Dagens skrivövning från
SkrivPuff:
"Skriv om att vara skeptisk."
Nu såg han på henne sådär igen. Hon hatade den där blicken och hon hatade hur hon själv krympte ihop inför den. Varför kunde hon inte stå på sig? Varför fick han henne att känna sig så obetydlig, okunnig och dum? Varför litade hon inte på sig själv och sina kunskaper? Varför utgick de båda ifrån att hon hade fel och han hade rätt?
Det spelade ingen roll vad hon sa. Så fort hon uttryckte en åsikt eller trodde sig veta något såg han sådär på henne. Sedan kom de överlägsna, nedvärderande orden. De som inte direkt sa "du har fel" men som bröt ner och krossade det hon just sagt till grus.
Det hände allt mer sällan eftersom hon allt oftare höll tyst. Hon nickade med i det mesta han sa. Det var enklast och bekvämast så för dom båda. Då slapp hon känna sig som en idiot. Då slapp hon känna att han tyckte att hon var en idiot.
Men nu hade hon, idioten, gjort det igen. Hon hade uttalat sig. Ur det grustag som var hennes självförtroende hade hon lyckats gräva fram en liten stenskärva.
Kanske den sista.
hjälplöst såg hon på hur den smulades sönder till ett fint damm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Välkommen tillbaka och grattis till knatten!
intressant text, undrar vad hon säger som är så "fel" i hans ögon.
Ja grattis.
Ser mina föräldrar i texten.
Inte riktigt där men inte långt ifrån.
Grattis från mig med.
Elak karl i din text.
Gratulerar till barnet!
Att förminska andra och speciellt när man gör det med den man ska älska... grrr.
Tack så mycket för er respons och för era grattis! Jag blir glad!
Skicka en kommentar