Tjuvarnas stad av David Benioff

I ett belägrat, svältande och iskallt Leningrad träffas två unga männ i en fängelsecell. Båda riskerar, pågrund egentligen ganska oskyldiga förseelser, avrättning. Men plöttsligt får de en ny chans. Om de under de närmaste dagarna lyckas fixa tolv ägg till överstens dotters bröllop får de leva.
Och de båda ynglingarna ger sig ut på ett näst intill omöjligt uppdrag. De riskerar liv och lem för dessa ägg och tar sig t.o.m bakom fiendelinejen.

Jag har många gånger befunnit mig mitt i det andra världskriget. Men aldrig i Ryssland. Det är en ny och intressant upplevelse. Att krigsskildringen inramas av en spännande och gripande berättelse gör upplevelsen än starkare.
Svälten, kölden, saknaden, sorgen, kärleken, närheten, kampen, skräcken, modet och den heta tron på Rysslands styrka, allt kan man genom denna saga känna i sin egen kropp. I alla fall en liten fläkt av det. Enbart den som själv levt mitt i krig vet vad allt detta verkligen innebär.

(Finns inte som ljudbok.)

Tillsammans är man mindre endam av Anna Gavalda

En gammal adelslägenhet, dess nervöse innehavare, en inneboende kock-slarver, en liten fågelskör konstnär och en mormor. Trasiga individer som sakta men säkert hittar varandra och gör varandra hela.

En helt underbar bok som inte blir tråkig en sekund.
Välskrivet och underhållande med humor och allvar om människans ensamhet och utsatthet. Det är inte okomplicerat med relationer men så nödvändigt för att verkligen leva.
Bokens språk, karaktärer och flyt faller mig direkt i smaken. Många leenden, några skratt och lite gråt.
Underbar läsning!

Eva Röses uppläsning förstärker upplevelsen ytterligare. Mycket, mycket fint!

Sången om Susannah av Stephen King

Den näst sista delen i serien om Det mörka tornet.
Äventyret fortsätter, nu i full fart, precis som det är när det är som bäst.
Underbar läsning! Det kändes som om boken tog slut innan jag hann börja. Så bra var den och så fort slukade jag den.

Nu återstår den sista delen och jag är både frustrerad och glad över att talboksversionen ännu inte är färdig.
Frustrerad eftersom jag hatar att vänta. Glad för att jag får suga på karamellen lite till.

Ormstenens gåta av Jason Goodwin

Yashim är eunuck och sultanhovets detektiv.
1838 inträffar en rad märkliga mord i Istanbul och då Yashim själv råkar bli involverad har han inget annat val än att ta på sig att lösa fallet. Annars riskerar han sitt rykte och anseende.

Vi får följa Yashim genom Istanbuls gator, på marknader, i affärer och små kebabberior samt ner i de vindlande vattengångarna under staden. Vi får möta en rad olika personligheter och vi får känna smaken, doften och färgerna i den osmanska huvudstaden.
En färgstark berättelse med en komplicerad intrig och många spännande karaktärer.

Detta är andra boken i serien om Yashim men den första jag har läst.
Och trots skönheten i både språk och miljö- och karaktärbeskrivningar så... Nej alltså, deckare är bara inget för mig.
Jag tänkte att den annorlundamiljön skulle göra det bättre. Det gjorde det på sätt och vis men jag fångas inte av själva historien. Jag tycker inte det är vare sig roligt eller spännande med deckargåtor.
Men om du har tröttnat på den engelska lantbygden, de svenska småstäderna, stockholmsstressen, bårhus och trötta kommissarier är det här kanske boken för dig.
Den är inte helt enkel att hänga med i med alla inblandade och den speciella kulturen men om du är en van deckarläsare tror jag verkligen att du skulle uppskatta detta.

Författaren är inte själv från Turkiet men forskare och historiker och det märks att han kan det här med research.
Det jag numera ofta tänker på när jag läser böcker som utspelar sig i ett land varifrån författaren inte kommer är att dessa böcker ofta är mer beskrivande än böcker skrivna av någon som är född och uppvuxen i landet. I det senare fallet tas mycket kunskap för given.
Detta är förstås både på gott och ont. Det goda är att vi faktiskt får ett inifrånperspektiv. Det, om inte onda så i alla fall lite knepiga, är att det kan vara svårt att kommanära berättelsen. Åtminstone är det så jag upplver det.
I fallet med Ormstenens gåta är det ett utifrånperspektiv vi får men också en deckargåta ochett historiskt nedslag i 1800-talets osmanska rike.

Uppläsaren Jacob Nordenson har en bra deckaruppläsarröst tycker jag. Behaglig att lyssna på och inte överdriven på något sätt.

Försökte läsa Mannen utan öde...

