För några veckor sedan hade jag väldigt svårt att hitta något att läsa. Jag bestod då av rejäl frustration och ångest vilket medförde koncentrationssvårigheter och rastlöshet i läsningen. Lägligt nog dök då den här serien upp som ett boktips i kommentarstråden under ett inlägg, om en helt annat bok, i DN:s trevliga Facebook-grupp ”Snacka om böcker”.
Det är en fantasyserie som består av tre böcker – ”Det lockande stålet”, ”Man bör förlåta” och ”Det yttersta argumentet”.
Böckerna är fyllda med krig, mord, politiska intriger, tortyr, farofyllda resor och magi. Romangestalterna är tilltufsade och tilltygande nästan hela bunten och de som inte var det från början blir det under resans gång. Persongalleriet består förstås till största delen av män men de kvinnor som förekommer är inga klassiska skönheter som trånar efter eller låter sig räddas av män. Tvärt om är i alla fall ett par av dom minst lika blodtörstiga och vilda som männen.
De här böckerna var just vad jag behövde och stämde överens med mitt sinnestillstånd – rått, äckligt, spännande, mörkt och smutsigt. Där finns också den där sköna galghumorn som jag gillar.
Befriande nog är det här den sortens fantasy där gott inte slåss mot ont och ingen av romangestalterna består enbart av det ena eller det andra. En hejar liksom inte på huvudpersonerna för att de kämpar för det goda utan bara för att en lärt känna dom. De flesta av dom har i själva verket rätt osympatiska sidor, minst sagt.
Och jag älskart!
söndag 22 mars 2020
onsdag 18 mars 2020
I allmänhetens tjänst, av Edward Snowden
2013 var jag mitt inne i familje- och småbarnsbubblan och orkade väl som högst sucka åt SD och hopplös miljöpolitik. Men när Snowden blåste i sin vissla nådde det igenom allt och även om det inte fanns energi till att sätta mig in ordentligt i det hela stannade min beundran för honom kvar. Jag minns också när det talades om att han kanske skulle söka asyl i Sverige och hur exalterad jag blev. Han gjorde aldrig det vilket är begripligt eftersom det inte fanns någon möjlighet för honom att få asyl här. Liksom det inte fanns i de länder i Europa som han faktiskt ansökte hos.
Så ni kan tro att jag längtade efter att få läsa hans självbiografi.
Med stor förväntan tog jag mig den ann men första halvan gick riktigt trögt. Inte för att det var svårläst på något sätt men hans uppväxt och tidiga ungdom var helt enkelt inte särskilt fascinerande. Samtidigt förklarar den förstås vem han är och varför han blev den han blev. Den beskriver också internets födelse och utveckling som är bra att ha med i bagaget inför fortsättningen. Men det gick som sagt trögt och jag längtade inte efter att läsa mer. Jag fick liksom ta mig i kragen och läsa vidare, lite då och då.
Men sedan, halvvägs igenom tog det fart. Då blev det intressant på riktigt. För det är här han får anställning hos CIA som konsult för NSA. Och det här nu han upptäcker det han redan anat, men försökt tänka bort, att NSA sysslar med massövervakning. Den sortens massövervakning som exempelvis Kina pysslar med helt öppet och som fördömts av den ”demokratiska” delen av världen. En övervakning som kränker mänskliga rättigheter och gränslöst inkräktar på människors privatliv.
Han beskriver hur han försöker leva som vanligt, försöker att inte låtsas om sin upptäckt men hur det påverkar hela hans liv. Han kan heller ingenting berätta för sin flickvän men försöker få henne att förstå ändå. Vilket förstås inte fungerar. Han börjar uppträda och tänka som en paranoid person. Det är bara det att det inte är paranoia. Det är verkligt och en vetskap som han är totalt ensam i.
Till slut bestämmer han sig för att berätta för världen och otroligt noggranna förberedelser påbörjas.
