Oryx och Crake

Av Margaret Atwood

Oktobers
Resstopp
blev ett dystopiskt nordamerika. En plats som var oerhört spännande att befinna sig på men som jag hoppas ingen kommer behöva uppleva i det verkliga livet.

Vi får vara med före, efter och igenom katastrofen.
Allt går liksom över styr. Tekniken, vetenskapen, forskningen, produktionen, konsumtionen.
Möjligheterna är på samma gång oändliga och högst begränsade. För vare sig världen eller mänskligheten har resurser, kapasitet eller mottaglighet nog. Det blir ohanterbart.
Och samtidigt, i allt detta finns förstås den mänsklighet som sett likadan ut i så många tusen år. Kärlek, svek, glädje,, vrede, hårdhet, ömhet, samvete... En skala i alla regnbågens färger. Allt som sker beror på att varje människa har en historia.

Jag väljer att inte skriva någon riktig beskrivning av handlingen. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska skriva. Inte för att det inte finns någon riktig handling utan bara för att det är bättre att läsa och se.

Det är verkligen en häftig historia med drag av lite av varje.
Jag gillar verkligen kombinationen av känslan av tidlöshet - intet nytt under solen - och undergångsstämningen.
Så här skulle det säkert kunna bli om vi fortsäter suga ut vår jord och om vi skär bort den delan av våra samveten som inte tycker det är ok med cloning, grov genmanipulation. Om vi slipar till vår moral så vi tycker det är ok att äta kött som växer som en planta. Ja, och så vidare.

Något annat som jag tycker är intressant är hennes sätt att skriva. Om jag hade läst boken utan att alls veta vem som skrivit den så skulle jag ha gissat på en man.
Fördomsfullt? Njae, jag har läst så pass mycket att jag tycker mig kunna se vissa tendenser mellan mäns och kvinnors skrivande.
Hon använder många tekniska termer och verkar insat i både det ena och det andra när det gäller vetenskap och forskning. Jag vet, det är det många kvinnor som gör. Men jag har läst få kvinliga författare som väljer att skriva romaner som innehåller sådant. Till det kommer en osentimentalitet och brist på romantik som inte heller så ofta finns hos kvinliga författare. Hon skriver mest utifrån mäns perspektiv och det är verkligen som om det vore en mans berättelse. Jag vet att hon är feminist och troligtvis mycket insatt i sitt ämne. Detta märks.
Men håller ni med mig? Visst kan man i många fall gissa om det är en manlig eller kvinlig författare?

Hur som helst, det här var en otroligt bra och spännande bok och jag vill gärna läsa mer av Margaret Atwood.

(Finns inte som ljudbok.)