Skrivutmaning 175 - det som skrämmer

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om det som skrämmer"

Igår för exakt ett år sedan var jag med om en svår ridolycka.
Jag har skrivit lite om den i ett
tidigare inlägg.
Följande (oredigerade) text skrev jag ett par dagar efter att jag kommit hem från sjukhuset, för att bearbeta det som hänt och som ett försök att dämpa ångesten.

För en och en halv vecka sen (måndag) ramlade jag av hästen, höll kvar i
tyglarna, hamnade under honom och blev trampad av hans ena framhov.
Skräck,
smärta, svårt at andas. Evigheter innan ambulansen kom. Snälla människor.
Lustgas som inte fungerade eftersom jag knappt kunde andas in den. Ljuvlig
smärtlindring och lugnande medel i den krängande ambulansen.

Sjukhus. Mer smärtlindring. Fler snälla människor med snälla röster och
varma händer. Mamma och hennes tårar. Pappa och hans tystnad. Rose-Marie och
hennes förtvivlan. Ord om kyla som jag inte kände. Så till slut Jonatan som
gjorde mig varm och fick mig att skratta så det gjorde ont. Väntan på röntken.

Röntken... Smärtlindringen hade släppt och de ville få mig att lägga mig
på bordet själv. Jag försökte lägga mig på rygg och smärtan återkom med full
kraft. Panik. Ingen luft. Djupaste skräck. Tårar, skräck, smärta, ingen luft,
tårar, skräck, smärta, ingen luft, tårar, skräck, smärta, ingen luft. Mammas
kyssar och jag tror också jag kände hennes tårar. Återigen varma och snälla
röster och händer. Smärtlindring. Lite lättare att andas. Mammas hand i min,
pappas händer om mina fötter, Jonatans händer i mitt hår. Snälla doktorns arga
röst som skälelr på röntkenpersonalen.

Så till slut röntken
igen.
Kollapsad lunga. "Vi måste sätta in ett drän". Skräck igen. Mamma,
pappa, Jonatan. Jonatan, mamma, pappa.

Så var det dags på
narkosavdelningen.
Jag får mer smärtlindring och dom säger att jag kommer
sova. Jag klamrar mig fast vid sköterskans hand (Torbjörn tror jag han heter)
och doktorn sätter igång. Hon säger nästan inget men TOrbjörn berättar.
Lokalbedövning. Öppnande av ingångshål. Känns inget men jag är helt vaken. Sen
in med slangen. Fortfarande vaken. Skräck och ohyglig smärta. Jag är bara
medveten om det, skräcken, smärtan. Och så händerna och rösten. Den ena handen
som jag klamrar mig fast vid, den andra som stryker mig över håret, och så hans
röst som försöker lugna och trösta. Så är det över. Pappa, mamma, Jonatan. Och
så är dom borta.

Natt. Vakna, somna, vakna, somna. Smärta, skräck,
smärtlindring.

Morgon, illamående, kan inte kissa, tappning med hjälp av
kateter. Mamma och lillasyster kommer mitt i röran. Jag har slangar över allt
och Marica gråter.
Röntken för att kolla min lever och mjälte och sånt. Ingen fara. Tillbaks
till narkosen i väntan på att bli förd till avdelning.

Till slut har de
fixat ett eget rum till mig. Ensamhet. Skönt men obehagligt. Kräm med mjölk.
Jonatan. Kräkas upp krämen och mjölken. Tvätta mig. Udnerbart! Jonatan måste
hjälpa. Borsta tänderna. Kräkas lite till. Lägga mig. Jonatan.
Ännu en natt
men med mera sömn.

Onsdag är det nu. Vad hände då. Jo först Elin, sen
Rose-Marie, så David, så Jonatan och så mamma och pappa. Jonatan är kvar
länge.

Torsdag. Dränet stängs av. Röntken efter några timmar men luften
har åter fyllts på med 2,5 cm. På med dränet igen.Jonatan kommer efter lunch,
mamma och pappa och David på kvällen. Börjar få otroligt ont av
dränet.

Fredag. Mer smärta av dränet. Det stängs av och tas bort. Vi tror
att jag ska få åka hem. Röntken. 4,5 cm luft. Kanske kan jag i alla fall få gå
på lillasysters bröllop imorn... Mamma åker hem utan mig. David kommer på
kvällen. Stor saknad efter Jonatan som rest bort.

Lördag. Mer luft i
lungan. Inget bröllop. Mamma får åter igen åka hem utan mig. Ta med sig min fina
klännign och mina silverskor och lämna mig. Gråt, gråt, gråt. Får höra vigseln
genom telefonen. Gråt, gråt, gråt.

De äter förrätt, jag tvingar i mig gröt.
Huvudrätten, svårt att andas.
Ungefär vid bröllopstårtan ligger jag åter igen på narkosen för att få en
ny slang inkkört i bröstkorgen.

Vansinnig skräck. Inte en gång till! Inte
en gång till! Gråt, snälla händer och röster. "Den här gången ska du få sova.
Det ska vi se till". En doktor som får mig att le genom tårarna.
Smärtlindring/sömnmedel i armen, lokalbedövning i bröstet. Öppningshålet skärs
ut. Sen sover jag plöttsligt och drömmer om Jonatan. Vaknar och det är klart! Så
sätts dränet på och smärtan tar i av all kraft. Inget jag var beredd på alls.
Ytlig ytlig andning men jag har syrgas så det går bra. Mamma ringer flera gånger
men jag kan inte prata. Efter evigheter släpper smärtan något och jag kan
somna.
Röntken vid tjugo över två. Allts er fint ut. Tillbaka till
avdelningen.

Söndag. En lång dag med ganska mycket smärta.Jonatan ringer!
mamma och
pappa kommer med smörgåstårta som jag lyckas äta ganska mycket av. Det älskade
brudparet kommer också en stund. På kvällen kommer David och Veronica.
En
natt med våldsamt illamående. Motmedicin som inte riktigt hjälper.

Måndag morgon kräks jag och det gör så fruktansvärt ont. Dräntet stängs av
igen. Röntken som inte visar någon som helst luft! Dräntet tas bort. Räddsla.
Tänk om det måste sättas dit igen!
Tisdag. Röntken. Oförändrat läge! Åka hem!
Åka hem, åka ham, åka hem!

Nu mår jag inte fantastiskt bra men betydligt
bättre förstås. Men jag har ångest. Våldsam ångest. Tänk om lungan inte klarar
av det här. Tänk om den säckar ihop igen. Jag vill inte börja om! Jag vill itne
tillbaka till sjukhuset! Inget mer illamående, ingen mer sjukhusmat, inga mer
slangar och nålar i kroppen, ingen mer förstoppning, inga mer sår efter tejp,
inge mer snälla röster och händer!
Revbenen gör ont men det gör inget. Jag
mår väldigt illa också. Troligen eftersom magen inte är som den ska och efter
allt morfin jag och sköterskorna pumpat i mig. Kroppen är väl på avgiftning typ
antar jag. Men inget av det spelar särskilt stor roll. Bara min lunga är som den
ska. Bara jag slipper åka tillbaka på sjukhuset och få den där tjocka vidriga
slangen inkörd i mig igen...