Den här boken är oerhört viktig och nyttig läsning. Den är inte särskilt svår heller. Det är en del förklaringar kring sådant som hur datasystem och kryptering fungerar i och för sig men det är ganska pedagogisk beskrivet. Funkar om en är någorlunda intresserad. Funkar nog att hoppa över också till viss del om en inte är intresserad, eller om en redan har full koll.
Det viktiga är ändå poängerna i boken. Hur mycket mer övervakade vi är än vad vi tror. Varför vi, även om vi inte tycker att vi har något att dölja, måste värna om vår integritet. Precis som vi måste värna om yttrandefriheten även om vi inte har något att säga.
För att inte tala om att vi behöver förebilder som Snowden. Människor som inte är tysta när övergrepp pågår. Något han själv nog inte skulle säga är poängen med sin bok. Men jag säger det.
Edward Snowden beskriver sig som en helt vanlig person. Knappast säger jag. En helt vanlig person plockar inte fram en gammal dator på jobbet, mitt framför ögonen på en av direktörerna, för att stjäla hemligstämplat material med. Och svarar inte skrattande när denne direktör frågar vad han ska ha den till: ”Att stjäla hemligheter.”
En helt vanlig person ger inte upp hela sitt liv för världens skull. Eller vad säger du som tömmer hyllorna i mataffären och köper upp apotekets lager av den smärtlindring som inte du men många andra är i stort behov av?
Boken är sannerligen läsvärd men jag skulle nog önska mig några sidor till. Lite mer resonerande kring det här med demokrati, övervakning, integritet m.m. Men jag anar att Snowden inte ville skriva en för tungläst och tjock bok. Han vill kanske mest bara berätta sin historia och förklara varför han gjorde det han gjorde. Och det finns ju en hel del intervjuer att läsa med honom. Och att höra för den delen. Och efter att jag läst boken kände jag ett stort behov av att höra hans röst och hittade snabbt den härhelt ljuvliga intervjun.
Se, lyssna och njut, och läs boken!
Så ni kan tro att jag längtade efter att få läsa hans självbiografi.
Med stor förväntan tog jag mig den ann men första halvan gick riktigt trögt. Inte för att det var svårläst på något sätt men hans uppväxt och tidiga ungdom var helt enkelt inte särskilt fascinerande. Samtidigt förklarar den förstås vem han är och varför han blev den han blev. Den beskriver också internets födelse och utveckling som är bra att ha med i bagaget inför fortsättningen. Men det gick som sagt trögt och jag längtade inte efter att läsa mer. Jag fick liksom ta mig i kragen och läsa vidare, lite då och då.
Men sedan, halvvägs igenom tog det fart. Då blev det intressant på riktigt. För det är här han får anställning hos CIA som konsult för NSA. Och det här nu han upptäcker det han redan anat, men försökt tänka bort, att NSA sysslar med massövervakning. Den sortens massövervakning som exempelvis Kina pysslar med helt öppet och som fördömts av den ”demokratiska” delen av världen. En övervakning som kränker mänskliga rättigheter och gränslöst inkräktar på människors privatliv.
Han beskriver hur han försöker leva som vanligt, försöker att inte låtsas om sin upptäckt men hur det påverkar hela hans liv. Han kan heller ingenting berätta för sin flickvän men försöker få henne att förstå ändå. Vilket förstås inte fungerar. Han börjar uppträda och tänka som en paranoid person. Det är bara det att det inte är paranoia. Det är verkligt och en vetskap som han är totalt ensam i.
Till slut bestämmer han sig för att berätta för världen och otroligt noggranna förberedelser påbörjas.
Den här boken är oerhört viktig och nyttig läsning. Den är inte särskilt svår heller. Det är en del förklaringar kring sådant som hur datasystem och kryptering fungerar i och för sig men det är ganska pedagogisk beskrivet. Funkar om en är någorlunda intresserad. Funkar nog att hoppa över också till viss del om en inte är intresserad, eller om en redan har full koll.
