Det blåser på månen, av Eric Linklater

När det blåser på månen måste man akta sig så att en ond vind inte blåser rakt in i hjärtat. Gör den det så kommer man vara stygg i ett helt år.
Och det händer med systrarna Dina och Dorinda.

Först tänker dom att det ska bli riktigt roligt att vara stygg men de upptäcker snart att de mest får lida för det. Så då bestämmer de sig för att vara stygga på en bra och klokt sätt istället.

Detta leder till att de bland annat i form av kengrur löser mysteriet med de försvunna strutsäggen i stadens djurpark, befriar en guldpuma och en silverfalk och blir tillfångatagna och satta i en fängelsehåla i fjärran land.

Den här boken var helt magisk när jag var liten. Som jag älskade den! Att få vara ett djur och att kunna tala med djur var nog min största dröm tror jag.
Boken är över huvud taget fylld med sådant jag tyckkte om som barn och som jag tror många barn tycker om.
En hel del igenkänningsfaktor finns där också. Som att man gör saker man tror är bra och snälla men som de vuxna ser som "styggt" och dumt.
Men där finns inte bara känslan av att inte bli förstådd utan också av att inte vara sedd.
Som när systrarna befinner sig i djurparken i en vecka utan att deras mamma ens lagt märke till att de är borta.

Det här var verkligen ett kärt återseende.
Det är ljuvt att åter få smaka på barndomens fantasier och intressant att nu i vuxen ålder se sådant i berättelsen som jag inte medvetet förstod då.

Uppläsare är Torsten Wahlund och som vanligt är han ok även om jag föredragit någon annan.