Sommar med Jonas Jonasson

Här om kvällen satt jag och maken på altanen och lyssnade på Sommar samtidigt som vi spritade ärtor ochfikade bland tända ljus.
Riktigt mysigt!
Och bra var Jonasson också.
Så oerhört häftigt att debutera så sent i livet och då med en sån skräll.
Det får mig att känna att jag inte behöver ha någon brådska...

Sedan var det ju superkul att höra att
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
ska bli film med Robert Gustafsson som Allan. Det kommer bli riktigt bra det.
Som pricken över i:et fick vi också veta att han plitar på en ny bok.
Hurra!

Jag är egentligen inte så jätteintresserad av författare. Eller jo, jag gillar att höra dom berätta saker om sig själva och så men jag vill helst inte att de pratar om sina böcker. Alltså, jag vill inte veta hur de tänkte när de skrev elelr vad de menade med det ena eller andra. Jag vill låtsas som om boken jag läser itne alls är påhittad.
LIte barnsligt kanske men nog mitt sätt att håla läsglöden vid liv.

Jonasson var dock finkänslig nog att enbart prata om själva författarblivandet.
Det klart att han pratade om Hundraåringen men bara som bok. Han pratade inte om karaktärer, vart han fått sin inspiration ifrån, hur berättelsen kom till osv.
Det uppskattas!

Däremot tycker jag mycket om att höra författares röster. När de själva ger röst till sina ord. Och trots att Björn Granath gjorde en grym uppläsning av den här boken så kände jag när jag fick höra Jonasson att han själv skulle ha kunnat göra det minst lika bra. Jag hörde faktiskt Allan där någonstans i tonen. Och absolut i språket.
Jonas Jonasson, kan du inte komma hem till mig och sitta på min sängkant och läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann när jag ska sova?