Minnen, av Torgny Lindgren

Åh, Torgny, denna ljuvliga man vars böcker jag aldrig riktigt begripit mig på.

I denna bok får vi kika in i Lindgrens minne. Han berättar episoder ur sitt och sin släkts liv, inte som det med nödvändighet begav sig utan som han minns det.

Första delen av boken tycker jag om där han berättar om sin familj och släkt, sin barndom och ungdom. Men sen... Ja, sen berättar han om möten med gamla gubbförfattare och andra gamla gubbar och då är jag inte med längre. Riktigt tråkigt och jag bara somnade och somnade och somnade. Men det är ok. Vi är liksom på ganska olika plan Torgny och jag...

Mitt favoritställe är nog när han cyklar på en gångare, skäller ut denne efter noter för att sedan åka till sin redaktion för att skriva en artikel om en odräglig cykelmarodör som samma dag kört på en stackars oskyldig gångtrafikant.

Det är också kul det här med hans tankar om minnet.
T ex, ett av hans minnen menar hans vänner att han inte kan ha eftersom han inte var född när händelsen inträffade. Men han minns det. Så där kan det verkligen vara.
Jag har själv minnen som jag undrar om jag verkligen varit med om eller om jag själv bara målat upp det i min hjärna.

Torgny Lindgren läser själv sin bok och det är en sån fröjd att höra honom.
Jag har ju även haft glädjen att få lyssna till honom lajv när han föreläste för oss på Pastoralinstitutet i Uppsala. Det var fantastiskt!