söndag 3 maj 2009

Skrivutmaning 123

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv 5 favoritord på A och en berättelse där minst två av dem är med."

Avokado, allvarsam, aska, andetag, avslöjad

Det var mörkt och varmt inne i förrådshuset. Aska torkade svetten ur pannan. Törsten och hungern började göra henne yr. Hon hade arbetat många timmar men det var fortfarande långt kvar innan hon skulle få något i sig. Med en suck och ett litet stön lyfte hon ner ännu en korg fylld med avokado. Hennes vana händer arbetade snabbt. De flesta frukterna la hon i korgen till höger om henne men de som var uppenbart skadade la hon i den till vänster. Det vattnades i munnen på Aska. Det var strängt förbjudet för slavarna att äta av avokadoskörden. Bestraffningen blev hård för den som avslöjades i färd med detta. Inte ens av den skadade frukten fick man äta. Den skulle grisarna ha... Men om ingen fanns i närheten och om man inte gjorde det för ofta var det möjligt att ibland, istället för att slänga en skadad frukt, snabbt äta upp den och sedan gömma kärnan och skalet långt ner i avfallskorgen. Så gjorde alla slvarana då och då. Dock skulle ingen av dom få för sig att äta av den fina och friska frukten. Blev man upptäckt var straffet allt för plågsamt.
NÄr aska kommit halvvägs genom korgen blev frestelsen allt för stor. Hon var alldeles ensam och inga ljud hördes utanför huset. Hon drog tillbaka handen med den avokado hon just tänkt slänga. Snabbt öppnade hon den och med en klump av rädsla i magen började hon äta. Frukten var inte riktigt mogen men hon gnagde i sig det hårda fruktköttet. Även den stötta delen där innehållet var mjukt och hade en unken smak åt hon.

Aska älskade avokado. Hon hade kommit till odlingen för ungefär två år sedan. Då var hon sex år. Trots allt hon här utsatts för, och trots dagar fyllda av hårt arbete och grön avokado, älskade hon dessa smak- och näringsrika frukter. Hon älskade också avokadoträden och de små avokadoplanterna. De var hennes vänner. Hennes förtrogna. Och det var de som gav henne de frukter som gjorde att hon trots allt överlevde.

Aska hade nästan ätit upp hela avokadon då hon plöttsligt kände att någon iaktog henne. Hon hade varit så fullt upptagen av ätandets njutning at hon inte hört fotstegen. Med en skrämd flämtning tittade hon upp på den mörka gestalt som avtecknade sig i döröppningen. Hennes första reaktion var lättnad. Det var inte förmannen. Men strax byttes känslan i skräck. Den som stod i dörren var en av de manliga slavar som arbetade närmast förmannen.
Askas kropp skälvde. Hon visste vad som väntade.
- Jaså, här sitter du och glufsar i dig av grisarnas mat.
Han såg allvarligt på henne.
- Du vet mycket väl att det är förbjudet och vad straffet är. Hur kan du bara ta maten från de stackars grisarna sådär? Eller, var det kanske en oskadad frukt du åt?
Askas skakade vilt på huvudet. Hennes ögon lyste av fruktan.
- Såja såja, jag ska inte säga något till någon.
Han närmade sig hotfullt.
- Men du vet vad priset är.
- Nej, snälla, snälla snälla...
Hennes röst var bara ett litet pip. Han log.
- Vi är ju vänner du och jag, eller hur? Jag gör något tför dig och du gör något för mig. Så gör vänner mot varandra.
Hans andetag blev tyngre när han tryckte ner henne på golvet. Det lilla barnet var helt hjälplöst mot den vuxne mannen.
Aska slöt ögonen. När den allt för välbekanta smärtan sköt genom hennes underliv och ut i resten av kroppen var hennes medvetande någon annan stans.

Framför henne fanns ett helt berg av grön avokado. Hon sträckte fram sina händer och valde omsorgsfullt ut en alldeles lagom mogen frukt. Hon lutade kinden mot den svala och lite knottriga ytan. Frukten viskade och tröstade. Svalkaden heta smärta och förnedring hennes kropp just nu utsattes för. Hon delade avokadon i två exakt lika stora delar. Sakta och njutningsfullt åt hon det mjuka, välsmakande fruktköttet. Trygg i förvissningen om att ingen skulle avslöja henne. Ingen skulle göra henne illa. Avokadoberget var hennes eget. Ingen kunde ta det ifrån henne.
När hon ätit upp allt lät hon skalet falla till marken men behöll den släta kärnan i sin hand. Hon knöt handen hårt, hårt omkring den. Fokuserade på det liv som fanns där inne. Det liv som skulle kunna bli en ny spirande avokadoplanta.

När hon vaknade till sans igen var mannen borta. I sin högra hand höll hon fortfarande kärnan från den frukt hon hade blivit påkommen med att äta. Det tog flera minuter innan hon kunde slappna av så pass mycket att hon lyckades räta ut fingrarna och släppa kärnan. Mödosamt tog hon sig på fötter för att fortsätta sitt arbeta. Kom någon på henne med att vila blev det inte nådigt.

8 kommentarer:

skimmer sa...

HImmelsäger jag bara vilket bra text!Gillade att du vågar skriva historiskt, om ett barn ,våndan att vara slav och våldtäkt!och det vackra mitt i att man kan hållafast vid en kärna av sig själv mitt i allt.
väldigt väldigt bra, tänkte först det var lite för långt, kanske kan du lätta upp det genom att lägga in mer luft du vetstyckern texten..men var svårt att sluta läsa...Inte förlångt allas. nu undrar jag ska du skriva mer om henne.Ja!

ps lite lik min berättelse med att den handlar om en annan tid.

Marina Blanco Lemos sa...

vilken stark text... den fångar läsaren med en gång.

Margareta sa...

Gripande text, väcker mycket känslor. Jag håller med skimmer om "hållandet av kärnan", starkt!

Tjotten sa...

Skrämmande och fängslande. Mycket bra skrivet, det kryllade sig i skinnet.

Caisa - som hittat hit via skrivpuff sa...

Fängslande och fruktansvärt. Texten griper verkligen tag i en och håller en kvar, det är näst intill så man glömmer andas.

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Tusen tack för era fina kommentarer. De behövs verkigen. Jag känner mig alltid så sårbar när jag låter berättelser få eget liv på det här viset.
Konstigt va att ord man tycker om kan få eget liv och ionte alls kännas så trevliga längre...

Tack för tipset Skimmer. Jag ska göra mina texter lite luftigare i fortsättningen.
Och jag vet inte. Kanske skriver jag mer om henne, kanske inte.

Skriv bara Skriv sa...

Ruskigt bra text och ruskigt innehåll. Man kan inte sluta läsa, texten väcker mycket känslor och tankar.

Anonym sa...

Mycket stark text. Väldigt, väldigt bra skrivet, det går att föreställa sig flickan rädsla, både för att bli upptäckt och det hon utsattes för.
Kram mamma