Järngräshoppan, av Salim Barakat

Efter mitt besök i
Iran
begav jag mig raskt till Syrien där jag skakades om ordentligt.

Järngräshoppan är en självbiografisk barn- och ungdomsskildring.
Den är verkligen skriven utifrån barnens perspektiv och som läsare får man inte mycket förklaringar till olika skeenden, någon omvärldsanalys eller någon annan bakgrundsinformation.
På ett poetiskt vis med svart skönhet beskriver Salim Barakat de fasor barnen utsätts för av de vuxna och de fasor de själva utsätter svagare varelser för.

Jag har läst många barn- och ungdomsskildringar men aldrig i den här kontexten. Och aldrig med sådana fruktansvärda pojkstreck.
Att trampa på igelkottar med träskor, tvinga ut mullvadar ur sina hål med hjälp av vatten för att sedan tvinga dom att simma i en grop tills de dör, att hälla bensin över och tända eld på en katt osv, går långt utvad som kan ses som vanligt bus.
Det är fruktansvärt att läsa och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Lika fruktansvärt är de omständigheter som får barnen att bete sig på det viset.

Barakat beskriver ett liv där mörker, kyla och kärlekslöshet råder och den enda glädjen är skadeglädjen. Ett liv där friheten från vuxenvärlden är den största lyckan.

Ja, det är verkligen en hemsk berättelse även om jag nog tycker att det lättas upp lite i den andra delen av boken. Antagligen beror det på att ju äldre pojken blir desto mindre ger sig föräldrarna på honom och desto mindre behöver han i sin tur hämnas och ta ut sin smärta på andra.

Berättarrösten griper tag och det vackra och betvingande språket låter mig inte blunda för det svåra.
En fruktansvärd och fängslande läsupplevelse som jag inte kommer glömma i första taget.

(Finns inte som ljudbok.)