Skrivutmaning 299

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om en låtsaskompis"

- Men hör du inte vad jag säger?! Det var inte jag! Det var NOnne!
Jocke vrålade och tårarna sprutade.
- Men sluta nu Joakim. - Hans mammas röst var hård och helt utan tålamod. - Varför, varför, varför gör du så här?
Snyftande och skrikande började Jocke sparka på diskmaskinen.l Då fick mamma nog. HOn lyfte upp honom och bar honom till hans rum. HOn slängde ner honom på hans säng och sa:
- Nu stannar du här tills du har lugnat ner dig. Sen kommer du ut och säger förlåt och så är allt bra sen.
HOn gick och stängde bestämt dörren efter sig. Jocke sparkade och slog på sängen.
- Ööööh öööööhööööööö, aaaaaaaah!
Ner i kudden.
Nonne stod tyst bredvid sängen. JOcke såg på honom
- Men dra! Du är så jävla töntig! Dumhuve! FÖrsvinn!
Det var skönt. SKönt att skriak apå NOnne som bara stod där och såg dum och ful ut.
- Men, kan vi inte leka Jocke.
- Men är du helt dum i huvet eller?! Jag vill inte leka med dig. DU bara förstör allt.
NOnne suckade, krympte och kröp ihop på sängstolpen.
Jockes gråt hade minskat till små hesa hulkningar. Mamma var så dum. Ja, det var han som hade gjort det men hon kunde väl ha frågat i alla fall. HOn kunde ha frågat om det var han, inte bara ta för givet. HOn skyllde alltid på honom trots att det kunde vara precis vem som helst i hela världen. T ex pappa. Honom skylde hon aldrig på.
Och sen när han sa att det inte var han så trodde hon honom inte. Det var ju det som var så hemskt. Att hon inte trodde på honom. Han tänkte på hur det skulle vara om han skulle tala sanning och hon inte skulle tro honom. Om hon faktiskt anklagade honom fast han var oskyldig.
Tänk om nån skulle bli mördad i kvarteret och så skulle han bli anklagad. TÄnk om mamma skulle tro att det var han fast han inte gjort det. Då skulle han hamna i fängelse och mamma skulle inte bry sig. Gråten tog i igen men nu var han inte arg längre. Bara väldigt ledsen.
- JOcke?
Nonne satt nu bredvid hans kudde.
- Men gååååå...
Fast helt övertygande lät inte JOckes röst längre. NOnne var ful och dum och töntig men han fanns alltid där. Han stannade alltid kvar hos Jocke. Hur dum och taskig han än var stannade Jocke hos honom.
- Jag orkar inte leka NOnne. Jag är så ledsen. Kan inte du hämta mamma.
Nonne suckade.
- Nä, det kan jag ju inte vet du. Du får gå till henne själv.
Jocke la sig på rygg och såg upp i lampan. Ljuset bildade glimmande regnbågar i hans tårfyllda ögon.
- Men tänk om hon fortfarande är arg?
- Äh, krama och pussa henne bara och säg förlåg.
NOnne hade rätt. Det hade aldrig blivit så här om han inte ljugit från början. Han skulle säga förlåt och han skulle be mamma att aldrig låta honom hamna i fängelse.
- Ok, följer du med mig då?
Nonne hoppade ner på golvet och blev antog samma längd som Jocke..
- Det klart jag gör. KOm nu!

Minnesbilden avtog och Jocke kom tillbaka till verkligheten. Framför honom satt polisen och såg frågande på honom.
Vad skulle han säga. Han kunde inte längre skylla på Nonne. Ingen skulle tro honom. INte skulle där heller finnas någon NOnne som kunde trösta och stärka. Jocke hade trott att hans vän skulle finnas där för alltid. Men det var när han var liten. En dag upptcäkte han att Nonne var försvunnen. Han försökte få honom tillbaka men det gick bara inte.
Och nu var han alldeles ensam. Lika skyldig som då men ensam.
Och den här gången räckte det inte med ett förlåt.
Och mamma kunde inte på något sätt hindra honom från att hamna i fängelse.