laga trasiga och utslitna.
Biblioteket är mycket uppskattat men kvinnornas arbeta ger dom stor frihet och självständighet vilket inte uppskattas av alla i den lilla staden. Framför allt inte männen.

Det här är en härlig bok om en är sugen på något åt feel-good-hållet utan att det urartar i slisk. Äventyr, vänskap, humor och romantik varvas med allvaret i att vara kvinna, fattig och/eller svart i 30-talets Kentucky. Som bokälskare ges läsningen en extra bonus när romanen även handlar om böcker, glädjen i och kärleken till läsning.
Jag skulle nog säga att det här är en perfekt bok så här i begynnande semestertider.

Magikerna, Magikernas kung och Magikernas land, av Lev Grossman

Quentin är en högpresterande student som just ska söka till college. Men hans tillvaro känns meningslös och han längtar efter lite magi i sitt liv. Och magi får han. Han blir oväntat och förvirrande nog antagen till Brakebills, ett exklusivt college för magistuderanden.

Det är inledningen till Grossmans triollogi som rör sig mellan ”den verkliga” och den magiska världen/världarna.
Det är en härlig drift med fantasygenren och full med kopplingar till diverse fantasyförfattare och romaner. De böcker som Quentin och hans magiker-kamrater älskade som barn och fortfarande älskar, och som får en avgörande roll i handlingen, är helt uppenbart verklighetens Narnia-serie.

Det här är väldigt underhållande läsning för oss som gillar fantasy och läser mycket av den varan. Böckernas humoristiska karaktär gör att jag till en början har svårt att överbrygga distansen som detta skapar mellan mig och romangestalterna men vartefter läsningen fortgår börjar jag leva med i berättelsen. Trots kopplingarna till andra fantasyromaner är berättelsen sin egen och tar många fantasirika vändningar.

Jag kan inte säga att böckerna sätter några djupa spår hos mig men ibland är det just vad en behöver. Underhållande, roligt och ganska spännande. Ett visst mått av filosofi ingår också i receptet vilket ger det hela en extra kryddning.

Koka björn, av Mikael Niemi

Nej men! Jag som inte gillar deckare har läst ännu en deckare ”som inte är som en deckare”. Två stycken på kort tid! Så tokigt det kan bli… Men Niemi gör mig aldrig besviken. (Eller jo kanske när jag tänker efter. Minns inte Fallvatten som någon höjare direkt. Men skit i det.) Kanske är det så att författare som i grunden inte är deckarförfattare är grejen. De kan det där med att skriva deckare ”som inte är som deckare”.

Den här gånger befinner vi oss i mitten av 1800-talet i den lilla byn Kengis där en mördare går lös. Den karismatiske ”prosten” tar sig, tillsammans med berättarjaget, ann jakten på förrövaren.
Det intressanta i den här romanen är inte mordgåtan utan själva berättarjaget. Han med en bottenlöst mörk barndom och som till slut blir omhändertagen av prosten. Prosten som får honom att finnas, bli en person. Som får honom att upptäcka världen och lär honom att se detaljerna. Han som får honom att våga vara någon. Ja, kanske till och med våga åstadkomma något.

Niemi använder samma mustiga språk som alltid men, till skillnad från tidigare böcker, är den här fri från tokerier. Inte fri från humor och vrickade grejer men det är ingen skrattfest. Jag upplevde under läsningen djupaste allvar. Det är en beskrivning av utanförskap och hur gränslöst svårt det är för en udda och skadad själ att få en självklar plats i samhället.
Det är vackert och hemskt och omöjligt att känna annat än oerhörd sympati för den unge man som romanens handling kretsar kring.