Jag har så länge tänkt läsa den så varmt omtalade Mannen utan öde skriven av Imre Kertész.
Jag lånade den som talbok på biblan och igår kände jag att det var den boken som stod på tur.
Förväntansfullt pluggade jag in ipoden i öronen.
"Det häääär, är en låååångsam och tyyydlig inläsning"...
Jag stod ut i knappt en minut. Det var helt outhärdligt.
Inläsaren lät verkligen som om jag - läsaren - hade svårt att förstå. Och det gick verkligen lååååååångsamt.
Aaaaah! Det gick bara inte. Besvikelse!
Nej, det får bli till att införskaffa den på ljudbok uppläst av Krister Henriksson istället.
Honom kan man lita på.

Oh, den finns!

Som jag har önskat det! Och skrivit om det här på bloggen!
Att Flugornas herre av William Golding ska ges ut som ljudbok igen. Det har gjorts!
Förra året vad jag förstår. Och jag visste inget!
Nu är jag lycklig! Den ska bara has!

Skrivutmaning 2010:106 - Aska

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om aska".

Jag minns den morgonen klart och tydligt. Solen sken och himlen var klarblå.
När jag kom ner i köket satt farmor och farfar där. Var var mamma?
- Det brinner i Krigsmansbol - sa farmor.
Jag förstod inte. Brinner?
- Det är er ladugård som brinner.
Sekunder av obegriplighet innan jag fattade.
- Mamma är där med de andra brandmännen och släcker. Man ser röken enda hit.
Och man kände röken. Den nådde min näsa när jag klev ut i solskenet. Över fälten drev den in i mina näsborrar. En hemsk, hemsk skrämmande doft. Som när pappa eldade skräp i tunnan, fast mycket, mycket värre, och farligare.

Efter några timmar (eller hur lång tid det nu var som gick) åkte vi dit. I bilen sa farmor:
- Fråga nu inte om kattungen. Mamma har det jobbigt ändå och annat att tänka på.
När vi kom fram kom mamma till mig med kattmamman Snurran i famnen. Och det klart jag frågade:
- Charlie?
Hur skulle jag inte kunna fråga? Mina katter var ju det allra viktigaste för mig.
Jag kände farmors ogillande men mamma svarade:
- Han blev kvar där inne.
Sorg och smärta. Jag tryckte min katt mot bröstet och hon gned sitt huvud mot min haka, så som hon brukade.

När larmet gick på morgonen åkte mamma helt ovetande ned till stationen. Där var en konstig stämning och mamma tittade från det ena ansiktet till det andra.
- Vadå? Vad har hänt?
- Men vet du inte?
- Nä, vadå?
- Det är hos er det brinner.
De fem kilometrarna till vår gård var evighetslånga. När de äntligen var framme såg mamma inte pappa någonstans. Skräcken grep tag i henne men så såg hon honom. Han stod uppgivet lutad mot en stolpe vid kohagen.

Det hade tagit eld i en av hötorkarna. Pappa var snabb. Han stängde dörren till logen och fick ut korna. De var bara sju stycken och vana att gå ut och in.
Han lyckades mota ut ett par av ungdjuren och en av kalvarna på baksidan.
Sista gången han var på väg in dök en man upp och tog tag i honom.
- Om du går in där nu kommer du aldrig ut igen.
Det var en av de där änglarna som dyker upp i livet ibland. Han försvann sen och ett tag trodde vi att han faktiskt var en gudomlig ängel. Men efter en tid och lite efterforskningar dök han upp igen. En verklig människa av kött och blod.

Vår lilla ladugård brann ner till grunden. Kvar stod bara stenväggarna och innanför dom rådde kaos. En massa skrot som inte var brännbart, Skelett. Särskilt påtagligt var skelettet från tjuren som i sin skräck och förtvivlan hade slitet av kedjan. Han hade slitit av kedjan!
Påtagligt var också frånvaron av kattungeskelett. Mamma förklarade att det var så litet så ingenting blev kvar.
jag kunde inte förstå att pappa inte hade tänkt på att plocka upp den där lilla, lilla katten. Det hade ju bara varit att stoppa honom i fickan. Men jag tror inte att jag anklagade honom för det. Det är jag ganska säker på att jag inte gjorde. Trots mina sex år förstod jag att inte göra det. Tror jag... Hoppas jag...

Mamma och jag åkte tillbaka när röken hade lagt sig och askan kallnat.
Vi tittade på ruinerna. Skräpet. De sorgliga resterna. Det var en mulen dag och jag grät. Kanske var det första gången jag verkligen grät över förlusten. Jag minns inte. Bara att jag verkligen grät då.
Och jag gråter nu, när jag skriver detta. Det är första gången jag gråter över det sedan jag var liten. Det vet jag med bestämdhet.
Men den där lukten. Den vidriga lukten av förstörelse och död.
Den har förföljt mig sedan dess. Den kommer jag aldrig glömma och jag påminns om den varje gång min näsa nås av brandrök.