Midaqq-gränden, av Naguib Mahfouz

På min resa
jorden runt
har jag nu besökt och lämnat Egypten och Kairo.
Det har varit en högst angenäm visstelse.
"Mycket vittnar om att Midaqq-gränder är en ädelsten från gågna tider och att den en gång strålat som en stjärna i Kairos ärofulla historia."
Så börjar denna historia och jag blir genast mycket intresserad av denna gränd.
Vi får blicka in i dess inskränkta och begränsade värld och följa livet där under några månader.
Vi får lära känna dess invånare - deras vanor, deras drömmar och längtan, deras vardag och deras tankar.

Jag känner verkligen hur jag har fått uppleva Egyptens Kairo under 40-talet.
Jag fascineras över hur författaren framställer sin samtid nästan som hade han våra nutidsglasögon på.
Jag undrar för vem han skrev. Var det för sitt eget folk eller för resten av världen? Elelr både och?

Mest imponeras jag nog av hur han beskriver kvinnan.
Hur hon här, till skillnad från i
Sultanbrudens skugga
verkar vara ganska fri.
Han målar upp många starka, driftiga, dominanta och självständiga kvinnor.
Samtidigt är de ändå så underkastade mannen och hans värld.
Hon är fri att gå ut men ändå innestängd mellan hemmets väggar, beroende av mannens inkomst.
Om hon inte är änka. Då verkar hon ha större friheter.
och vad händer med den flicka som inte längtar efter att föda och fostra barn? En flicka som har andra drömmar?

Mahfouz är sannerligen en god berättare och är en av få nobelpristagare som lyckas få mig på kroken.
Om jag ska ha något att invända mot boken så är det möjligen dess ibland lite väl långa och tröttsamma dialoger. Framför allt när det handlar om människor som är osams.
Men det är ingen stor grej och jag blir samtidigt nyfiken på om det är ett författardrag eller om det faktiskt var så man bråkade i små gränder i Kairo under 40-talet.

(Finns inte som ljudbok.)