Fågeln som vrider upp världen

Av Haruki Murakami

Nu har jag läst ut den! Det tog lite tid faktiskt. Dels är den låååång och dels så har jag varit så trött och somnat så fort om kvällarna.
Men vad ska jag säga. Wow liksom!

Boken börjar med ett telefonsamtal som blir inledningen till en rad händelser i huvudpersonens liv. Utan att röra sig nämnvärda sträckor från sitt hem dyker fler och fler karaktärer upp i boken och ihans liv. Mäniskor vars berättelser på ett mystiskt sätt vävs samman. Vi får, genom bokens olika karaktärer, ta del av många olika och hemska livsberättelser. Ju längre in i boken vi kommer desto mer komplicerat och surrialistiskt blir livet för huvudpersonen.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om handlingen. Jag tror inte det behövs sägas så mycket egentligen. Det är nog inte handlingen i sig så mycket som innehållet som är det viktiga. Kärleken, förvirringen, surrialismen, ensamheten, närheten, berättelserna, mötena. Jag visste så gott som inget om boken när jag började läsa och det var inget som helst problem.

Jag har sagt det förut.
Haruki Murakami
har et helt fantastiskt språk och en oemotståndlig berättarteknik.
Han skriver både med tyngd och humor och jag älskar hans sätt att kombinera det helt vardagliga med det övernaturliga - så som inledningens spagettikokning och det märkliga telefonsamtalet.

Jag är ändå glad över att det här är den andra boken jag läser av Murakami. Den första jag läste var "Kafka på stranden". En bok som i mycket skiljer sig från den här men som ändå har författarens karaktäristiska drag. Den boken tycker jag mer om än "Fågeln som vrider upp världen" och kanske hade inte förälskelsen i Murakami blivit så stor om jag läst böckerna i omvänd ordning. Jag tror jag behövde lära känna honom genom "Kafka på stranden" (som är en senare bok) för att så mycket kunna njuta av "Fågeln som vrider upp världen".

Jag vet inte riktigt om det jag skrivit gör rättvisa för boken. Jag känner mig lite ordlös inför storslagenheten.

(Finns inte som ljudbok.)