Sharon och min svärmor - Dagbok från Ramallah

Av Suad Amiry

Nu är nästa etapp på jordenruntresan, anordnad av
Lyran,
avklarad.
Den här månaden bar det av till Palestina. Ett resmål som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Särskilt givande var denna läsning eftersom jag var i Israel/Palestina fysiskt en fantastisk vecka i höstas.

"Sharon och min svärmor" är en självbiografisk bok som till stor del bygger på Suads dagboksanteckningar.
Hon delger sitt liv genom små episoder, olika händelser och ögonblick.
Hon ger oss en inblick i hur det är att leva som ett ockuperat folk. Hur det är att alltid vara beredd på att vara bevakad, styrd och kontrollerad. Hur det är att sitta i bur.
Vi får genom hennes ögon betrakta det som oftast är helt obegripligt.
Och vi får veta hur man klarar av att leva med altihop - genom skratt och humor, gråt och sorg och en smula galenskap.

Jag slukade verkligen den här boken. Den var faktiskt ganska fantastisk. För det är på riktigt. Jag är ju annars inte så förtjust i verklighetsskildringar men när det gäller Israel/Palestina så behövs ingen fiktion. Det är overkligt som det är.
Det är så svårt att förstå att det här är på riktigt. Att människor verkligen lever i det här. Utsätter varandra för det här.

Jag tror att min studieresa till Israel i höstas, då jag fick tillfälle att sätta mig in i konflikten lite mer, har gjort att jag kunnat tillgodose mig boken mycket bättre än vad jag skulle ha gjort annars. Under vår resa fick vi förmånen att möta både palestinier och israeler samt inflyttade europeéer. Vi deltog även i ett par dagar i en fredskonferens där människor från hela världen deltog.
På det viset kan jag känna igen begrepp, situationer, mönster och tankesätt i boken.

Suad är mycket politisk men är ändå ganska nyanserad i sin bok. Så nyanserad man nu kan vara. Det tycker jag är väldigt skönt.
Boken är inte tänkt som något politiskt manifest mot Israel. Den är en beskrivning av hur många palestinier har det. Ett delande av livsöde.

(Finns inte som ljudbok.)