Lyckan är en sällsam fågel, av Anna Gavalda

Jag fick den här boken av min lillasyster för ett tag sen.
Hon hade köpt den till sig själv men tyckte den var så deprimerande så att hon inte orkade läsa klart den. Jag tror inte hon hade kommit längre än till cd fyra.

Jag hade hört och läst från fler håll att det här var en seg deppbok så jag drog mig för att börja läsa den.
Jag hade förmodligen aldrig ens läst den om jag inte fått den från systra.
Men eftersom jag tyckte så otroligt mycket om
Tillsammans är man mindre ensam
så ville jag ändå ge den en chans.
Så det gjorde jag med inställningen att den inte alls skulle vara lika bra som min tidigare upplevelse av Gavaldas författeri.

Och oh, vilken tur för mig att min syster övergav den. För det här var en helt fantastisk bok!
Visst är den sorgsen men på ett härligt melodramatiskt sätt.
Och mannen som är huvudperson upplever jag inte alls som någon tragisk stackare. Han är snarare en människa med ett oupprett förflutet, som på många sätt haft ett vackert liv, men som nu hamnat i en livskris = nått en livsavgörande vändpunkt.

Mannen i sig är kanske inte den mest spännande personen men de karaktärer som omger honom är det desto mer.
Från första meningen vill jag bara glupa i mig den här boken med dess språk, karaktärer och gripande historia. Mums!

och det vänder faktiskt.
På en gård bland en massa djur och barn, hos en kvinna med en minst lika dramatisk och gripande berättelse som mannens, där vänder det.

Anders Ekborg gör en av de finaste uppläsningar jag hört!