Spår, av Lena Sundström

2001 avvisas två män till Egypten, på uppdrag av Sveriges regering. Regeringen har fått löfte från Egyptens regim att mänskliga rättigheter ska tillämpas och ingen tortyr utföras.
Men varför får männens juridiska ombud inget veta förrän dagen efter? Varför finns människor från utländsk säkerhetstjänst på plats? Vad är det egentligen för ett flygplan som männen fraktas i. Varför avvisas de här männen till ett land där tortyr inte är undantag utan regel? Och varför mörkar sedan Sverige Egyptens uppenbara brott mot sitt givna löfte?
Detta är några av de frågor som tre reportrar på Kalla faktas redaktion börjar ställa sig två år senare. Ett hårt arbete med att gräva fram sanningen påbörjas och det arbetet får vi följa i den här boken.

Tydligen klassas denna bok som en ”dokumentär triller”. OM jag hade läst den som ren fiktion skulle jag snabbt ha tröttnat. Men det är inte fiktion utan en verklig berättelse byggd på gedigen research. Mer än en roman är det som ett enda långt reportage och jag blev helt uppslukad. När jag vaknade på morgonen längtade jag efter de stunder på dagen då jag hade möjlighet att läsa vidare.

Efter att Kalla fakta sände sitt första program om de två avvisade männen fortsatte de att följa upp det. Men minns ni den här händelsen? Det är det nog en hel del som gör. Särskilt dom av er som är lite äldre än jag. Men det är nog många med mig som inte gör det. Personligen hade jag mest fullt upp med att vara ung, längta efter en livspartner och gör mig själv till någon eller något. Det fanns tyvärr inte mycket utrymme i min hjärna för sådant som inte direkt berörde mig eller som kunde slinka undan i bruset.
Men det var just det. Det var inte bara jag som inte brydde mig. Det blev inte en så stor grej som Kalla fakta-redaktionen önskat och hoppats på. Det var en nyhet som hamnade i skuggan av Knutby-historien. En historia som folk gärna vältrade sig i eftersom det var betydligt enklare än att ta in ljugande politiker, mörkläggning, regeringens samarbete med USA och två män av utländskt ursprung som blev torterade i egyptiskt fängelse. De tre reportrarna som arbetade med det här visste att det skulle bli svårt. De visste att de inte kunde berätta så att människor skulle förstå. Visste att de inte skulle kunna väcka svenskarnas engagemang i människor som omöjligt kunde vara ”du” eller ”jag”. För varen "du" eller "jag" tillhörde den kategori människor avvisades eller kidnappades världen över och utsattes för tortyr i USA:s jakt på terrorister. Människor som i de flesta fall var anklagade för terrorism utan bevismaterial. Som blev torterade tills de sa vad som helst men inte kunde dömas i en riktig rättegång eftersom vittnesbörd under tortyr inte är giltiga vittnesbörd.
De två männen som avvisades från Sverige utsattes inte för tortyr av USA. Det behövdes inte. De var kritiska mot Egyptens regi så att avvisa dom dit fick dom enkelt ur vägen. Två möjliga terrorister var satta ur spel genom en regims militärrättegång.
Reportrarna visste men hade ändå hoppats.

I mitt förra inlägg skrev jag om en fantasyserie som jag gillade mycket där inslag av tortyr var frekvent förekommande. Fiktiv tortyr kan vara underhållande men verklig tortyr är det inte. Det är vidrigt! Och det är vidrigt att våra svenska politiker var fullt medvetna om vad som hände men ändå blundade. Och vidrigt att de fortsatt att blunda. En hel s.k. demokratisk värld har blundat och blundat och blundat. Vidrigt att de här reportrarnas hårda arbete inte ledde till särskilt mycket egentligen.
Och det är vidrigt att jag inte kan göra mer än att tycka att det är vidrigt. Och att i en blogg med inte överdrivet många läsare uppmana andra att sluta blunda. Att läsa böcker som den här som tvingar upp våra ögonlock.

