Skrivutmaning 2010:208

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om att belamra. "

Med bävan stod hon utanför sin egen ytterdörr, rädd för att kliva in. Vad hade hänt i hennes lägenhet sedan hon lämnade den imorse?
Hon blundade några sekunder, drog några djupa andetag och klev in.

- Hej älskling!
Han kom emot henne med strålande ansikte.
- Hej...
Hon såg sig omkring. Nej, i hallen hade inget tillkommit. Kanske skulle han nöja sig med de fyra jackor och fem par skor han redan belamrat hängare och skohylla med.
- Nämen, får man ingen kram och puss eller?
Han såg sårad ut.
- Jo, det klart.
Hon gick in i hans famn och försökte samtidigt kika över axeln på honom för att få en överblick över köket.
Här ifrån såg hon inget annat än de yviga gröna krukväxterna som han ställt dit för några dar sen.

De där krukväxterna fanns numera överallt i hemmet.
- Så här ödsligt kan du ju inte ha det. Här behövs liv! - hade han utropat och innan hon visste ordet av hade han täckt varje möjlig yta med gröna blad.

Hon hatade krukväxter. De skräpade ner, de tog plats, de skulle skötas och mans åg knappt ut genom fönstren längre.
Han hade bara skrattat åt hennes lama protester.
- Det är ju fint! Och så kommer det bli mycket bättre luft här inne. Inte så torrt och syrefattigt. Du behöver inte bry dig om dom. Jag ska vattna och fixa och greja ska du se.

När omfamningen var avklarad gick hon ut i köket.
Nej, hans kaffebryggare, juicepress, äggkokare och bakmaskin hade inte fått sällskap av någon ny medlem av familjen Livsnödvändiga hushållsapparater.
Hon hade försökt få honom att lämna tillbaka alla prylarna till affären och sagt att hon absolut inte behövde dom. Men han hade svarat att om han skulle sova hos henne behövde han dom. Visst, han kunde lämna tillbaks sakerna men då fick de sova enbart hos honom i fortsättningen.

En titt in i vardagsrummet och hon började känna sig hoppfull. Högarna med tidgningar, böcker, cd-skivor och filmer såg ut som de gjorde när hon gick till jobbet. Ingenting nytt här.

Det minimala badrummet struntade hon i. Det var redans å proppfullt av alla hans rak- rengörings- hår- och hudvårdsprodukter att han omöjligt hade kunnat klämma in mer.

Så sovrummet. Hon drog en lättnadens suck.
Inte heller här hade något tillförts. Snarare tagits bort...
Vart hade hans enorma klädhögar tagit vägen? Hon började få onda aningar.

- Visst är det fint? Jag har grejat lite här idag.
Han hade följt efter henne under inspektionsrundan.
- Ja, jag ser det... Vart är dina kläder?
- Här!
Han öppnade lyckligt garderobsdörrarna.
Hon stirrade.
- Men...
Hennes hänggarderob hade varit helt fylld av hennes klänningar, skjortor, blusar och kjolar. Hur hade han kunnat få in sina kläder där?
- Hur?
- Ja men, du hade ju så mycket plats i de andra garderoberna så jag plockade ner det jag tyckte inte behövde hänga. Du hade ju massor av saker där som lika gärna kunde vikas ihop och läggas i hyllorna.
- Men, du kan inte...
- Och så flyttade jag om lite här så att jag kunde lägga in kläder i hyllorna också.

Ja, han hade stuvat om och gjort det precis hur som helst. Trosor, bh_ar, strumpbyxor och strumpor låg huller om buller. Nattlinnen, toppapr och tunikor hade han klumpigt pressat in på samma hylla så att om hon ville ta ut ett plagg skulle hon få med sig alltihop.
Likadant med byxor och tröjor.
Lakan, vadlakan och handukar var intryckta i en enda röra.
Hon som hade haft sån ordning i sina garderober. Hon kände sig nästan gråtfärdig.

- Alltså, du kan inte göra så här.
- Vadå, det är ju skitbra! Nu har jag kläder både här och hemma så jag inte behöver släpa omkring på en stor väska hela tiden.
Hon sjönk ned på sängen och lutade huvudet i händerna.

Hon ville inte mer. Hon hade nog aldrig velat mer. men det gick så fort. Han bara dök upp i hennes liv och tog det i besittning. Det var omöjligt att motstå hans intensivitet och entusiasm. Hans känslor var så översvallande att de liksom smittade av sig och så hann hon aldrig känna efter vad hon egentligen själv kände elelr ville.

- Elias, vi har bara varit tillsammans i tre veckor och du flyttar i princip in här.
han satte sig bredvid henne med et skratt.
- Nämen, vad är det? Jag flyttar inte in. Jag gör bara vår samvaro lite smidigare och mer praktisk.
Hon såg upp.
- För dig kanske... Inte för mig. Jag vill inte ha alla dina saker här. Jag tror faktiskt inte ens att jag vill ha dig här när jag tänker efter...

Det blev tyst. Länge.
Så till slut:
- Va, vadå, inte vill ha mig här...?
Det var första gången han inte kunde avvisa henne med sina argument.
Krukväxter, hushållsapparater, tidningar och kläder kunde han argumentera för men inte för sig själv.
- Det har gått för fort och jag är nog faktiskt inte särskilt kär i dig.
Han stirrade.
- Så, om du bara kan ta med dig alla dina grejer och gå här ifrån så skulle jag bli väldigt glad.

Utan et ord började han packa och bära ut alla sakerna i bilen.
Hur hade hon kunnat låta det gå så här långt? Hur kunde hon såra honom så här?. Hur kunde hon bli så hård och känslokall när hon haft så svårt att säga ifrån tidigare?
Svaret var ganska enkelt. För att hon hade velat att det skulle funka. Hon hade velat det så gärna. Han var så bra på alla sätt och hon hade så länge längtat efter någon att älska och bli älskad av. Så hon hade försökt. Hon hade intalat sig att det här kändes toppenbra och att det nog bara skulle kännas bättre och bättre. Han hade aldrig frågat hur hon ville ha det och hon hade surfat på hans starka övertygelse.
Men det hade inte fungerat och nu hade hon gjort honom illa.
Hon skämdes. Ännu mer när hon såg hur hans tårar började rinna när han bar ut det sista.

Senare på kvällen satt hon ihopkrupen under en filt i soffan med en tekopp och såg på tv.
Hon hade återställt allt till det normala och hon njöt av att få ha sitt hem ifred. Lättnaden var nästan obeskrivlig och hon lovade sig själv att aldrig , aldrig mer göra något sånt här. Hon skulle aldrig mer ge sig huvudstupa in i något som inte kändes helt rätt.
Hon log lyckligt mot mörkret utanför sina tomma, krukväxtbefriade fönster.