Den underjordiska järnvägen, av Colson Whitehead

Cora blir moderlös och för en daglig kamp för att freda sig själv och den lilla odlingsplätten på den stora plantagen där hon ägs som slav. Ceasar som är en av plantagens senare tillskott ber henne att rymma med honom. Ett rymningsföretag är oerhört riskfyllt och i värsta fall bestraffas slaven med döden, men hon bestämmer sig för att följa med. Med hjälp av slaverimotståndare färdas de norrut via den underjordiska järnvägen men i hasorna flåsar den ökände slavjägaren Ridgeway.

Det här är förstås inte enbart en spännande roman utan också en beskrivning av ägda, förrymda eller frigivna slavars, situation i mitten av 1800-talet. Där är obeskrivliga missförhållanden, våldsam misshandel, kallt dödande, rasforskning, tvångssterilisering och experiment. Före detta slavar, eller barn till före detta slavar, som inte går säkra för slavjägare ens i de fria staterna. Men där är också människor som kämpar för friheten, som inte ger upp. Svarta och vita som tillsammans riskerar fruktansvärda straff eller döden.

Det här är en bit historia, om än i romanform, som alla borde ta del av. En historia som började långt innan den tid då romanen utspelar sig och enda in i vår tid. Spår som inte bara finns kvar i den amerikanska kulturen och det amerikanska samhället utan också här i Sverige.
Det är fruktansvärd och nyttig läsning om ett land som med sitt löfte om frihet, rikedom och lycka lockade så många svenskar under 1800-talet och början av 1900-talet. Som fortfarande lockar svenskaar på olika sätt och som så starkt präglar vår egen kultur.

Samtidigt började jag läsa ”Spräng bojorna” som är en rent historisk beskrivning av slaveriets historia. Den har legat i min läslista ett tag men den här fantastiska romanen sporrade mig att sätta igång. Den är dock lite mer tungjobbad så jag ber att få återkomma.

Never let me go, av Kazuo Ishiguro

Hon är vårdare till donatorer. Vadå donatorer?
Och hon berättar om sin uppväxt på internatskolan. Eller är det en internatskola? Hon verkar ha bott där sedan hon var bebis. Ett barnhem? Vad är det för plats och vad är det för konstiga mäniskor som arbetar där?

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt för att inte förstöra läsningen för er som inte redan läst.
En kastas rakt in i handlingen och fattar först inte alls vad det rör sig om. En känsla av starkt obehag följde mig hela vägen genom läsningen tillsammans med känslan av att något fruktansvärt snart skulle avslöjas. Men också en stor hunger efter att få veta mer, läsa mer. Och bit för bit faller pusslet på plats.

Det här är nog Ishiguros mest kända roman och den har även filmatiserats. Jag blir helt klart mycket sugen på att se den.
För att vara en nobelpristagare är det här en om inte lättsmält så lättläst bok.
Så låt inte nobelpristagarskapet avskräcka dig. Du har fascinerande läsning att vänta.

Och just det. Du kanske undrar varför titeln är på engelska. Det gjorde jag. Det har sin hjärtknipanse förklaring. Läs så får du se.

Problemet med får och getter, av Joanna Cannon

På en engelsk förortsgata bor ett gäng mer eller mindre neurotiska människor. När Mrs. Creasy en sommardag 1976 plötsligt försvinner i bara tofflorna drabbas grannskapet av skräck. Inte för att hon kanske är död - för det vore att föredra – utan för att det som hände nio år tidigare hotar att komma upp i dagern.
Efter ett gudstjänstbesök bestämmer sig två barn, till lika bästa vänner, för att försöka hitta Gud på sin gata. Gud och kanske sanningen om var Mrs. Creazy blivit av.

