Giftträdets Bibel, av Barbara Kingsolver

Det här är berättelsen om en pastorsfamilj som får, eller rättare sagt, pastorn tar sig, ett missionsuppdrag i Belgiska Kongo. Den berättas av fem olika röster – pastorsfrun och parets fyra barn.
Det är en berättelse om den kristna missionens mörkaste sida. Det är också en berättelse om hur det är att vara människa, om utanförskap, om kärlek på olika plan, om komplicerade familjerelationer, om västvärldens övergrepp och exploatering, om tro, om tvivel, om bottenlös sorg och mycket, mycket mer.
Det tog lång tid för mig att läsa den här boken. Inte bara för att den består av många sidor utan också för att den krävde min fulla närvaro. Med andra ord så somnade så fort jag försökte läsa i horisontellt läge. Men jag nuddade aldrig, någonsin vid tanken att ge upp boken för när jag väl fokuserade var jag helt fängslad och tagen.
Det är en sammansatt historien med ett oerhört vackert språk och en oemotståndlig humor som är helt i min smak.
Romanen är också fylld med en mängd färgstarka karaktärer och författaren lyckas med konststycket att ge varje berättarröst dess alldeles egna uttryck. Jag kunde utan problem somna i ett kapitel och vakna i ett annat och med en gång förstå vems berättarröst som just då var i farten. (Jag lyssnar alltså på böcker för den som inte redan har koll på det.)

Det här är inte en bok för dig som är sugen på något lättsmält men det är en läsupplevelse utöver det vanliga.
Jag har skrattat, gråtit, smakat, doftat, hört och sett mig igenom den här underbara romanen. Och i min läslista finns nu ännu en bok av den här briljanta författaren. Jag måste bara ta lite sats innan jag ger mig på den.

Och du blir förvånad

Den omedvetna skönheten är så hjärtskärande vacker
Så smärtsam att jag måste blunda för att inte duka under för min egen obefintlighet
Och någon frågar mig vad jag drömmer om men jag kan inte svara för jag vet inte längre hur en drömmer
Och trots att jag inte har det värst så kvittar det om jag somnar nu utan att någonsin vakna igen
Men tro inte att jag ägnar mig åt självömkan
För det gör jag inte eftersom jag inte orkar
Så jag fortsätter att vara varlig
Fortsätter att fråga hur du mår och hur det går
Och du blir förvånad när jag inte förmår att samla tillräckligt med kraft för att le

Vad jag behöver

Jag behöver att du håller om mig
Så att jag kan andas in din doft av oändlig trygghet
Jag behöver din skepsis
Så att jag får förklara
Jag behöver få fräsa ur mig min frustration och att du skrattar åt mig då
Och till slut säger att du förstår
I alla fall lite grann
Jag behöver att vi, mitt i natten, sjunger grannarna vansinniga
Jag behöver, lite berusad, somna bredvid dig innan du slutat prata
I vetskap om att du kommer att hålla om mig
Men aldrig någonsin röra mig på det sättet
På det sättet som jag behöver att han rör vid mig

Och jag är tyst

Du säger att jag är vacker
Han skrattar när jag är rolig
Du säger att jag är underbar
Han visar att han uppskattar mitt intellekt
Du säger att du vill ha mig
Han frågar hur jag mår
Du säger att du älskar mig
Han säger det inte
Och jag är tyst

Vad?

Vad ska en med ett par ögon till som inte längre vill gråta
Gråta ut tröttheten och frustrationen
Otillräckligheten och längtansvärken
Vad ska en med en hjärna till som har slutat drömma
Som nöjer sig med att ha klarat av ännu en dag
Vad ska en med en kropp till som av brist på beröring går på automatik
Vad ska en med ettt hjärta till som längtar utan att ha något att längta till
Och därmed har slutat hoppas

Förflugna ord

Jag vänder ut och in på mig själv för att räcka till
Jag ser
Jag ger
Bekräftar
Tar in
Ger plats
Förstår
Lyssnar
Lyfter och bär
Honom, henne, dom, dig
Men jag har bara ett par händer
Ett par öron
Bara en famn
Och bara ett hjärta
Ett hjärta som ska rymma allt och lite till
Och då kan ett par förflugna ord från dig
För en stund, rasera hela mitt inre

Om jag

Om jag orkade så skulle jag baka en kaka och äta upp hela själv.
Om jag trodde att det hjälpte så skulle jag tala om för dig att det inte är som du tror.
Om jag ville så skulle jag göra något annat än att vila i ensamheten.
Om jag trodde att jag kunde så skulle jag leta upp någon att älska.
Om jag ville göra det enkelt för mig så skulle jag måla min värld i svart och vitt.
Om jag inte njöt så mycket av det så skulle jag inte somna och vakna ensam.
Om jag bara kunde så skulle jag ta kontrollen över mitt eget hjärta.
Om jag ville sluta drömma så skulle jag börja hata.
Om jag inte trodde på allt det där som är att vara människa så skulle jag rösta på…
Om jag inte trodde att det ger mer än det skadar, så skulle jag sluta skriva poesi.