Bågens mästare

Av Con Igulden

Andra delen i Igulden serie Erövraren.
Djingis är nu en fullvuxen man. Han har lyckats samla all mongolstammar under sig och de svär honom trohet och underkastelse. Han är nu khan inte över en mängd stammar utan över en enda mongolisk nation.
Målet är nu att hamnas århundraden av förtryck och utnytjande och den gigantiska hären vänder sig mot det kinesiska väldet.

Jag kan inte låta bli att totalfängslas av såna här böcker.
Jag förstår det inte. Vad är det som gör att jag så spänt och upphetsat ger mig hän åt kriget, människoslakten, blodet och segrarna, samtidigt som jag hatar vår tids krig och elände.
Argumentet att krigen var mer renhåriga förr fungerar absolut inte. Det var samma elände då som nu. Kvinnor våldtogs, barn mördades, gårdar, byar och städer brändes (nutidens bombning). Människor tvingades in i strid utan att bli tillfrågade om det var det de ville. Små pojkar fick redan från födseln veta att de var födda till att kriga.
Näej, krigen var inte mildare, ärligare eller mer renhåriga förr.

Ändå är såna här böcker så vansinnigt spännande. Jag fascineras av krigslist, strategier, erövringar som verkar omöjliga och krigets karaktär och vad det gör med människor.

Jag vet att jag inte skulle njuta av den här sortens berättelse om det var ett nutidskrig som skildrades. Som det nu är kan jag gömma mig bakom att det här hände för århundraden sedan. Det är inte riktigt verkligt och kunde lika gärna springa ur någons fantasi.

Tidigare har jag läst Iguldens serie om kejsar Ceasar och böckerna följer samma mönster.
Jag är mer förtjust i bok 1 i båda de här serierna.
Trots att jag som sagt fängslas av berättelsen om krig så föredrar jag skildringarna av erövrarnas barn- och ungdomstid.
Även jag blir trött på det eviga dödandet.

De första böckerna tar fram mycket mer av mänskligheten, kärleken och värmen. När erövrarna växer upp blir de hårda och tvingas in i en omänsklig, obarmhärtig ledarroll som krävs för att skapa ett imperium. Krigen och bristen på att nå innanför skinnet på huvudpersonerna gör det hela lite enformigt.
Dock inte tillräckligt för att jag ska sluta följa serien. Jag vill veta hur det går. Eller hur det går vet jag ju men hur det hela gick till. Vad blev mongolväldets fall?

Det är förstås en del av min glädje i att läsa sådana här böcker. Historia har jag alltid gillat och att få del i historien i romanform är ultimat. Då förstås avhängit att man är lite kritisk och har med författarens fantasi och inlevelseförmåga i tanken.
Särskilt som böckerna skrivs från ett västerländskt perspektiv.

Seriens första bok heter Stäppens krigare.
Uppläsare är Torsten Wahlund.