Caipirinha med döden

Av Maria Ernestam

Efter en kväll då Ericas välordnade liv vänts upp och ned ringer Döden på dörren.
Det är inget bildspråk (som jag först själv trodde) utan det är Döden i egen hög person, med kåpa och lie och allt. Dock en rätt modern variant med bärbar dator.
Döden kliver alltså in i Ericas liv och det blir allt mer märkligt, förvirrat och kaosartat.

En konstig bok. Inte konstig som i djup, svår och surrialistisk. Nej då, den är både lättläst och underhållande och jag tror nog den skulle kategoriseras som chicklitt. Men den är konstig och under hela läsningen har jag ett eller ett par ögonbryn höjda. Jag förstår inte vad författaren vill eller menar. Är det hennes egen bild av livet, döden, gud och existensen, eller vad är det frågan om? FInns det något mer b akom eller är det bara ett hopkok av all världens tro för att visa att all religion är samma skrot och korn.
Men slutet reder upp alltihop.
En bok om dagen
skriver något i stil med att slutet vänder upp och ned på allt men jag tycker tvärt om. Det rätar ut frågetecken och gör boken från att vara ok till riktigt läsvärd.

Lite klarnar det också när jag läser om vad Ernestam skriver om sig själv på
sin hemsida:
"Ibland låter jag mina fiktiva personer göra saker som jag inte skulle göra, bara för att få reda på hur det känns."
De orden förklarar de där jätteknäppa grejerna huvudpersonen i den här boken gör.

Jag tror också att man ska vara medveten om att boken handlar om en vanlig person liksom och utifrån hennes perspektiv. Eller i ett efteråtperspektiv.
Jag lurades av hennes välordnade, ordentliga liv och hennes rätt så intelligenta och medvetna resonerande. Jag tror att jag kanske identifierade henne och författaren med varandra på ett sätt som inte var meningen. Erica är inte Maria Ernestam.
Kanske identifierad jag henne med mig själv. När hon inte betedde sig som jag tyckte att hon borde blev jag frustrerad.

Med de här sakerna i bakhuvudet - bokens upplösning, Ernestams ord om sig själv, och en annan bild av huvudpersonen Erica - tror jag en omläsning av Caipirinha med döden skulle ge mer än första läsningen.

Uppläsaren Eva RÖse tycker jag är sådär. Hon har en fin och klar stämma men lägger in en ton i tolkningen av Ericas röst som jag ofta störde mig på under lyssnandet. Det låter liksom lite tonårsaktigt och det här handlar trots allt om en kvinna i 37-årsåldern.