”Läs den här, den är mer som en roman, inte en deckare”, så säger folk till mig. Efter att ha gjort ett par försökt och upptäckt att det visst var en vanlig deckare slutade jag lyssna på det örat. Inga mer deckare för mig.
Och så läser jag den här! Som på riktigt är mer en roman än en deckare. Inga avdankade kommisarier eller journalister i centrum. Ingen patolog eller styckmördade kvinnor. Ingenting av det som ingår i en deckare. Bara en gata där polisen dyker upp ibland som en bifigur.
Det här är en väldigt bra roman som är välskriven, rolig och sorglig och hjärtknipande och allt det där som krävs för att vara en bra roman. Skiftena mellan barnens och de vuxnas perspektiv är dessutom underbart skickligt gestaltat.
Och så älskar jag den här sortens böcker där romangestalterna är så mänskligt mänskliga, operfekta och sammansatta.
Boken är inte tungläst på något sätt men med överraskande formuleringar som gör läsningen till ren glädje och njutning.

Så, om du inte gillar deckare, läs den här. Den är inte som en deckare, mer som en vanlig roman. Jag lovar!
Men det var tur att ingen sa så till mig innan jag läste den. Då hade jag låtit bli.

Miraklet på Richmond street, av Marie-Helene Bertino

Under ett dygn i Philadelphia får vi vara med i ett antal personers liv. En del av dom får vi följa under bara några minuter, andra under nästan hela dygnet. Men allas berättelser vävs ihop på ett eller annat sätt.
Tre personer står i centrum. Det är nioåriga trasiga lilla Madeleine vars liv är kaos och vars högsta önskan är att få sjunga. Det är lärarinnan Sarina som efter att ha varit tillbaka i stan ett år till slut tar upp bekantskapen med gamla vänner. Och det är Lorca som har sin legendariska jazzklubb och sin son att rädda.

Åh, vilken helt ljuvlig bok! Som feel-good utan feel-good. Allt är trasigt och allt är vackert. Där finns också oväntade vändningar och humor. Och lite romantik men på det där sättet som jag kan stå ut med. T.o.m. gilla. D.v.s. romantiskt på riktigt, utan förskönande och självklarheter och bara en liten del av det stora hela.
Det här att skifta perspektiv från romangestalt till romangestalt samtidigt som kapitlen är av olika längd och rubricerade med klockslag är också väldigt lyckat.

Sammantaget är det här en originell bok som har det mesta jag kan önska mig.
En fröjd att läsa helt enkelt!

Spår, av Lena Sundström

2001 avvisas två män till Egypten, på uppdrag av Sveriges regering. Regeringen har fått löfte från Egyptens regim att mänskliga rättigheter ska tillämpas och ingen tortyr utföras.
Men varför får männens juridiska ombud inget veta förrän dagen efter? Varför finns människor från utländsk säkerhetstjänst på plats? Vad är det egentligen för ett flygplan som männen fraktas i. Varför avvisas de här männen till ett land där tortyr inte är undantag utan regel? Och varför mörkar sedan Sverige Egyptens uppenbara brott mot sitt givna löfte?
Detta är några av de frågor som tre reportrar på Kalla faktas redaktion börjar ställa sig två år senare. Ett hårt arbete med att gräva fram sanningen påbörjas och det arbetet får vi följa i den här boken.

Tydligen klassas denna bok som en ”dokumentär triller”. OM jag hade läst den som ren fiktion skulle jag snabbt ha tröttnat. Men det är inte fiktion utan en verklig berättelse byggd på gedigen research. Mer än en roman är det som ett enda långt reportage och jag blev helt uppslukad. När jag vaknade på morgonen längtade jag efter de stunder på dagen då jag hade möjlighet att läsa vidare.

