Sapiens, av Yuval Noah Harari

Undertitel – En kort historik över mänsklighetens historia.

Puh, nu är den utläst. Jag har hållit på med den till och från sedan april. ”Kort” är såklart ett relativt begrepp. Framställningen är kort i jämförelse med mänsklighetens historia men inte för min, fortfarande drygt tio år efter avslutade studier, faktatrötta hjärna. Mitt sug efter kunskap är stort men likaså mina koncentrationssvårigheter.
Nog om det. Det här är alltså en populärvetenskaplig översikt över vår historia. Den innefattar det mesta - från vår tid som samlare till dagens kapitalistiska samhälle och allt där emellan av social, teknisk, ekonomisk, industriell och vetenskaplig utveckling o.s.v. Jag kan inte räkna upp allt såklart men några partier som jag tyckte var extra intressanta var social konstruktion (förstås), vad övergången från nomader/jägare/samlare till bondesamhälle gjorde med oss, våra ekologiska avtryck samt författarens funderingar kring vår framtid. Det var också både skrämmande och kittlande när verklighetens gröna, floriserande kanin från Atwoods MadAdam-triologidyker upp.

Det var otroligt spännande läsning som både bekräftade och provocerade min egen idévärld. Det provocerande ligger kanske främst i kombinationen populärvetenskap och ”en kort historik” som oundvikligen leder till förenklingar. Trevligt när jag håller med, störigt när jag inte gör det. Särskilt provocerande när det kommer till styckena om religion. Dels för att det ligger nära mitt troende och tvivlande hjärta, dels för att jag faktiskt är religionsvetare och ser förenklingarna tydligt. Därav kan jag då också ana förenklingarna i resten av boken.
Men provokation är bra. Det får en att vända och vrida på sina egna tankar och föreställningar några varv. Det är utvecklande och utvecklas behöver vi.
En hel del är inte alls särskilt provocerande men däremot utmanande och det är spännande. Exempelvis tar författaren upp forskning som är på väg att göra oss odödliga. Alltså inte odödliga i den bemärkelsen att inget kan ta kol på oss, men kanske kan vi i framtiden leva mer eller mindre hur länge som helst om inga yttre dödsfaktorer drabbar oss. Vad händer då med religionen? Vad har kristendomen då att komma med som inte andra religioner har? Författaren menar att religionen då kommer få ännu mindre relevans i samhället och individens liv. Det tror inte jag av flera olika skäl. Det tänker jag dock inte fördjupa mig i här och nu.

Jag tycker i det stora hela att det är en läsvärd bok som väcker tankar, frågor och funderingar och som lockar till fördjupning. Mycket är självklarheter men så tröga som vi kan vara är det inte alltid så dumt. Ibland gav mig självklarheterna, ibland för mig helt nya infallsvinklar, fina aha-upplevelser. Så om du är sugen på att uppliva eller uppdatera dina historiekunskaper och inte är rädd för tjocka böcker så läs den här. Eller äh, det gör inget att den är tjock. Den behövs ändå intas i portioner och det går faktiskt att hoppa över kapitel som en inte alls är intresserad av.
Det är en bra bok som hjälper en att se de större sammanhangen och förstå sitt nu.
Utan att veta något om författarens bakgrund kan jag skönja en politisk riktning i boken. Det störde inte mig eftersom det är en riktning jag gillar och eftersom det inte går att skriva en bok helt objektivt. Kanske stör det dig men skit i det. I värsta fall slänger du boken i väggen och kryper tillbaka in i din bubbla, i bästa fall lär du dig något nytt och din bubbla vidgas något. Men om du redan kan allt om historia så behöver du inte läsa boken.

(Nu skrevs den här boken 2014 och en del har ju hänt sedan dess i världen. Kan vara bra att ha med i tanken under läsningen.)