Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

Hedwig växer upp i Mainz. Hennes föräldrar är kommunister , framför alt hennes far. När Hedwig är elva år tar Hitler makten och hennes pappa blir fängslad och förd till arbetsläger.
Där och då tvingas Hedwig bli vuxen
Flera år senare träffar hon en ss-soldat som hon förälskar sig i. Så småning om går hon också med i nazistpartiet men hamnar till slut själv i koncentrationsläger.

I Molnfri bombnatt får vi följa andra världskriget inte ur ett judiskt utan ur ett tyskt perspektiv.
En beskrivning av hur en vanlig tysk ung kvinna dras med i den, till en början, övertygande politiken.
Vi får veta vad som händer med den vanliga tyska mannen som först tror på sitt land och sin ledare men sedan allt mer plågas av mardrömmar om blod och hjärnsubstans.
Och vi får veta hur Tyskland ser ut efter kriget. Då när hela världen jublar över freden samtidigt som tyska kvinnor våldtas av ockupanterna och det tyska folket svälter i städer bombade tilll ruiner.
Vi får också uppleva det fördömande hat och förrakt som alla tyskar utsätts för av andra folk.

Jag tycker om den här boken just för att det är en nyanserad skildring av andra världskriget där inget är självklart svart eller vitt. Där sådant som oftast annars inte nämns berörs och läggs i dagern.

Det jag inte är så förtjust i med Molnfri bombnatt är den hoppande kronologin. Vi kastas hit och dit i tiden mellan 1933 och 1994 och hela tiden antyds vad som kommer att hända.
Sådant har jag väldigt svårt för. Jag vill ine veta vad som händer innan det har hänt liksom.
Början blir ganska seg och långdragen innan berättelsen sätter fart och slutet blir även det lite för utdraget.
Men de här sämre sidorna av boken kompenceras gott och väl av Vibeke Olssons fantastiska sätt att skriva och av själva berättelsen.

En mycket god uppläsning av Irene Lindh.