Efter att Kalla fakta sände sitt första program om de två avvisade männen fortsatte de att följa upp det. Men minns ni den här händelsen? Det är det nog en hel del som gör. Särskilt dom av er som är lite äldre än jag. Men det är nog många med mig som inte gör det. Personligen hade jag mest fullt upp med att vara ung, längta efter en livspartner och gör mig själv till någon eller något. Det fanns tyvärr inte mycket utrymme i min hjärna för sådant som inte direkt berörde mig eller som kunde slinka undan i bruset.
Men det var just det. Det var inte bara jag som inte brydde mig. Det blev inte en så stor grej som Kalla fakta-redaktionen önskat och hoppats på. Det var en nyhet som hamnade i skuggan av Knutby-historien. En historia som folk gärna vältrade sig i eftersom det var betydligt enklare än att ta in ljugande politiker, mörkläggning, regeringens samarbete med USA och två män av utländskt ursprung som blev torterade i egyptiskt fängelse. De tre reportrarna som arbetade med det här visste att det skulle bli svårt. De visste att de inte kunde berätta så att människor skulle förstå. Visste att de inte skulle kunna väcka svenskarnas engagemang i människor som omöjligt kunde vara ”du” eller ”jag”. För varen "du" eller "jag" tillhörde den kategori människor avvisades eller kidnappades världen över och utsattes för tortyr i USA:s jakt på terrorister. Människor som i de flesta fall var anklagade för terrorism utan bevismaterial. Som blev torterade tills de sa vad som helst men inte kunde dömas i en riktig rättegång eftersom vittnesbörd under tortyr inte är giltiga vittnesbörd.
De två männen som avvisades från Sverige utsattes inte för tortyr av USA. Det behövdes inte. De var kritiska mot Egyptens regi så att avvisa dom dit fick dom enkelt ur vägen. Två möjliga terrorister var satta ur spel genom en regims militärrättegång.
Reportrarna visste men hade ändå hoppats.

I mitt förra inlägg skrev jag om en fantasyserie som jag gillade mycket där inslag av tortyr var frekvent förekommande. Fiktiv tortyr kan vara underhållande men verklig tortyr är det inte. Det är vidrigt! Och det är vidrigt att våra svenska politiker var fullt medvetna om vad som hände men ändå blundade. Och vidrigt att de fortsatt att blunda. En hel s.k. demokratisk värld har blundat och blundat och blundat. Vidrigt att de här reportrarnas hårda arbete inte ledde till särskilt mycket egentligen.
Och det är vidrigt att jag inte kan göra mer än att tycka att det är vidrigt. Och att i en blogg med inte överdrivet många läsare uppmana andra att sluta blunda. Att läsa böcker som den här som tvingar upp våra ögonlock.

Jag vill verkligen uppmuntra er att läsa den här boken. Kanske passar den också dig som har svårt för att läsa rena faktaböcker. Fakta är uppblandad med trevlig prosa, en del roliga detaljer och beskrivningar av flera av personernas bakgrund och livssituation. Men läs den inte som om den vore en roman. Läs den som ett välsignat långt reportage.
”Spår” är välskriven, fängslande och snyggt förpackad fakta.

Vad det nu är värt är jag så otroligt tacksam över tre reportrars hårda och farliga arbete som jag 17 år senare på riktigt kommer mig för att ta del av. Tacksam över människor som drivs av hopp, engagemang och önskan om att berätta sanningen.
Tacksam över att böcker som den här skrivs.
Och tacksam för mejlet jag fick från Sven Ruindär han tipsade mig om Sundströms ”Spår”.
Tack!

Första lagen, av Joe Abercrombie

För några veckor sedan hade jag väldigt svårt att hitta något att läsa. Jag bestod då av rejäl frustration och ångest vilket medförde koncentrationssvårigheter och rastlöshet i läsningen. Lägligt nog dök då den här serien upp som ett boktips i kommentarstråden under ett inlägg, om en helt annat bok, i DN:s trevliga Facebook-grupp ”Snacka om böcker”.

Det är en fantasyserie som består av tre böcker – ”Det lockande stålet”, ”Man bör förlåta” och ”Det yttersta argumentet”.
Böckerna är fyllda med krig, mord, politiska intriger, tortyr, farofyllda resor och magi. Romangestalterna är tilltufsade och tilltygande nästan hela bunten och de som inte var det från början blir det under resans gång. Persongalleriet består förstås till största delen av män men de kvinnor som förekommer är inga klassiska skönheter som trånar efter eller låter sig räddas av män. Tvärt om är i alla fall ett par av dom minst lika blodtörstiga och vilda som männen.

