Skrivutmaning 37

Här kommer dagens skrivövning från
SkrivPuff

"Skriv om någon som känner sig efterlängtad."


När han red in genom stadsporten upplevde han en känsla av både knivskarp närvaro och dimmig overklighet. Han var mycket medveten om riddjurets värme och rörelser under sig. Han kände stadens alla dofter av djur och människor, mat och avskräde men också doften från åsnan han red och från sin egen svett. Och han såg människorna. Alla de som hade samlats för att ta emot honom. De var obegripligt många. Han såg deras ansikten som lyste av hopp och glädje. De ropade - "Hosianna, Davids son!" De viftade med palmblad och la ut sina mantlar framför hovarna på den lilla åsnan.
Det var hans folk. De hade väntat så länge på honom. I flera århundraden hade de väntat på sin messias, sin kung och befriare. Han som skulle rädda dom ur förtrycket.
Nu hyllades han som en kung, trots sin enkelhet och trots att han tågade in i Jerusalem på en ung åsna. Han kom inte med pompa och ståt. Inte med silver och guld. Inte med vapen och soldater. Inte med hästar och vagnar. Han kom som han var, fattig och okrönt.
Ändå visste folkets glädje inga gränser och jublet steg i hans öron. Men han kände ingen triumf. Han letade i sit inre efter något tecken på en sådan känsla men fann ingen. Det enda som fanns där var kärlek och sorg. Han visste att han inte skulle kunna nå upp till de här människornas förväntningar. Han skulle göra dom besvikna och det smärtade honom. Hans rike var inte det rike de väntade på och det innefattade inte bara hans eget folk utan hela världen. Detta skulle dom förstå tids nog men inte än. Först skulle han ge dom hopp, sedan sorg och förvirring, men sedan, sedan skulle dom se och förstå.
Hans intåg i Jerusalem måste göras även om han ingav ett falskt hopp om frigörelse och självständighet i landet. Det måste göras för att man skulle minnas honom och hans budskap i evigheters evighet. Budskapet om fred, tjänande och gränslös kärlek.