Maratonmarschen, av Stephen King (Richard Backman)

Vi befinner oss i en dystopisk framtid och hundra tonårspojkar står redo att delta i den årliga maratonmarschen.
Utrustade med fältflaskor och födokoncentrat ska de gå tills en efter en stupar. Man får inte gå långsammare än 6,5 km i timmen. Man får tre varningar. Drar man på sig en varning kan man dock bli av med den om man går en timme utan att få en ny.
Efter den sista varningen får man inte göra minsta misstag för då smäller det...

Hundra tävlande och enbart en vinnare.
Hundra pojkar som kämpar på liv och död mot hunger, smärta, trötthet, utmattning, ångest och skräck. Pojkar som ser vänner och fiender dö omkring sig. Pojkar som givit sig in i tävlingen frivilligt men som inte har minsta möjlighet att ångra sig när de väl är ute på vägen.

Puh, vilken spännande bok. Det var länge sen jag läste en bok som fängslade mig så. Ni vet så där så man inte vill göra nånting annat än att läsa, läsa, läsa tills boken är slut.
Handlingen drabbade och fascinerade till den grad att jag drömde om maratonmarchen flera nätter i rad och jag återkomer gång på gång till boken i mina tankar.
Verkligen en hemsk berättelse som för mig blev en riktigt hisnande läsupplevelse.

Den här boken måste ha varit inspirationskällan till Susanne Collins
Hungerspelen.

En verkligt bra uppläsning av Hamadi Khemiri.