Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att exkludera."
Hon hade bönat och bett om att få följa med. Hon hade gråtit, skrikit och krävt att de skulle ta henne med. Hon hade försäkrat att hon skulle klara det. Men inget hade hjälpt.
Nu satt hon i fönstret med tårarna svidande i ögonen och såg morfar och mamma gå mot bilen.
"Begravningar är ingenting för barn" hade de sagt. När hon frågat varför sa de att alla skulle vara så ledsna och att de inte ville att hon skulle bli rädd eller för leddsen själv.
Varför skulle hon bli rädd? Det är väl klart att man är ledsen på en begravning. Och varför skulle inte hon få vara hur ledsen som helst?
Mamma hade lovat att de skulle gå till graven sen så att Tindra skulle få säga hej då till mormor. Men det var väl inte samma sak. Då låg ju mormor långt ner under jorden. Hennes kropp fanns ju inte ens längre. Mormor skulle brännas, det hade hon hört dom prata om.
Hon ville få se kistan. Hon ville klappa på den. Lägga en blomma på den. Få viska hemligheter till mormor. Få säga att hon älskade henne. Nu fick hon inte göra det. Alla andra fick göra det men inte hon.
Tänk om mormor inte alls var död. Tänk om de inte alls skulle på någon begravning. De kanske hade hittat på alltihop. Hur skulle hon kunna veta det när hon inte fick vara med. Det kanske var därför hon lämnades hemma.
Med hjärtat hårt klappande gick hon ut i köket.
Där fixade Lotta, deras granne och barnvakt för dagen, lite fika.
- Lotta, är mormor verkligen död?
- Ja gumman, det är hon verkligen.
- Men tänk om de bara har hittat på det.
- Varför skulle de göra det?
- Vet inte... Men varför skulle jag annars inte få följa med.
- Det är ju för att de är så rädda om dig.
- Men jag vill följa med! Jag vill få vara ledsen och sitta i kyrkan och gråta med dom!
Nu strömmade tårarna ner för kinderna och hon kastade sig i Lottas famn.
- Jag vet, jag vet.
Lottas ögon fylldes också av tårar och hon kramade Tindra hårt. Hon tittade på klockan. Det var en timme kvar till begravningen. Tindras mamma var alltid ute i väldigt god tid.
- Sätt dig här Tindra. Drick lite saft. Jag kommer alldeles, alldeles snart tillbaka.
Med snor och tårar rinnande drack Tindra den kalla jordgubbssaften. Det var svårt att svälja men drycken svalkade skönt i hennes sönderskrikna hals. Vad skulle Lotta göra?
Efter en ganska lång stund kom hon tillbaka.
- Kom, så gör vi dig iordning. Jag har pratat med din mamma och hon har pratat med prästen. Prästen trodde inte det var någon fara att du kom på begravningen och hon lyckades övertyga din mamma. Jag skjutsar dig.
En kvart senare låste de ytterdörren och var på väg mot Lottas bil.
- Men lotta! Jag har ju ingen blomma till mormor!
- Det fixar vi.
Mot lottas röda husvägg växte stora gula rosor. Lotta hämtade en sax och klippte loss den som Tindra valde.
- Mormor älskade gula rosor - viskade tindra.
- Vad bra - log Lotta.
Så fick Tindra sitta längst fram i kyrkan, mellan sin mamma och sin morfar. Hon fick gråta. Hon fick röra vid den ljusa vackra kistan. Hon fick säga allt det där hon längtade efter att få säga till mormor. Och mitt bland alla röda rosor på kistan låg en stor, lysande, gul ros.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Både vackert och viktigt! Roligt att se dig igen här på skrivpuffen!
Så fin berättelse! Kände mig mycket berörd. Tror att barn kan ta begravningar som något mycket naturligare än vi vuxna, iaf ofta.
Vilken gripande, fin text. Jag rös när jag närmade mig slutet. Barn kan visst vara med på begravning och ska vara med om dom vill. Vi vuxna sätter ibland upp gränser som är helt fel. Död är en del av livet som barn mycket naturligt kan ta åt sig.
Mycket bra och viktig text. Barn kan ofta känna sig mycket mer uteslutna än omhändertagna.
Hej Mikaela!
Den här texten gick rakt i hjärtat på mig. Min mormor som var mitt ljus dog när jag var 12 år. Jag hade ingen Lotta så jag fick inte vara med och säga farväl. Det känns fortfarande. Tack för din vackra text.
Hälsningar Margareta
En tid så ansågs det väl inte lämpligt att barn var med på begravningar. Numera brukar de väl få vara det, som tur är. Ställer man barnen åt sidan så gör man deras sorg osynlig och mindre värd. En mycket bra text.
Visst är det ofantligt viktigt att inte exkludera barn från något så viktigt som en begravning. Det är ju då man FÅR gråta och ta farväl. För barn är döden ofta inte konstigare än livet. De accepterar på ett helt annat sätt, det är min erfarenhet, och därför är det också så viktigt att man ´respekterar deras känslor och behov av att ta farväl. Underbar text! Jag blev tagen av den. Cissi
Vackert, vilka känslor som bubblar upp. Den ensamt lysande gula rosen bland de andra röda. Ta barnen på allvar är väl en sensmoral man kan bära med sig efter detta.
Det har alltid varit min åsikt att barnen ska få vara med. Visst har jag stött på motstånd, särskillt när morfar begravdes och jag var höggravid och hade 1½ åring och en 3½ åring med. Jag annser att det ska vara lika naturligt som att ha med barn på bröllop. Sorgligt nog är det inte alla som vill det heller.
Wow, tack så mycket allihop! Jag blir så glad!
Tack särskilt till margareta och för det du delade med dig av. Vuxna kan vara så dumma i sin välvilja.
Det finns barn som, till skillnad från Tindra här, är rädda för döden och detta förstärkt ännu mer om de inte tas med på någon närståendes begravning. Jag tror att detta kan göra det ännu svårare i begravningssammanhang när man sedan bilr vuxen.
Precis så där är det ju man känner. Din text var gripande, jag fick tårar i ögonen.
Skicka en kommentar