"Det brinnande havet" utspelar sig under åren kring sekelskiftet 1700-1800-tal och handlar om Johanna och börjar med att berätta om hur hon vid 13 års ålder mister sin far när han är ute med postbåten under en storm.
Det är krig i Europa och ryssland hotar Sveriges östkust. Grisslehamn som gränsar till Åland får ett centralt läge.
Här finns också en telegraf som förmedlar viktiga budskap över havet.
Johanna får arbete som piga i posthuset och får därigenom träffa många olika människor som besöker postmästaren och hans fru på sin genomresa.
Däribland en viss sergeant....
Tja, det är en helt ok bok men inte mycket mer än så.
Jag gillar den historielektion som bjuds. Det är ju till stor del det jag vill ha när jag läser historiska romaner.
Boken är också relativt välskriven även om det inte är något hisnande vackert språk.
Men själva historien... Nä sådär alltså. Jag tycker att den är alldeles för klassisk och förutsägbar. Ni vet av typen "vi har hört den förut". Det kan ju vara trevligt ibland men inte i det här fallet.
Det tog tid att komma igenom boken. Inte för att den var tung eller svårläst utan bara för att den inte grep tag. Jag längtade inte efter att fortsätta helt enkelt.
Kanske är jag lite extra kräsen eftersom det här är en favoritgenre och har rätt höga krav på den här sortens böcker.
Jag tror säkert att många kan uppskatta det brinnande havet.
Uppläsaren Kerstin Weigl var för mig en ny bekantskap. Hon betonar lite märklgit ibland kan jag tycka men gör annars en lågmäld och behaglig uppläsning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar