En kvinnas resa

Av Agneta Sjödin

Maria får i uppdrag av sin "mästare" och förebild att gå pilgrimsleden till Santiago de Compostela.
Hon vandrar 80 mil på 19 dagar och under den tiden hinner det hända mycket med henne. Hon får uppleva många djupa och avgörande möten, både med andra människor och med sig själv.
Vandringen i ensamhet och tystnad tvingar hene till att tänka och konfrontera sådant hon förträngt. Mötena med andra människor hjälper henne på flera sätt att komma vidare med sina tankar. Hon får möjlighet att spegla sig själv i de andras livsberättelser och reflektera över deras livsvisdomar.

Vilken fin bok! Det märks verkligen att Sjödin själv har gått den här leden. Jag får känslan av att mycket av det hon skriver är hämtat direkt från hennes egna upplevelser - platserna, företeelserna och kanske t.o.m vissa av människorna.

Jag tycker mycket om Maria. I början är det lite frustrerande för man får ingen presenation av henne. Man börjar bara vandra med henne där hon är utan att vetra något om henne. Men vart efter får vi lära känna henne mer och mer. Och jag gillar det. Det är ju precis som det är i livet. Man möter människor och lär känna dom bit för bit.

Jag har ganska lätt för att identifiera mig med Maria. Vi har inte särskilt lika bakgrund men jag kan ändå se mig själv i henne på flera sätt.
Det tror jag de flesta kan som gjort någon form av "andlig" resa.
Jag blir väldigt inspirerad till att vandra leden till Santiago de Compostela.

Det lite märkliga i romanen är "mästaren". En hemlighetsfull figur som jag inte riktigt förstår mig på. Et inslag som jag upplever inte riktigt passar in. Han har absolut en funktion i berättelsen men jag hade önskat en annan utformning av honom kanske.

Boken är lättläst och välskriven. Det är alltså ingen ansträngande läsning och den är utan störande språkliga inslag.
"En kvinnas resa" är verkligen en fin berättelse som gör mig glad och väl till mods.

Agneta Sjödin gör förövrigt en av de bästa författaruppläsningar jag hört.