Det viktiga är ändå poängerna i boken. Hur mycket mer övervakade vi är än vad vi tror. Varför vi, även om vi inte tycker att vi har något att dölja, måste värna om vår integritet. Precis som vi måste värna om yttrandefriheten även om vi inte har något att säga.
För att inte tala om att vi behöver förebilder som Snowden. Människor som inte är tysta när övergrepp pågår. Något han själv nog inte skulle säga är poängen med sin bok. Men jag säger det.
Edward Snowden beskriver sig som en helt vanlig person. Knappast säger jag. En helt vanlig person plockar inte fram en gammal dator på jobbet, mitt framför ögonen på en av direktörerna, för att stjäla hemligstämplat material med. Och svarar inte skrattande när denne direktör frågar vad han ska ha den till: ”Att stjäla hemligheter.”
En helt vanlig person ger inte upp hela sitt liv för världens skull. Eller vad säger du som tömmer hyllorna i mataffären och köper upp apotekets lager av den smärtlindring som inte du men många andra är i stort behov av?
Boken är sannerligen läsvärd men jag skulle nog önska mig några sidor till. Lite mer resonerande kring det här med demokrati, övervakning, integritet m.m. Men jag anar att Snowden inte ville skriva en för tungläst och tjock bok. Han vill kanske mest bara berätta sin historia och förklara varför han gjorde det han gjorde. Och det finns ju en hel del intervjuer att läsa med honom. Och att höra för den delen. Och efter att jag läst boken kände jag ett stort behov av att höra hans röst och hittade snabbt den härhelt ljuvliga intervjun.
Se, lyssna och njut, och läs boken!
tisdag 17 mars 2020
Gammeltida och andra tider, av Olga Tokarczuk
Jag är inge stor konsument av nobelpristagare. De är ofta så krångliga av sig. Men den här tänkte jag att jag skulle försöka mig på. Hon kändes som något i min smak.
Jag började med ”Styr din plog över de dödas ben” och mycket riktigt kändes hon inte alls krånglig. Men boken fångade mig inte så jag la ner. Jag tror dock att det mest hade med mitt dåvarande sinnestillstånd att göra för när jag gav Tokarczuk ännu en chans med ”Gammeltida och andra tider” gick det mycket bättre.
I byn Gammeltida på den polska landsbygden lever folk sina liv. Berättelsen börjar omkring första världskriget och vi får följa några familjer ett par generationer framåt.
Vi får möta hon vars man dragit ut i kriget. Hon som går där och väntar, sköter makens kvarn och längtar. Väntar och längtar och sedan… Vi får möta kvinnan som ingen riktigt vet vem hon är och som skrämmer både kvinnor och män. Skrämmer dom alla men lockar männen att ge henne vad hon behöver för att överleva, genom att ge vad hon kan erbjuda. Vi får möta godsägaren som allt mer absorberas av spelet, spelet som har sin egen tid. Och vi får möta många fler och vi får möta deras barn, och en del av deras barnbarn, och deras berättelser.
Romanen är uppbyggd av korta eller lite längre kapitel. Boktitelns ”andra tider” syftar på dessa kapitel som är uppkallade efter det styckets huvudperson, dess ”tid”. Huvudpersonen behöver inte vara en person utan ”spelet” (som jag nämnde ovan), ”kaffekvarnens” eller ”trädgårdens” tid. Det är nästan som korta noveller fast att personerna i berättelsen vävs samman och huvudpersonerna är återkommande. Kanske mer som nedslag i de olika romangestalternas liv än noveller. Läsaren får dyka ner i en tid för att sedan ryckas upp därifrån och landa i en annan. Men inte så ryckigt att en inte hinner lära känna byn och dess innevånare. Och jag hann verkligen börja älska Gammeltida, hann leva med människorna där tillräckligt länge för att inte riktigt vilja släppa dom ifrån mig.
Det är inte för inte som Tokarczuk fått nobelpris. Det är en storslagen berättelse samtidigt som den är jordnära, samtidigt som den rymmer en viss (hurra!) magisk realism. Språket är inte svårt eller överlastat men poetiskt, mustigt och tilldragande.
Det klart, vill du ha en lättsmält bladvändare är det här inte rätt bok.
Kanske var det vad jag egentligen behövde vid mitt första Tokurczak-försök, jag minns inte, men vid den rätta sinnesstämningen är hon fantastisk.
Jag kommer helt klart att återvända till den här författaren, som är väl värd sitt nobelpris. Ja, fast det kan väl egentligen inte jag avgöra men i alla fall väl värd några timmar till av mitt liv.
Jag började med ”Styr din plog över de dödas ben” och mycket riktigt kändes hon inte alls krånglig. Men boken fångade mig inte så jag la ner. Jag tror dock att det mest hade med mitt dåvarande sinnestillstånd att göra för när jag gav Tokarczuk ännu en chans med ”Gammeltida och andra tider” gick det mycket bättre.
I byn Gammeltida på den polska landsbygden lever folk sina liv. Berättelsen börjar omkring första världskriget och vi får följa några familjer ett par generationer framåt.
Vi får möta hon vars man dragit ut i kriget. Hon som går där och väntar, sköter makens kvarn och längtar. Väntar och längtar och sedan… Vi får möta kvinnan som ingen riktigt vet vem hon är och som skrämmer både kvinnor och män. Skrämmer dom alla men lockar männen att ge henne vad hon behöver för att överleva, genom att ge vad hon kan erbjuda. Vi får möta godsägaren som allt mer absorberas av spelet, spelet som har sin egen tid. Och vi får möta många fler och vi får möta deras barn, och en del av deras barnbarn, och deras berättelser.
Romanen är uppbyggd av korta eller lite längre kapitel. Boktitelns ”andra tider” syftar på dessa kapitel som är uppkallade efter det styckets huvudperson, dess ”tid”. Huvudpersonen behöver inte vara en person utan ”spelet” (som jag nämnde ovan), ”kaffekvarnens” eller ”trädgårdens” tid. Det är nästan som korta noveller fast att personerna i berättelsen vävs samman och huvudpersonerna är återkommande. Kanske mer som nedslag i de olika romangestalternas liv än noveller. Läsaren får dyka ner i en tid för att sedan ryckas upp därifrån och landa i en annan. Men inte så ryckigt att en inte hinner lära känna byn och dess innevånare. Och jag hann verkligen börja älska Gammeltida, hann leva med människorna där tillräckligt länge för att inte riktigt vilja släppa dom ifrån mig.
Det är inte för inte som Tokarczuk fått nobelpris. Det är en storslagen berättelse samtidigt som den är jordnära, samtidigt som den rymmer en viss (hurra!) magisk realism. Språket är inte svårt eller överlastat men poetiskt, mustigt och tilldragande.
Det klart, vill du ha en lättsmält bladvändare är det här inte rätt bok.
Kanske var det vad jag egentligen behövde vid mitt första Tokurczak-försök, jag minns inte, men vid den rätta sinnesstämningen är hon fantastisk.
Jag kommer helt klart att återvända till den här författaren, som är väl värd sitt nobelpris. Ja, fast det kan väl egentligen inte jag avgöra men i alla fall väl värd några timmar till av mitt liv.
måndag 16 mars 2020
Stanna hos mig, Ayobami Adebayo
Det är 80-talets Nigeria och ett ungt par träffas, blir förälskade och gifter sig. Trots att de är fria att välja varandra finns familjernas höga förväntningar där. Förväntningar att det ska bli barn. Förväntningar som inte infrias och som sakta men säkert sliter sönder äktenskapet.
Jag undviker gärna rena kärlekshistorier. Kärlek kan väl få finnas med på ett hörn om det absolut är tvunget men det intresserar mig inte nämnvärt. Ska den litterära kärleken fånga mitt intresse måste den bryta mönstret, vara något annat än vackra kroppar och romantik, eller intriger och missförstånd.
”Stanna hos mig” är verkligen en kärlekshistoria men utan dess like. En historia som berättar om hur något vackert kan bli något förfärligt. Hur normer och omvärldens press kan driva människor ifrån varandra och till förtvivlan, desperation och vanvett. Också hur normer och förväntningar sätter upp hinder mellan människor som älskar varandra. Hur vissa saker bara inte går att tala med varandra om. Men det är också en historia om hopp. Tack och lov för det.
Det här är en vacker och smärtsam berättelse som inte går att lägga ifrån sig. Välskriven förstås men mycket mer än så. När jag började läsa kunde jag aldrig ana var det hela skulle ta mig vägen. När den fulla vidden av tragedin till slut målas upp… Ja, vad ska jag säga… otroligt skickligt författarskap.
Jag undviker gärna rena kärlekshistorier. Kärlek kan väl få finnas med på ett hörn om det absolut är tvunget men det intresserar mig inte nämnvärt. Ska den litterära kärleken fånga mitt intresse måste den bryta mönstret, vara något annat än vackra kroppar och romantik, eller intriger och missförstånd.
”Stanna hos mig” är verkligen en kärlekshistoria men utan dess like. En historia som berättar om hur något vackert kan bli något förfärligt. Hur normer och omvärldens press kan driva människor ifrån varandra och till förtvivlan, desperation och vanvett. Också hur normer och förväntningar sätter upp hinder mellan människor som älskar varandra. Hur vissa saker bara inte går att tala med varandra om. Men det är också en historia om hopp. Tack och lov för det.
Det här är en vacker och smärtsam berättelse som inte går att lägga ifrån sig. Välskriven förstås men mycket mer än så. När jag började läsa kunde jag aldrig ana var det hela skulle ta mig vägen. När den fulla vidden av tragedin till slut målas upp… Ja, vad ska jag säga… otroligt skickligt författarskap.
söndag 15 mars 2020
Jag for ner till bror, och Vi for upp med mor, av Karin Smirnoff
Jag blir automatiskt avog till hajpar. Precis som när någon knuffar på en bakifrån för att få en framåt. Automatiskt sätter en hälarna i backen och trycker tillbaka. Samma reflex slår till hos mig när den stora massan säger att det här är fantastiskt. Kanske särskilt när det kommer till böcker. Dumt kan någon kanske tycka. Det finns ju bra grejer jag missar på det viset. Det håller jag med om men det är inte bara en reflex utan också baserat på erfarenhet. T ex var den så djupt älskade ”En man som heter Ove” en total språklig katastrof. Hur som helst brukar jag, om jag tror att det kan vara värt det, smyga mig fram när resten av världens upphetsning lagt sig.
Därav vägrade jag läsa Smirnoffs böcker. I litteraturgruppen jag hänger i på Face Book handlade vartannat inlägg om dessa böcker. Jag var trött på dom innan jag ens kommit på tanken att läsa dom. Men droppen urhalkar stenen och det här blev en av de gånger då jag till slut föll till föga. Och vilken tur!
Böckerna handlar om Jana. I första boken flyttar hon till sin bror för att ta hand om honom i hans alkoholmissbruk. Hem till sitt barndomshem. Den plats formade henne och hennes tvillingbror. Hon börjar arbeta på hemtjänsten och hon träffar John som hon oundvikligen inleder en relation med. Janas barndomshistoria rullas sakta och obevekligt upp för läsaren och pusselbitar faller, bit för bit, tungt på plats för Jana själv.
Det här är en otroligt mörk berättelse om övergrepp, missbruk, medberoende, ond bråd död och mönster som upprepar sig, så som de tenderar att göra. Samtidigt finns där en humor utan vilken läsningen hade varit outhärdlig. Själva berättelsen tar också vändningar hit och dit på ett sätt som gör det omöjligt att sluta läsa. För att inte tala om det rent otroliga språket. Enkelt, vackert, rått och poetiskt. Ett sätt att skriva som inte bara är njutbart för den som läser utan som också inspirerar. Åtminstone mig som skriver en gnutta själv då och då.
