Dagens skrivutmaning från
SkrivPuff:
"Skriv om en god gärning."
I somras var jag med om en ridolycka. Jag ramlade av hästen och hamnade under hans hovar, vilket ledde till brutna revben och kollapsad lunga. Kollapsad lunga betyder att man får in luft mellan lungväggarna. Då trycks den inre lungväggen inåt och åtgärdas inte detta slutar man andas.
Så det som behövdes göras var att sätta in en tjock slang rakt igenom min bröstkorgt. Mellan revbenen, genom muskler och allt.
Jag ska inte berätta om allt som hände den där hemska, hemska dagen. Jag vill berätta om en person som alltid kommer finnas kvar i mitt hjärta.
Jag låg på operationsbordet. Jag skulle få något sorts bedövnings/sömnmedel i armen. Jag frågade gång på gång om jag skulle vara vaken eller om jag skulle få sova. Läkaren var väldigt vag och otydlig i sitt svar. Jag var skräckslagen, hade otroligt svårt att andas och förstås fruktansvärt ont.
Bredvid mig satt sköterskan som skötte bedövningsinjektionen. Han hade en mjuk röst och mjuka händer.
Läkaren började förbereda ingreppet. Hon tvättade stället där slangen skulle in. Jag var fortfarande helt vaken. Hon satte igång med att skära upp ingångshålet. Det gjorde inte ont men jag var vid fullt medvetande. Vid det här laget grät jag av rädsla. Sköterskan höll min hand och talade lugnande till mig. Så skulle slangen in. Något vidrigare har jag nog aldrig varit med om i hela mitt liv. Skräck och smärta skjöt igenom kroppen. Jag skrek, eller förmodligen snarare kved eftersom jag hade så svårt att andas. Tårarna rann och jag kunde inte förstå hur jag skulle överleva detta. Men vid min sida fanns mannen med rösten och händerna. Till slut var jag bara medveten om smärtan och om de där händerna och den där rösten. Den ena handen som höll hårt, hårt i min och den andra som strök mitt hår. Händer utan plasthandskar. Och rösten som var så varm och full av kärlek och medkänsla.
När det hela var över försvann han. Jag tror han gick av sitt pass.
Men jag är så evigt tacksam för vad han gjorde den där korta men vidriga stunden i mitt liv.
Aldrig någonsin ska jag glömma dig. Du med den oändligt varma rösten och händer utan plasthandskar.
Tack!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hu, va jobbigt det måste ha varit. Du borde försöka ta reda på vem den sköterskan var så du kunnde tacka honom, det skulle säkert betyda lika mycket för honom som det stöd du fick och det han betydde för dig i den hemska stund.
Hm, ja det borde jag faktiskt. Att jag inte tänkt på det. Jag tro han hette Tommy.
jag har jobbat på intensiven så jag har varit med patienter med dessa kanslor du beskrev. Fint berättat fast det var en hemsk upplevelse.
OCh jag blev alldeles rörd över hur kärleksfull han verkade vara. Och över din kärleksfulla beskrivning av honom. Fin historia! Riktigt fin. Härligt att det finns sådana människor inom vården. Cissi
oj var detta en sann historia? nevermind. strark text.
en strålande ängel ser man framför sig.
Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer.
Ja det hände verkligen och en ängel var rätta ordet.
Jag har inte varit med om någon hästolycka utan jag råkade ut för samma sak när jag var ute på stan och gick bara.. så som du beskriver hur ingreppet gick till och hur lite man fick veta är precis så som jag cokså hade det.. ingen man önskar hända någon annan, nu har jag två dagar kvar innan jag kan ta bort slangen.. bara att hoppas på att de inte händer igen.. hoppas du mår bra nu>! KRAm :)
www.gladajosefin.blogg.se
Skicka en kommentar