De här böckerna var just vad jag behövde och stämde överens med mitt sinnestillstånd – rått, äckligt, spännande, mörkt och smutsigt. Där finns också den där sköna galghumorn som jag gillar.
Befriande nog är det här den sortens fantasy där gott inte slåss mot ont och ingen av romangestalterna består enbart av det ena eller det andra. En hejar liksom inte på huvudpersonerna för att de kämpar för det goda utan bara för att en lärt känna dom. De flesta av dom har i själva verket rätt osympatiska sidor, minst sagt.
Och jag älskart!

I allmänhetens tjänst, av Edward Snowden

2013 var jag mitt inne i familje- och småbarnsbubblan och orkade väl som högst sucka åt SD och hopplös miljöpolitik. Men när Snowden blåste i sin vissla nådde det igenom allt och även om det inte fanns energi till att sätta mig in ordentligt i det hela stannade min beundran för honom kvar. Jag minns också när det talades om att han kanske skulle söka asyl i Sverige och hur exalterad jag blev. Han gjorde aldrig det vilket är begripligt eftersom det inte fanns någon möjlighet för honom att få asyl här. Liksom det inte fanns i de länder i Europa som han faktiskt ansökte hos.
Så ni kan tro att jag längtade efter att få läsa hans självbiografi.

Med stor förväntan tog jag mig den ann men första halvan gick riktigt trögt. Inte för att det var svårläst på något sätt men hans uppväxt och tidiga ungdom var helt enkelt inte särskilt fascinerande. Samtidigt förklarar den förstås vem han är och varför han blev den han blev. Den beskriver också internets födelse och utveckling som är bra att ha med i bagaget inför fortsättningen. Men det gick som sagt trögt och jag längtade inte efter att läsa mer. Jag fick liksom ta mig i kragen och läsa vidare, lite då och då.

Men sedan, halvvägs igenom tog det fart. Då blev det intressant på riktigt. För det är här han får anställning hos CIA som konsult för NSA. Och det här nu han upptäcker det han redan anat, men försökt tänka bort, att NSA sysslar med massövervakning. Den sortens massövervakning som exempelvis Kina pysslar med helt öppet och som fördömts av den ”demokratiska” delen av världen. En övervakning som kränker mänskliga rättigheter och gränslöst inkräktar på människors privatliv.

Han beskriver hur han försöker leva som vanligt, försöker att inte låtsas om sin upptäckt men hur det påverkar hela hans liv. Han kan heller ingenting berätta för sin flickvän men försöker få henne att förstå ändå. Vilket förstås inte fungerar. Han börjar uppträda och tänka som en paranoid person. Det är bara det att det inte är paranoia. Det är verkligt och en vetskap som han är totalt ensam i.
Till slut bestämmer han sig för att berätta för världen och otroligt noggranna förberedelser påbörjas.

Den här boken är oerhört viktig och nyttig läsning. Den är inte särskilt svår heller. Det är en del förklaringar kring sådant som hur datasystem och kryptering fungerar i och för sig men det är ganska pedagogisk beskrivet. Funkar om en är någorlunda intresserad. Funkar nog att hoppa över också till viss del om en inte är intresserad, eller om en redan har full koll.
Det viktiga är ändå poängerna i boken. Hur mycket mer övervakade vi är än vad vi tror. Varför vi, även om vi inte tycker att vi har något att dölja, måste värna om vår integritet. Precis som vi måste värna om yttrandefriheten även om vi inte har något att säga.
För att inte tala om att vi behöver förebilder som Snowden. Människor som inte är tysta när övergrepp pågår. Något han själv nog inte skulle säga är poängen med sin bok. Men jag säger det.