När jag påbörjade den andra boken tyckte jag inte att den riktigt nådde upp till mina förväntningar men några kapitel in var jag även fast i den.
Skulle hemskt gärna vilja skriva något om slutet dock men det kan jag såklart inte göra. Det kan ju fortfarande finnas någon där ute som inte har läst böckerna ännu. Det får jag väl utgå ifrån annars vore det rätt meningslöst att skriva om dom här.
När jag läste böckerna hade hyllarropen börjat glesna något. I skrivande stund har de nästan upphört. Så här kommer jag som ett litet eko: Fantastiska böcker som jag med själ och hjärta rekommenderar!
Därav vägrade jag läsa Smirnoffs böcker. I litteraturgruppen jag hänger i på Face Book handlade vartannat inlägg om dessa böcker. Jag var trött på dom innan jag ens kommit på tanken att läsa dom. Men droppen urhalkar stenen och det här blev en av de gånger då jag till slut föll till föga. Och vilken tur!
Böckerna handlar om Jana. I första boken flyttar hon till sin bror för att ta hand om honom i hans alkoholmissbruk. Hem till sitt barndomshem. Den plats formade henne och hennes tvillingbror. Hon börjar arbeta på hemtjänsten och hon träffar John som hon oundvikligen inleder en relation med. Janas barndomshistoria rullas sakta och obevekligt upp för läsaren och pusselbitar faller, bit för bit, tungt på plats för Jana själv.
Det här är en otroligt mörk berättelse om övergrepp, missbruk, medberoende, ond bråd död och mönster som upprepar sig, så som de tenderar att göra. Samtidigt finns där en humor utan vilken läsningen hade varit outhärdlig. Själva berättelsen tar också vändningar hit och dit på ett sätt som gör det omöjligt att sluta läsa. För att inte tala om det rent otroliga språket. Enkelt, vackert, rått och poetiskt. Ett sätt att skriva som inte bara är njutbart för den som läser utan som också inspirerar. Åtminstone mig som skriver en gnutta själv då och då.
När jag påbörjade den andra boken tyckte jag inte att den riktigt nådde upp till mina förväntningar men några kapitel in var jag även fast i den.
Skulle hemskt gärna vilja skriva något om slutet dock men det kan jag såklart inte göra. Det kan ju fortfarande finnas någon där ute som inte har läst böckerna ännu. Det får jag väl utgå ifrån annars vore det rätt meningslöst att skriva om dom här.
När jag läste böckerna hade hyllarropen börjat glesna något. I skrivande stund har de nästan upphört. Så här kommer jag som ett litet eko: Fantastiska böcker som jag med själ och hjärta rekommenderar!
onsdag 22 januari 2020
Nyordslistan
Sen på bollen som jag är med det mesta har jag nu studerat 2019 års ”nyordslista”. Att jag alls gjort det beror på att jag börjat prenummerera på Språktidningen som är en av de tidningar som Punktskriftstjänstenerbjuder för en minst sagt överkomlig slant.
Det är verkligen rolig läsning! I det här första numret står det bl.a. om ”hemligspråken. Om du inte vet var orden bast, doja och fika kommer ifrån kan du läsa om det här.
Men nu var det ju inte gammelord jag skulle skriva om utan nyord.
2019 års lista är ingen munter historia men den säger en hel del om den tid vi lever i. Vad sägs om antivaxxare, artdöden, cybersoldat, deepfake, hjärtslagslag, hundvissla, hybridkrig, klimatnödläge, sharenting och övervakningsekonomi. Fräscht va?!
Men antivaxxare… Ett för jävvla töntigt ord ändå på något så pass allvarligt som vaccinskeptisism.
