Skrivutmaning 2010:151 - något oviktigt

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om något oviktigt."

Fröken bad oss idag att skriva en uppsats om något oviktigt.
Det första jag kommer att tänka på är: jag, mig själv.
Jag är det mest oviktiga jag kan komma på.

Om jag skulle dö skulle ingen märka det.
I skolan har jag inga kompisar alls. Men jag är inte mobbat heller. Nej, jag är inte ens intressant nog att mobba. Så inte ens mobbarna skulle fundera på vart deras offer tagit vägen.
Fast fröken... Nej, fröken skulle inte heller märka det. Jag kan sitta och räcka upp handen en halvtimme utan att hon ser mig. Nä, fröken skulle inte märka om jag försvann.

Och mamma och pappa... De skulle inte heller märka något. Mamma skulle tro att jag var hos pappa, pappa skulle tro att jag var hos mamma. Om de ändå skulle börja undra och fråga varandra skulle de bara säga - är hon inte hos dig är hon väl hos någon kompis. De vet inte ens att jag inte har några kompisar att vara hos!

Om jag hade haft en katt, eller en hund, då kanske jag skulle bli saknad om jag dog. En hund eller katt skulle älska mig. För en hund eller en katt skulle jag inte vara oviktig. Men jag har ingen. Det går inte, säger mamma och pappa, när jag bor på två ställen.

Så, det var min uppsats om något oviktigt.
Vad händer om jag lämnar den till fröken? Hon skulle bli förvånad. Kanske skulle det bli ståhej.
Fast antagligen inte. Hon skulle nog bara läsa den, tänka att - vilken fantasifull elev - sätta ett G på den, lägga den åt sidan, glömma bort den, som den totalt oviktiga uppsats den är.

Dålig resinär

Mitt resande går för dåligt... Maj är så gott som över och jag har fortfarande inte tagit mig vidare på resan
jorden runt.
Att både bo och arbeta på landet är underbart men det har också sina nackdelar - som att jag aldrig befinner mig i närheten av biblioteket...
Fast i torsdags var jag i alla fall där och lämnade tillbaka en bok som var försenad en månad samt beställde nya. Dels den resbok jag skulle ha läst förra månaden (som jag redan bestält en gång men som aldrig kom fram) dels maj månads resbok plus en annan bok.
Så i juni ska jag resa som bara den!
Då har jag dessutom två veckors semester som borde kunna gynna läsandet något.

Mitt nya jobb har kommit igång på allvar och jag är rejält trött om kvällarna. Det innebär att jag knappt hinner plugga in ljudboken i öronen förns jag somnar.
En liten förklaring till mitt minskade läsuppdaterande här.
Även skrivandet och bloggandet i allmänhet blir förstås drabbat av detta.

Fotoutställning och vernissage - Livets små egenheter

Nu på lördag, 29/5 öppnar min syster
Marica Källner
sin vernissage för fotoutställningen
Livets små egenheter.

Så kom till Kulturhuset i Norrköping på lördag någon gång mellan 11.00 och 15.00.
Eller besök utställningen någon annan dag under veckan.

Vinnaren är dragen!

Så där ja. Nu har jag dragit en vinnare i ljudboksutlottningen.
Vinnaren är
Millan M
som vinner Damernas detektivbyrå.
Grattis!
Mejla mig din adress så ska jag skicka boken.

Det blev en riktigt god uppslutning till utlottningen och tack till alla er som deltagit. Roligt att det finns ett sådant intresse för ljudböcker!

Skrivutmaning 2010:135 - nymodigheter

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om en nymodighet."

Jag har aldrig varit särskilt bra på det här med mode. Jag har aldrig hängt med i hur man bör klä sig för att vara inne och rätt.
I högstadiet klädde jag mig som jag tyckte var bekvämt och snyggt i mina egna ögon. Ofta utifrån min mammas råd.
Jag hade t ex alltid mina jeansben uppvikta ett par varv.
Även efter att någon skolkompis sa åt mig att jag inte behövde ha dom uppvikta - "dina skor syns ändå" - fortsatte jag med det.
Sminkat mig har jag aldrig gjort. Jag har tänt att duger jag inte utan smink så duger jag inte med.

