tisdag 3 februari 2009

Skrivutmaning 34

Här kommer dagens skrivövning från SkrivPuff:

"Skriv om att få en chans som kommer att försvinna om en kort stund om du inte tar den NU."

Ljudlöst glider hon över den vita snön. Fullmånen får allting att gnistra. Hon kastar en blick bakåt och ser de lätta tassavtryck hon lämnat efter sig. Det tycker hon inte om. Hon vill förflytta sig lika spårlöst som skuggan som flyter bredvid henne i snön.
Hon njuter av den iskalla luften. Kylan bildar små glittrande iskristaller i hennes täta, svarta päls. Hon smyger in i skuggan under busksnåret, nära garaget, sätter sig ner och spanar åt alla håll. Lunkande i hennes fotspår kommer den tjocka, vitgula hankatten som brukar hänga efter henne. Hon hukar sig ner och sluter ögonen nästan helt för att han inte ska se dom lysa i mörkret. Men för sent, han hade redan upptäckt henne när hon vandrade över snön. Irriterat reser hon sig, slinker ut ur buskarna och runt hörnet på garaget. Hankatten följer efter. Hon vänder sig om, gör sig så stor hon kan och morrar djupt ner ifrån magen. Han tvärstannar och sätter sig ner men så fort hon börjar röra sig framåt igen reser han sig och följde efter. Hon låtsas inte om honom utan fortsätter målmedvetet mot soptunnorna. Väl framme glider hon in bakom en av dom. Den där det ligger ett par soppåsar utanför. Hon lägger sig platt på mage, beredd att vänta. Nu ser hon inte längre den andra katten men anar att han nog finns i närheten någonstans. Tiden går och inget händer. Hon är inte särskilt hungrig. Hon åt och drack ordentligt innan hon gick ut, men jaktens spänning är oemotståndlig och hon kan vänta i evigheter om så behövdes. Så plötsligt hörs ett ljud och så dyker den upp, musen hon väntar på. Försiktigt och nervöst kilar den fram till en av soppåsarna. Nu är det snart dags. Hon reser sig försiktigt, försiktigt. Varje muskel på helspänn. Hon vet att hon bara har en chans. Hon får inte vara för snabb men hon får heller inte vänta för länge. Så hukar hon sig, redo för språng och… Den gulvita, tjocka hankatten landar på sopposen vilt fäktande med framtassarna efter den mus som nu inte längre finns där. All denna väntan förgäves. Hon slappnar av, reser sig och lämnar sin plats bakom soptunnan. Hennes svans är större än någonsin och hennes ögon är smala springor. När hon passerar soppåsen där den förvirrade hankatten fortfarande sitter ger hon honom en hård smäll över huvudet. Hon rundar hörnet av garaget, går raka spåret över den vidsträckta gräsmattan och sätter sig under det fönster som tillhör henne. Efter ett par ilskna jamanden kommer en av hennes människor yrvaket ut och öppnar dörren för henne.

2 kommentarer:

Veronica Tingvall sa...

Jag har läst Pelle svanslös hela dagen... detta var miljoner mycket bättre. Du är så duktig på att skriva.
Kram och sov så gott/Veronica

Margareta sa...

Det kändes för en stund som att jag din var katt. Härlig upplevelse, har fortfarande känningar i musklerna efter jaktens äventyr.....