Det finns faktiskt några lite mer peppiga ord också så som gretaeffekten, grönt körfält, ikiagi (”upplevelse av att tillvaron är meningsfull), menskonst och nattborgmästare. Det där sista värderar jag också som ett töntord men det är väl härligt med personer som ”främjar nöjeslivet”.
”Digital tvilling” får en ju också säga är ett positivt laddat begrepp. Det handlar alltså om att kunna göra en digital avbild av verkligheten. Då kan en t ex prova mediciner på den digitala tvillingen istället för att exprimentera med en riktig människa. Det känns bra. Om det funkar vill säga…
Ni som gillar att någon exempel smaskar, viskar eller prasslar rakt in i ert hjärnsystem vet säkert också att det kallas ”asmr” eller hjärnorgasm. Du som inte vet om du gillar detta kan lätt undersöka saken viaYouTubesom erbjuder ett brett sortiment av asmr-klipp.
Själv tycker jag att det är fasansfullt men njut ni som kan!
Min favorit är nog ändå ”dra åt helvetekapital”. En besparing som gör det möjligt att lämna en kass relation utan att hamna på bar backe. Jag visste inte att det var så det kallades men lyckligtvis hade jag ett sådant när det begav sig. (OBS! För känsliga läsare så hade mitt ex aldrig låtit mig stå på bar backe men ”dra åt helvetekapitalet” underlättade saker och ting helt klart.)
Jaha, för dig som vill läsa hela listan eller inte vet vad alla orden betyder så hittar du domhär.
Nu ska jag och stavningskontrollen ta oss en dust. Det blir kul!
Det är verkligen rolig läsning! I det här första numret står det bl.a. om ”hemligspråken. Om du inte vet var orden bast, doja och fika kommer ifrån kan du läsa om det här.
Men nu var det ju inte gammelord jag skulle skriva om utan nyord.
2019 års lista är ingen munter historia men den säger en hel del om den tid vi lever i. Vad sägs om antivaxxare, artdöden, cybersoldat, deepfake, hjärtslagslag, hundvissla, hybridkrig, klimatnödläge, sharenting och övervakningsekonomi. Fräscht va?!
Men antivaxxare… Ett för jävvla töntigt ord ändå på något så pass allvarligt som vaccinskeptisism.
Det finns faktiskt några lite mer peppiga ord också så som gretaeffekten, grönt körfält, ikiagi (”upplevelse av att tillvaron är meningsfull), menskonst och nattborgmästare. Det där sista värderar jag också som ett töntord men det är väl härligt med personer som ”främjar nöjeslivet”.
”Digital tvilling” får en ju också säga är ett positivt laddat begrepp. Det handlar alltså om att kunna göra en digital avbild av verkligheten. Då kan en t ex prova mediciner på den digitala tvillingen istället för att exprimentera med en riktig människa. Det känns bra. Om det funkar vill säga…
Ni som gillar att någon exempel smaskar, viskar eller prasslar rakt in i ert hjärnsystem vet säkert också att det kallas ”asmr” eller hjärnorgasm. Du som inte vet om du gillar detta kan lätt undersöka saken viaYouTubesom erbjuder ett brett sortiment av asmr-klipp.
Själv tycker jag att det är fasansfullt men njut ni som kan!
Min favorit är nog ändå ”dra åt helvetekapital”. En besparing som gör det möjligt att lämna en kass relation utan att hamna på bar backe. Jag visste inte att det var så det kallades men lyckligtvis hade jag ett sådant när det begav sig. (OBS! För känsliga läsare så hade mitt ex aldrig låtit mig stå på bar backe men ”dra åt helvetekapitalet” underlättade saker och ting helt klart.)
Jaha, för dig som vill läsa hela listan eller inte vet vad alla orden betyder så hittar du domhär.
