fredag 13 september 2019

Svart krabba, av Jerker Virdborg

I någon sorts framtid sitter en ung militär på tåget. Han är på väg från en förläggning till en annan men plötsligt får han veta att han fått nya order och beordras kliva av på en ödslig perrong. Det visar sig att han antagits till ett topphemligt uppdrag vilket han har svårt att förstå eftersom han inte innehar några särskilda kvalifikationer. Men han har en önskvärd färdighet och det är skridskoåkning. Det rör sig dock inte om konståkning, som han pysslat med på elitnivå, utan långfärdsskridsko. Tillsammans med tre andra skickas han ut på isen för att forsla några behållare till en av landets utposter. Med sig i packningen har de också bl.a. en ask tabletter – mot smärta, för energikick och en för att kunna avsluta sitt liv. Expeditionen måste inte enbart undvika fienden utan även kämpa mot tiden. Varma vindar är på ingång och isen blir allt mer osäker. Men vad är det i behållarna som är så hemligt och viktigt? Vem i gruppen går det att lita på och vem är det egentligen som är fienden?

Det här är en ganska långsam berättelse. Det har jag för det mesta svårt för. Jag tröttnar snabbt om inget händer. Men jag är svag för berättelser där människor är på väg någonstans. Då spelar långsamheten ingen roll eftersom det ändå hela tiden finns ett driv framåt. Det börjar på tåget, sedan förflyttar sig huvudpersonen från plats till plats och så färden över isen. Och trots långsamheten så är boken bitvis otroligt spännande och rakt igenom ganska obehaglig. Känslan av att något inte är som det ska är genomgående och skickligt framställd.
Om jag ska vara alldeles ärlig fattade jag inte allt. Inte riktigt upplösningen och inte heller helt och fullt vad författaren vill säga med den här romanen. Men att där finns poänger fattar jag och att det, som i de allra flesta fall när det kommer till dystopier, är samhällskritik. En varning om vart vi är på väg. Även om jag kanske inte kan tolka det finstilta så är en sak alldeles klar, dit vi är på väg, dit vill inte jag.

2 kommentarer:

/carina sa...

Låter ju nästan intressant, fast jag svurit att aldrig läsa något av den mannen. Jag var på en katastrofdålig föreläsning av Virdborg förra året och bestämde mig på stört att aldrig läsa hans alster. Men som bekant, man ska aldrig säga aldrig...

Mikaela Stigsdotter Larsson sa...

Haha, ja en bra författare behöver inte nödvändigtvis vara en god föreläsare.