Skrivutmaning 279

Dagens skrivövning från
Skrivpuff:

"Skriv om ett ödesdigert möte."

Med kroppen fortfarande sjungande, sinnena fortfarande vibrerande, efter mötet kliver hon in genom dörren. Hon sparkar av sig skorna i hallen och går mot vardagsrummet.
- Hej älskling! Kolla vaô fint det blir!
Tomas vänder sig mot henne med ett lyckligt leende. Han har vita färgstänk på näsan, i håret och på glasögonen. Rummets väggar lyser vitt, vitt, vitt.
- Hej! ,Ja jättefint.
- Åh, jag vill så gärna krama dig men jag har färg över allt.
Hon slappnar av. Skönt, då får hon en liten frist.
- Ja, jag ser det. Måla på du. Jag tar en dusch.
- Gör så. Jag har inte så mycket kvar här.

Ångande hett i ensamheten bakom den låsta badrumsdörren. Schampovattnet som rinner der över ansiktet blandas med tårar och snor. Desperat försöker hon dämpa de krampaktiga snyftningarna.
Vad ska hon ta sig till. Vad ska hon göra med den här kroppen som bara kräver och begär. Vad ska hon göra med det här hjärtat son älskar alldeles för mycket? Vad ska hon göra med den här själen som inte känns hel utan honom, den andre, men som skulle trasas sönder om hon förlorade Tomas.
Tillslut lyckas hon få stopp på tårarna. Hon kliver ut ur duschen och börjar torka sig. Om hon ändå kunde berätta allt. Krypa intill och berätta. Och om han kunde ta henne i sina armar och säga att han förstår. Att han förstår precis och att allt kommer att bli bra. Men hur skulle något sådant kunna hända. Bara tanken på att Tomas skulle göra så mot henne får henne att vilja kräkas. Och det gör hon. Gång på gång kräks hon. Nej, det här kan inte fortsätta.

Medan hon klär sig känner hon hur hela hennes värld hotar att falla samman. Runt omkrin henne rasar elden och framför henne finns ett bråddjup. Hoppar hon inte blir hon snart till aska. Och hon är så rädd. Så fruktansvärt rädd.

Återigen står hon i vardagsrumsdörren.
- Tomas, vi måste prata.