Skrivutmaning 2010:135 - nymodigheter

Dagens skrivövning från
SkrivPuff:

"Skriv om en nymodighet."

Jag har aldrig varit särskilt bra på det här med mode. Jag har aldrig hängt med i hur man bör klä sig för att vara inne och rätt.
I högstadiet klädde jag mig som jag tyckte var bekvämt och snyggt i mina egna ögon. Ofta utifrån min mammas råd.
Jag hade t ex alltid mina jeansben uppvikta ett par varv.
Även efter att någon skolkompis sa åt mig att jag inte behövde ha dom uppvikta - "dina skor syns ändå" - fortsatte jag med det.
Sminkat mig har jag aldrig gjort. Jag har tänt att duger jag inte utan smink så duger jag inte med.

Rakning är en annan grej... Puh, det har jag verkligen problem med.
Bena och under armarna är ok men bikinilinjen. Det är det värsta jag vet. Jag får ju ont!
Jag har provat alla varianter. (Utom vaxning. Rysning rysning, vilken fasa!) Men jag får fullt av såna där jäkla rakfinnar som skaver under troskanten vilken rakningsmetod och vilka medikamenter jag än använder.
Varför ska jag göra något som gör mig illa bara för andra sskull? Det är det inte värt.
Nej, vid nästa bikiniinköp (vilket sannerligen är på tiden...) får det bli en med byxunderdel.
Nog om det. Rakning är ju knappast någon nymodighet.

Priset tog ändå den dag för sådär tio elva år sedan när min lillebro sa:
- Men Mikaela, så där kan du inte knyta skorna!
Jag blev helt oförstående. Jag hade knytit mina jympaskor som jag alltid gjort. Med en stor ordentlig rosett.
- Vadå?
- Ja men, du kan inte ha knuten utanpå skon.
- Inte utanpå? Vart ska jag då ha den?
Med en suck satte sig min femtonårige lillebror på huk framför mig och knöt mina skor. En knut under plösen.
- Jaha, men det här är ju jätteopraktiskt. Och är den inte lite väl lös?
Tålmodigt förklarade han:
- Det ska va så. Nu kan du ta av och på skorna utan att behöva hålla på med att knyta och knyta upp. Det är så här man har nu. Du kan inte gå med en sånd är pinsam rosett.

Jaha, nähä, ja jag vet ju inte. Pinsam vill man ju inte vara och inte att ens lillebror ska skämmas...
Så jag gjorde som han sa åt mig. Gick med tjippande jympadojor som blev slitna och nedtrampade av allt taavande och tapåande utan knytande och uppknytande.
Jag trivdes aldrig särskilt bra med det där. Liksom jag aldrig trivts med sådant jag gjort med mig själv bara för andras skull och för att det är så man numera gör.
Så småningom började jag knyta mina gamla rosetter igen. Lite sådär i smyg och i et lite mindre i ögonfallande format.
Men så en dag så sa min tio år yngre lillasyster:
- Du kan få vara med i min klubb om du vill.
- Vilken klubb?
- Vi som vågar knyta rosett!
- Jippi!