Rakning är en annan grej... Puh, det har jag verkligen problem med.
Bena och under armarna är ok men bikinilinjen. Det är det värsta jag vet. Jag får ju ont!
Jag har provat alla varianter. (Utom vaxning. Rysning rysning, vilken fasa!) Men jag får fullt av såna där jäkla rakfinnar som skaver under troskanten vilken rakningsmetod och vilka medikamenter jag än använder.
Varför ska jag göra något som gör mig illa bara för andra sskull? Det är det inte värt.
Nej, vid nästa bikiniinköp (vilket sannerligen är på tiden...) får det bli en med byxunderdel.
Nog om det. Rakning är ju knappast någon nymodighet.

Priset tog ändå den dag för sådär tio elva år sedan när min lillebro sa:
- Men Mikaela, så där kan du inte knyta skorna!
Jag blev helt oförstående. Jag hade knytit mina jympaskor som jag alltid gjort. Med en stor ordentlig rosett.
- Vadå?
- Ja men, du kan inte ha knuten utanpå skon.
- Inte utanpå? Vart ska jag då ha den?
Med en suck satte sig min femtonårige lillebror på huk framför mig och knöt mina skor. En knut under plösen.
- Jaha, men det här är ju jätteopraktiskt. Och är den inte lite väl lös?
Tålmodigt förklarade han:
- Det ska va så. Nu kan du ta av och på skorna utan att behöva hålla på med att knyta och knyta upp. Det är så här man har nu. Du kan inte gå med en sånd är pinsam rosett.

Jaha, nähä, ja jag vet ju inte. Pinsam vill man ju inte vara och inte att ens lillebror ska skämmas...
Så jag gjorde som han sa åt mig. Gick med tjippande jympadojor som blev slitna och nedtrampade av allt taavande och tapåande utan knytande och uppknytande.
Jag trivdes aldrig särskilt bra med det där. Liksom jag aldrig trivts med sådant jag gjort med mig själv bara för andras skull och för att det är så man numera gör.
Så småningom började jag knyta mina gamla rosetter igen. Lite sådär i smyg och i et lite mindre i ögonfallande format.
Men så en dag så sa min tio år yngre lillasyster:
- Du kan få vara med i min klubb om du vill.
- Vilken klubb?
- Vi som vågar knyta rosett!
- Jippi!

Storasyster ser dig av Hanna Hellquist

Denna ljudbok innehåller ett antal kåserier från DN av Hanna Hellquist.
Hon är ung, kvinna, journalist, feminist och hetero. En blandning som inte gör livet helt enkelt för henne. Men varför ska det vara enkelt?

Vissa av texterna gillar jag. Någon av dom kan jag verkligen nicka med i. Ibland får Helquist mig att fnissa till lite.
Lättläst och lite småunderhållande men lämnar inga djupare avtryck hos mig.

Det är hanna Hellquist själv som läser och jag tycker itne hon gör det så bra. Lite för forserande.

Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

Tre generationers kvinnor- Hanna mor till Johanna mor till Anna - som vi får möta och vars livsöden vi får låta oss beröras av.
Hanna föddes på 1800-talet då kvinnans plats var given och kärleken något sekundärt i livspartnersrelationen.
Johanna växte upp under 1900-talets början. MItt mellan den gamla och den nya generationens kvinnor. Påverkad både av det gamla och det nya. Både en självständig arbetarkvinna och undergiven hemmafru.
Och så Anna. En kvinna som tog frihten, självständigheten och den kvinliga sexualiteten för given. Men inte heller hon undkom kvinnans lott att inte vara man.

Lite seg i starten var boken men den kom snart igång och oemotståndligt drogs jag in i handlingen och kvinnoödena.
Genom tid och rum, från mjölkvarn till doktorsavhandling. Allt så målande, starkt och levande.
Fredriksson gör mig aldrig besviken!

En god uppläsning av Anna Godenius.