Skrivutmaning 2010:106 - Aska

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om aska".

Jag minns den morgonen klart och tydligt. Solen sken och himlen var klarblå.
När jag kom ner i köket satt farmor och farfar där. Var var mamma?
- Det brinner i Krigsmansbol - sa farmor.
Jag förstod inte. Brinner?
- Det är er ladugård som brinner.
Sekunder av obegriplighet innan jag fattade.
- Mamma är där med de andra brandmännen och släcker. Man ser röken enda hit.
Och man kände röken. Den nådde min näsa när jag klev ut i solskenet. Över fälten drev den in i mina näsborrar. En hemsk, hemsk skrämmande doft. Som när pappa eldade skräp i tunnan, fast mycket, mycket värre, och farligare.

Efter några timmar (eller hur lång tid det nu var som gick) åkte vi dit. I bilen sa farmor:
- Fråga nu inte om kattungen. Mamma har det jobbigt ändå och annat att tänka på.
När vi kom fram kom mamma till mig med kattmamman Snurran i famnen. Och det klart jag frågade:
- Charlie?
Hur skulle jag inte kunna fråga? Mina katter var ju det allra viktigaste för mig.
Jag kände farmors ogillande men mamma svarade:
- Han blev kvar där inne.
Sorg och smärta. Jag tryckte min katt mot bröstet och hon gned sitt huvud mot min haka, så som hon brukade.

När larmet gick på morgonen åkte mamma helt ovetande ned till stationen. Där var en konstig stämning och mamma tittade från det ena ansiktet till det andra.
- Vadå? Vad har hänt?
- Men vet du inte?
- Nä, vadå?
- Det är hos er det brinner.
De fem kilometrarna till vår gård var evighetslånga. När de äntligen var framme såg mamma inte pappa någonstans. Skräcken grep tag i henne men så såg hon honom. Han stod uppgivet lutad mot en stolpe vid kohagen.

Det hade tagit eld i en av hötorkarna. Pappa var snabb. Han stängde dörren till logen och fick ut korna. De var bara sju stycken och vana att gå ut och in.
Han lyckades mota ut ett par av ungdjuren och en av kalvarna på baksidan.
Sista gången han var på väg in dök en man upp och tog tag i honom.
- Om du går in där nu kommer du aldrig ut igen.
Det var en av de där änglarna som dyker upp i livet ibland. Han försvann sen och ett tag trodde vi att han faktiskt var en gudomlig ängel. Men efter en tid och lite efterforskningar dök han upp igen. En verklig människa av kött och blod.

Vår lilla ladugård brann ner till grunden. Kvar stod bara stenväggarna och innanför dom rådde kaos. En massa skrot som inte var brännbart, Skelett. Särskilt påtagligt var skelettet från tjuren som i sin skräck och förtvivlan hade slitet av kedjan. Han hade slitit av kedjan!
Påtagligt var också frånvaron av kattungeskelett. Mamma förklarade att det var så litet så ingenting blev kvar.
jag kunde inte förstå att pappa inte hade tänkt på att plocka upp den där lilla, lilla katten. Det hade ju bara varit att stoppa honom i fickan. Men jag tror inte att jag anklagade honom för det. Det är jag ganska säker på att jag inte gjorde. Trots mina sex år förstod jag att inte göra det. Tror jag... Hoppas jag...

Mamma och jag åkte tillbaka när röken hade lagt sig och askan kallnat.
Vi tittade på ruinerna. Skräpet. De sorgliga resterna. Det var en mulen dag och jag grät. Kanske var det första gången jag verkligen grät över förlusten. Jag minns inte. Bara att jag verkligen grät då.
Och jag gråter nu, när jag skriver detta. Det är första gången jag gråter över det sedan jag var liten. Det vet jag med bestämdhet.
Men den där lukten. Den vidriga lukten av förstörelse och död.
Den har förföljt mig sedan dess. Den kommer jag aldrig glömma och jag påminns om den varje gång min näsa nås av brandrök.