Jag vill verkligen uppmuntra er att läsa den här boken. Kanske passar den också dig som har svårt för att läsa rena faktaböcker. Fakta är uppblandad med trevlig prosa, en del roliga detaljer och beskrivningar av flera av personernas bakgrund och livssituation. Men läs den inte som om den vore en roman. Läs den som ett välsignat långt reportage.
”Spår” är välskriven, fängslande och snyggt förpackad fakta.

Vad det nu är värt är jag så otroligt tacksam över tre reportrars hårda och farliga arbete som jag 17 år senare på riktigt kommer mig för att ta del av. Tacksam över människor som drivs av hopp, engagemang och önskan om att berätta sanningen.
Tacksam över att böcker som den här skrivs.
Och tacksam för mejlet jag fick från Sven Ruindär han tipsade mig om Sundströms ”Spår”.
Tack!

Genetik och De förklädda flickorna i Kabul

Jag är av den idén att pojkar inte föds med en traktor- tuffhets- eller blåälskargen.
Inte heller föds flickor med en barbie- stillsamhets- eller rosaälskargen.
Jag har i ärlighetens namn ingen jättekoll på genetik men ovanstående exempel, med flera, är jag helt övertygad om inte är genetiskt betingade.
Skillnaderna finns där, det skulle jag aldrig förneka men barn blir det vi gör dom till. Barn blir det omgivningen förväntar sig att de ska bli. Det finns det tusentals exempel på. Säkert i din omedelbara närhet också om du tänker efter.
Dock vill jag understryka att jag faktiskt inte lägger några värderingar i dessa skillnader.

Det är när könsrollerna inte får brytas som jag blir obstinat. När min lilla robusta, tuffa kortlockiga, fyraåring blir kallad kille medan hennes flickigare tvilling aldrig blir det.
När min femåring blir kallad ”pojkflicka” eftersom hon har en del drag av grabb i sin personlighet och en del ”grabbiga” intressen så som dinosaurier.
När jag ser på Mästarnas mästare och hör henne tala om sin tid i galoppvärlden där hon kämpade mot en oerhört patriarkal värld. Trots att det just i denna sport är en stor fördel att vara liten och nätt. Där de tävlande svälter sig för att väga så lite som möjligt.
Det är när flickor och pojkar, män och kvinnor inte får klä sig som de vill eftersom det strider mot könsnormen.
Det är när människor tvingas in i färdiggjutna formar som de egentligen inte passar i.
När människor diskrimineras och utestängs, nekas tillträde p.g.a sitt kön.

Det är då det blir viktigt att tala om att det är skillnad på kön och genus.
Att det finns två kön eftersom det krävs för mänsklighetens fortplantning men att det inte är mer än så. Att det allra mesta är socialt betingat. För hävdar vi att det handlar om gener då kommer vi aldrig nå jämställdhet.
För generna kan vi inte påverka. OM en kvinna av naturen är mjuk, svag och känslig kan hon inte arbeta som polis eller brandman. Om en man av naturen är hård, tuff, beräknande och mindre empatisk kan han inte arbeta med barn eller hemtjänst.

Tack och lov är det inte så världen ser ut! Du som inte tror det, tag och läs ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg.
Kanske kan Afghanistan övertyga dig. Afghanistan med sina flickor förklädda till pojkar. Döttrar till föräldrar som inte lyckas få en son och som därför kläs och uppfostras som pojke för att ge familjen status. Flickor som på det viset får tillträde till en annan värld. Tuffa, utåtriktade flickor som leker med pojkleksaker och tar för sig.
Flickor som en utomstående aldrig skulle ta för något annat än en pojke.

En fantastisk bok där Nordström gör en otrolig journalistisk insatts.
Afghanistan är ett av världens mest patriarkala länder. Nordström lyckas ta oss med in under ytan, till en värld som annars är stängd och otillgänglig för oss.
Lärorikt, starkt, smärtsamt och oerhört viktigt.