En stor och en liten är borta

Kristerapi med en tvåårig pojke
Av Elisabeth Cleve

Elisabeth Cleve är barnpsykolog på Ericastiftelsen i Stockholm. I den här boken får vi följa hennes arbete med att följa tvåårige Victor at ta sig ur chocken efter att ha misst både mamma och lillebror i en bilolycka. I terapin får han på sitt eget sätt och i sin egen takt bearbeta denna stora förlust. Lekrummet på "Erican" blir hans egen plats, hans eget utrymme, där han han är i centrum och inte behöver oroa sig för sin ledsna pappa och sina ledsna släktingar.
Elisabeth gör ett otroligt jobb med den här lilla pojken och jag tackar Gud för sådana som hon.
Det är tung och gripande läsning som gjort mig utmatad och gett mig drömmar. Dock är det inte en särskilt svårläst bok. Den är mycket bra om man vill få större insikt i barns sorg och sorgearbete.
Här ska ni få ett litet smakprov ur boken:

"Victor tycker inte om tomma stolar. Han är störd över att Jorge inte sitter på sin plats och pratar med pappa utan är någon annanstans. Jag berättar som det är:
- Jorge kommer tillbaka i morgon.
Då säger Victor snabbt:
- Pappa kommer baka då.
- Ja, du vill att pappa ska träffa Jorge och få prata med honom.
Victor nickar och reser sig för att gå fram till mig. Han vinglar plötsligt till och jag fattar tag om hans hand så att han inte ska falla. Han återfår balansen men håller kvar ett stadigt grepp om min tumme. Han tänker fortfarande på pappa och Jorge och undrar:
- Vad gör dom?
- Dom pratar med varandra.
- Håller dom också i handen?
Jag svarar bara:
- Ja. Det känns bättre för pappa då.
Victor börjar smågnola för sig själv:
- Håll min pappa i handen! Håll min pappa i handen!"
(Elisabeth Cleve, En stor och en liten är borta Kristerapi med en tvåårig pojke, Wahlström & Widstrand 2002, s 52-53)