Dvärgen av Pär Lagerkvist

Genom en hovdvärgs ögon får vi följa livet vid hovet - genom banketter, kärlek, krig, belägring, hungersnöd, pest, tragedier o.s.v.

Denna dvärg nedlåter sig inte, som andra dvärgar, till gyckleri men han är den trognaste av tjänare.
Furstinnan som han hatar är han odelat lojal och avslöjar aldrig hennes hemligheter och utför utan protester hennes uppdrag. Fursten som han beundrar följer han som en skugga och honom är han beredd att göra vad som helst för.

Dvärgen skriver sin krönika och hans ord dryper av hat, förakt, bitterhet och synism. Han betraktar mänskligheten som något avskyvärt liksom kärleken.
Sig själv ser han inte som mänsklig. Dvärgsläktet är något för sig. Något annat.
Detta blir hans sätt på vilket han skyddar sig från den förödmjukelse han ständigt utsätts för p.g.a sitt dvärgskap.

Trots att detta är en ganska kort roman blev detta ännu en bok jag inte tagit mig igenom. Fast nästan faktiskt. Jag läste större delen av berättelsen och så nu på morgonen hoppade jag lite bara så att jag fick veta slutet och förstå hur det hängde ihop.

Jag älskar medeltidsromaner och har läst ett antal sådana. Den här bidrog inte till särskilt mycket i genren.
Men det är en klassiker och roligt att läsa p.g.a detta. Intressant är också själva dvärgen men efter ett tag blev jag rätt less på hans bittra tjat.
Jag hade varit nöjd om boken varit hälften så kort.

Jag skulle absolut inte avråda från att läsa Dvärgen. Men om du (liksom jag just nu har) har koncentrationssvårigheter och vill ha något som är lättare att svälja så ska du nog välja något annat eller vänta med denna tills du är i rätt sinnesstämning.

Uppläsaren Jan-Olof Strandberg gör ett riktigt bra jobb. Det är en utmärkt tolkning där han utan att överdriva får fram dvärgens alla känslor. Imponerande att han orkar hålla samma glöd rakt igenom berättelsen.