Stjärnans ögonblick, av Clarice Lispector

Så har
Jordenruntresan
dragit igång igen efter somamruppehållet.
Det känns väldigt roligt.

Nu är det syd/mellanamerika som gäller och här (om nu biblan inte sätter käppar i hjulet) har jag tänkt spendera en hel del tid.
Faktiskt ska jag försöka läsa alla tre böckerna.

Mitt första resstopp blev Brasielien genom Lispectors Stjärnans ögonblick.
Egentligen den bok jag var minst sugen på att läsa men den första jag fick tag på.
Eftersom den är kort tänkte jag att jag skulle läsa den trots min skeptism. (Skeptism, hter det så?)

Stjärnans ögonblick var mycket riktigt inte heller precis något för mig.
Lite för psykologisk och inåtskådande på något vis.
Jag förstår mig inte riktigt på den helt enkelt. Så är det ofta när böcker och texter blir allt för konstnärliga. Visst uppskattar jag böcker med djup men jag är en sån person som föredrar när det framställs på ett inte allt för hårdtuggat och svårsmält vis.

Språket är mycket vackert. Hela berättelsen är vacker på sitt märkliga och tragiska vis.
Särskilt tycker jag om slutscenen. Den är skarp och liksom tyst. Som en film när alla ljud upphör och inte ens någon filmmusik finns där. Kanske bara ekande hjärtslag.

Boken har absolut sin skönhet och jag är säker på att mer djupsinniga och poetiska människor än jag verkligen kan uppskatta den. Även människor med större intresse för psykologi kan nog tycka att det är en riktig höjdare.

Boken finns inte som ljudbok utan jag har läst den som talbok. Inläsningen görs av min absoluta favorit, Ove Ström, vilket trots allt bidrar till en njutningsfull upplevelse.

Kanske borde jag säga något om handlingen men jag tycker det är svårt.
Det finns två huvudpersoner. Den ena är den manlige författaren som fångat en flickas blick och utifrån detta skapat den andra huvudpersonen - flickan.
Flickan han förälskat sig i, som han inte vill men bara måste skriva om.
Flickan som ingen ser, som inget förväntar sig av livet och som plockar varje smula som kastas åt henne.

Egentligen handlar boken mer om den här författaren än om flickan och vi påminns hela tiden om att det är han som har hittat på henne. Att det är hans eget inre vi får ta del av.
Samtidigt påpekar han att bara för att det är påhittat är det inte osannt. Det tycker jag om.
Ja, mer kan och ska jag nog inte säga om handlingen.

Just det. Det talas mycket om att Lispectors humor som tydligen ska vara framträdande i den här boken.
I så fall har hon och jag inte på något vis samma sorts humor. Jag tycker nämligen inte att Stjärnans ögonblick är det minsta rolig.