Nu ska jag och stavningskontrollen ta oss en dust. Det blir kul!
måndag 13 januari 2020
Hjärtat stannar sist, av Margaret Atwood
Vi befinner oss återigen i en havererad framtid. Människor har blivit av med sina hem, arbeten och sociala nätverk. Laglösheten är utbredd och minnet av ett gott liv ett minne blott.
Romanens huvudpersoner är ett gift par. Deras tillvaro består av bilen de bor i, hennes arbete på en sunkig bar och hans jakt efter arbete.
Så ser hon en tv-reklam om ett projekt där deltagarna erbjuds att flytta in i en stad med hem, sysselsättning och all önskvärd bekvämlighet. Hon förförs av tanken på lakan och gardiner och övertygar sin man som motvilligt går med på att ansöka.
De blir antagna och allt det utlovade, och så högt eftertraktade, infrias.
Paret får ett hus som de måste dela med ett annat par, men aldrig samtidigt. Ena månaden får de nämligen tillbringa i staden och leva ett vanligt harmoniskt liv. Den andra månaden får de flytta in i stadens fängelse där de får arbeta med olika saker. När de befinner sig i fängelset lever det andra paret i huset. Och så turas de om månad efter månad.
Hon njuter i fulla drag medan han inte är helt övertygad. Men så händer något som vänder uppochner på deras liv och allt blir förstås en enda härva där inget är som det från början verkade.
Atwood levererar som vanligt bevis på sin stora insikt i och kunskap om teknisk, politisk och samhällelig utveckling. Vi får oss också till livs hennes karaktäristiska, mustiga språk och vindlande berättarkonst.
Ändå måste jag säga att jag inte är överdrivet imponerad. Jag vet inte vad det är. Kanske är boken något förutsägbar. Det kanske jag inte hade reagerat på om någon annan skrivit den men det är Atwood vi talar om och då blir jag besviken. Det känns för mycket som ett hopkok av sådant som redan berättats.
Jag har hört en del kritik om boken och kan inte stämma in i allt detta. Den är absolut läsvärd men håller inte samma nivå som annat jag läst av henne. Men som tur är finns det mer och det var självklart inte den sista bok jag läst av Margaret Atwood.
Romanens huvudpersoner är ett gift par. Deras tillvaro består av bilen de bor i, hennes arbete på en sunkig bar och hans jakt efter arbete.
Så ser hon en tv-reklam om ett projekt där deltagarna erbjuds att flytta in i en stad med hem, sysselsättning och all önskvärd bekvämlighet. Hon förförs av tanken på lakan och gardiner och övertygar sin man som motvilligt går med på att ansöka.
De blir antagna och allt det utlovade, och så högt eftertraktade, infrias.
Paret får ett hus som de måste dela med ett annat par, men aldrig samtidigt. Ena månaden får de nämligen tillbringa i staden och leva ett vanligt harmoniskt liv. Den andra månaden får de flytta in i stadens fängelse där de får arbeta med olika saker. När de befinner sig i fängelset lever det andra paret i huset. Och så turas de om månad efter månad.
Hon njuter i fulla drag medan han inte är helt övertygad. Men så händer något som vänder uppochner på deras liv och allt blir förstås en enda härva där inget är som det från början verkade.
Atwood levererar som vanligt bevis på sin stora insikt i och kunskap om teknisk, politisk och samhällelig utveckling. Vi får oss också till livs hennes karaktäristiska, mustiga språk och vindlande berättarkonst.
Ändå måste jag säga att jag inte är överdrivet imponerad. Jag vet inte vad det är. Kanske är boken något förutsägbar. Det kanske jag inte hade reagerat på om någon annan skrivit den men det är Atwood vi talar om och då blir jag besviken. Det känns för mycket som ett hopkok av sådant som redan berättats.
Jag har hört en del kritik om boken och kan inte stämma in i allt detta. Den är absolut läsvärd men håller inte samma nivå som annat jag läst av henne. Men som tur är finns det mer och det var självklart inte den sista bok jag läst av Margaret Atwood.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)