Edward Snowden beskriver sig som en helt vanlig person. Knappast säger jag. En helt vanlig person plockar inte fram en gammal dator på jobbet, mitt framför ögonen på en av direktörerna, för att stjäla hemligstämplat material med. Och svarar inte skrattande när denne direktör frågar vad han ska ha den till: ”Att stjäla hemligheter.”
En helt vanlig person ger inte upp hela sitt liv för världens skull. Eller vad säger du som tömmer hyllorna i mataffären och köper upp apotekets lager av den smärtlindring som inte du men många andra är i stort behov av?

Boken är sannerligen läsvärd men jag skulle nog önska mig några sidor till. Lite mer resonerande kring det här med demokrati, övervakning, integritet m.m. Men jag anar att Snowden inte ville skriva en för tungläst och tjock bok. Han vill kanske mest bara berätta sin historia och förklara varför han gjorde det han gjorde. Och det finns ju en hel del intervjuer att läsa med honom. Och att höra för den delen. Och efter att jag läst boken kände jag ett stort behov av att höra hans röst och hittade snabbt den härhelt ljuvliga intervjun.
Se, lyssna och njut, och läs boken!

Gammeltida och andra tider, av Olga Tokarczuk

Jag är inge stor konsument av nobelpristagare. De är ofta så krångliga av sig. Men den här tänkte jag att jag skulle försöka mig på. Hon kändes som något i min smak.
Jag började med ”Styr din plog över de dödas ben” och mycket riktigt kändes hon inte alls krånglig. Men boken fångade mig inte så jag la ner. Jag tror dock att det mest hade med mitt dåvarande sinnestillstånd att göra för när jag gav Tokarczuk ännu en chans med ”Gammeltida och andra tider” gick det mycket bättre.

I byn Gammeltida på den polska landsbygden lever folk sina liv. Berättelsen börjar omkring första världskriget och vi får följa några familjer ett par generationer framåt.
Vi får möta hon vars man dragit ut i kriget. Hon som går där och väntar, sköter makens kvarn och längtar. Väntar och längtar och sedan… Vi får möta kvinnan som ingen riktigt vet vem hon är och som skrämmer både kvinnor och män. Skrämmer dom alla men lockar männen att ge henne vad hon behöver för att överleva, genom att ge vad hon kan erbjuda. Vi får möta godsägaren som allt mer absorberas av spelet, spelet som har sin egen tid. Och vi får möta många fler och vi får möta deras barn, och en del av deras barnbarn, och deras berättelser.

Romanen är uppbyggd av korta eller lite längre kapitel. Boktitelns ”andra tider” syftar på dessa kapitel som är uppkallade efter det styckets huvudperson, dess ”tid”. Huvudpersonen behöver inte vara en person utan ”spelet” (som jag nämnde ovan), ”kaffekvarnens” eller ”trädgårdens” tid. Det är nästan som korta noveller fast att personerna i berättelsen vävs samman och huvudpersonerna är återkommande. Kanske mer som nedslag i de olika romangestalternas liv än noveller. Läsaren får dyka ner i en tid för att sedan ryckas upp därifrån och landa i en annan. Men inte så ryckigt att en inte hinner lära känna byn och dess innevånare. Och jag hann verkligen börja älska Gammeltida, hann leva med människorna där tillräckligt länge för att inte riktigt vilja släppa dom ifrån mig.

Det är inte för inte som Tokarczuk fått nobelpris. Det är en storslagen berättelse samtidigt som den är jordnära, samtidigt som den rymmer en viss (hurra!) magisk realism. Språket är inte svårt eller överlastat men poetiskt, mustigt och tilldragande.
Det klart, vill du ha en lättsmält bladvändare är det här inte rätt bok.
Kanske var det vad jag egentligen behövde vid mitt första Tokurczak-försök, jag minns inte, men vid den rätta sinnesstämningen är hon fantastisk.
Jag kommer helt klart att återvända till den här författaren, som är väl värd sitt nobelpris. Ja, fast det kan väl egentligen inte jag avgöra men i alla fall väl värd några timmar till av mitt liv.