Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att slå ifrån sig."
Kalla blå ögon.
- Vad vill du att jag ska göra åt det?
- Nåt måste du väl kunna göra? Du är ju min chef. Det är väl ditt jobb?
- Jo, men jag har själv inte sett något av det här. Jag upplever Ruben som en mycket professionell och korekt person med stor integritet.
- Men, kan du inte prata med honom i alla fall.
- Vad ska jag säga? Ska jag fråga en man som jag respekterar högt om han sextrakaserar Ylva?
- Ja...
- Nej, aldrig i livet.
- Så du tror mig alltså inte?
- Åter igen, jag har inte sett något av det du berättar.
Tystnad.
En klump som växer i halsen, tårar som bränner bakom ögonlocken.
Hennes händer skakar.
Hon som dragit sig så för det här men som ändå till slut bestämt sig för att han ju måste förstå. Hon var ju också en högt respekterad medarbetare.
- Har du tagit upp det här med honom själv?
- Nja, det är ju inte så lätt...
- Så du har inte sagt ifrån?
Tystnad.
Hur ska hon kunna förklara rädslan. Förklara oron för vilka konsekvenser det skulle få om hon var allt för avvisande.
- Nej, inte direkt. Men jag har absolut inte uppmuntrat eller inbjudit. Jag har varit avvisande.
- Jo, men du vet ju hur en kvinna som inte säger ifrån tolkas. Han tror säkert att du är helt med på noterna. Det skulle ju göra saken än mer pinsam för mig om jag tog upp det med honom.
Hörrö, det är nog inte så farligt det här. Han flörtar väl bara lite. Om du inte gillar det får du helt enkelt säga till honom. Jag är säker på att han skulle respektera det.
- Men!
- Nej Ylva, jag kan inte göra något i det här läget. Ni måste lösa detta sinsemellan.
En knacknig på dörren.
- Lars, kan du komoma ett ögonblick.
- Absolut. Vi var ändå klara här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Härlig blogg! Lär nog bli många besök här för min del :)
ÅH, vad jag blir ARG!
Mycket trovärdig text och målande beskrivning
Min lilla son drabbas just nu av en sådan där lärare som inte riktigt tror på allvaret i det som händer. Hon slår ifrån sig och säger att hon talat med sonen om händelsen och att han sagt att det inte var så farligt.
Till saken hör att sonen inte säger ifrån. ett enkelt "nej" hade kanske stoppat allt.
Jag blir också arg! Säkert en vanlig företeelse, att upplevelser av mobbing eller trakasserier förminskas. Bra text!
Rosa - Vad roligt! DU är så välkommen!
Razaha - Tack!
Väldigt tråkigt med din son. HOppas verkligen det löser sig. Riktigt dåligt av läraren att inte ta det hela på allvar.
Ethel - Tack till dig med!
Det tror jag också. Och just att man inte får stöd från den som man verkligen borde få det från.
En chef borde inte se mellan fingrarna sådär, han borde minsann ta itu med det.
Ja, jag blir också arrrrgg. Texten känns så trovärdig. den väcker starka känslor utan att ens uttala exakt vad som hänt!
instämmer helt med de andra.
Du kunde verkligen få till en fängslande, väl fungerande dialog, o det är minsann inte så lätt!
Oj, tack så mycket för alla snälla kommentarer.
Jag har tack och lov inte utsatts för det här själv (vad jag kan komma ihåg) men jag kan tänka mig hur det måste kännas när den man borde kunna lita på inte ger minsta stöd.
Skicka en kommentar