Finna sig, av Agnes Lidbeck

Snart far min ömma moder och jag återigen iväg med Vi:s litteraturbåt.Det blir härligt för mig bland författare och pensionärer.
Men det är hög tid att börja förbereda sig genom att läsa lite av de författare som ska vara där. Får se hur många böcker jag hinner beta av.
En har jag i alla fall läst nu och det är Anges Lidbecks ”Finna sig”.

Och hur ska jag egentligen beskriva handlingen i den här boken? Jag vet i tusan.
Äh, jag tar hjälp av Bokus där det står såhär:
”Annas självuppfattning förändras dramatiskt när hon blir mamma. Trots konflikterna med maken blir hon kvar med honom, men med tiden söker hon bekräftelse i en relation med en äldre man, Ivan. När han drabbas av en sjukdom faller det på Anna att vårda honom fram till hans död. I alla dessa skeenden är hon klaustrofobiskt låst, styrd av en sträng disciplin, som i stunder ändå känns paradoxalt befriande.
Agnes Lidbecks debut är en resonerande undersökning av ständigt omdebatterade kvinnoroller.”

Det är inte lätt att veta vem Anna egentligen är och jag är ytterst tveksam till om hennes självbild förändrats så mycket sedan hon fått barn. Så mycket förändras en faktiskt inte. Det är det som är grejen.
Hennes tvångsmässiga strävan att vara det som hon tycker att hon borde vara, eller det hon tror att andra tycker att hon borde vara, måste vara något hon burit med sig sedan tidigare. Det vet vi inget om. Vi får veta ytterst lite om hennes bakgrund. Men en människa som hon, som tänker så många tankar som hon inte tänker och istället tänker det hon borde tänka, med ett förtvivlat bekräftelsebehov och som ständigt funderar på vad andra ser när de ser på henne, eller om de ser henne alls, måste ha burit det med sig redan innan moderskapet. En föreställning om hur livet bör, ska, måste se ut och vara.
Hon måste långt tidigare ha begravt sig själv under alla lager.

Jag har otroligt svårt att identifiera mig med Anna eftersom jag inte förstår vem hon är och vad det är som hon egentligen, på riktigt känner. Och när jag förstår det så känner jag inte igen mig.
Inte i hennes person. Men visst finns det vissa drag av igenkänning. I det där att bli mamma och vad det gör med en. I det där att leva i en relation och vad det gör med en.
Skillnaden mellan mig och Anna och våra liv är många såklart men den största är nog att jag erkänt min frustration och min otillräcklighet och kunnat prata om det. Både med min partner och med andra. Att jag inte allt för mycket låtit mig styras av normer och förväntningar.

Det är en mycket välskriven bok men om den inte varit så kort hade jag nog inte orkat mig igenom hela. Jag tycker synd om Anna, och hennes man för den delen, men hon är den sortens person som jag inte har särskilt mycket utbyte av och vars umgänge jag inte önskar i någon större utsträckning.
Det här var fullt tillräckligt.
VI är klara med varandra nu, Anna och jag.
Men det ska bli intressant att höra Lidbecks egna tankar om sin bok.