Riot Days, av Maria Alhochina

För ett tag sedan gick jag och min favoritmänniska H på Arbis för att se Pussy Riot. Våra förväntningar på själva konserten var inte skyhöga eftersom ingen av oss är överdrivet förtjusta i skramlig punk men vi var ändå exalterade över att få vara i samma lokal som de här hjältarna.

”Vi kan inte stå längst fram för vi kan ju inte skråla med i hitsen” sa Henrik och jag instämde. Det visade sig dock inte bli några hits utan en performance där de tre Pussy Riot-medlemmarna hojtade fram sin berättelse på ryska. Pussy Riots berättelse om de medlemmar som smugglade in utrystning i Kristus Frälsarens Katedral där de hann framföra 40 sekunder av sin planerade performance innan de blev utslängda. Tre av dom blev sedan fängslade och dömda till fängelse. Berättelsen ackompanjerades av musik samt förstärktes med bilder på en skärm där också engelsk översättning fanns för begriplighetens skull.
För mig, som inte kunde se skärmen, var det dock helt obegripligt. Snyggt var det hur som helst. Imponerande tajt med stor tajming men efter fem minuter var jag ganska mätt på det hela. Det var ändå en häftig upplevelse och vi stöttade gänget med inköp av var sin t-shirt.
Det jag fattade då var att jag länge har haft en av deltagarnas bok liggande i min läslista och jag blev oerhört pepp på att läsa den. Vilket jag ganska omgående gjorde.

Riot days är Maria Alhochinas, medlem i ryska Pussy Riot och politisk aktivist, memoar över det som hände och hennes upplevelse av det. Hon berättar om en värld som är svår att föreställa sig där yttrandefrihet inte gäller. Där aktivism, som i det här fallet nog skulle uppfatta som ganska oskyldigt i ett land som Sverige, bestraffas med två år i straffläger. Där fängelserna är i så dåligt skick att fönstren, av fångarna, tätas med bindor och brödbitar och där kvinnor riskerar att dö av sjukdom eller i barnsäng. Där fängelsepersonalen regelbundet tvingar fångarna att klä av sig nakna för att kontrollera att de inte bär något otillåtet på sig och utför ”gynundersökningar” av samma anledning. Där fångarna inte får sova på dagen, tvingas upp ur det som kallas sängar kl 05.15 på morgonen och blir straffade om de försover sig. Där uppror leder till isolering och allt sammantaget bryter ner mäniskor till önskvärd viljelöset. Där kvinnor i fängelser och straffläger inte vågar protestera eftersom deras straff då kommer förlängas och de måste komma ut och hem till sina barn.

Men Alhochina är inte tyst och hon ger sig inte. Hon har också helt andra förutsättningar än många andra eftersom hon är stark mediebevakad. Hon är stark och hon är smart och hon får till en hel del förbättringar i det läger hon befinner sig i. Så mycket att hon till slut flyttas till ett fräschare läger för att få tyst på hennes protester. Men hon tystnar inte och hon har inte tystnat ännu.

Jag slukade den här boken. Inom ett dygn var den utläst. Jag sögs in i Alhochinas berättelse, i hennes fantastiska språk som vittnar om hennes poetsjäl, i hennes kärva och okletiga sätt att berätta.
Jag ville gråta när jag läste men kunde inte. Hon, Maria Alhochina, tillät mig inte att gråta för hon gjorde det inte. I alla fall inte ofta och hon tyckte definitivt inte synd om sig själv. Hon är en otrolig kämpe som ger hopp. En hjältinna helt befriad från romantik.

”Men, hon röker på scenen. Konstigt att ingen säger till henne”, säger H. Jag tänker att hon nog inte kunde bry sig mindre om vårt rökförbud och att det vore otroligt pinsamt om någon försökte hindra henne. Jag älskar rökförbudet men det finns helt klart viktigare saker här i världen att kämpa för än det.

(Titeln är engelsk men boken är översatt till svenska.)

Ett beslut

Ni kanske har lagt märke till att jag inte publicerat någon poesi här på ett tag. Det beror inte på att jag ingen poesi skriver utan har andra orsaker.
Av samma skäl har jag, efter en tids grunnande, bestämt mig för att starta en ny blogg där jag skriver anonymt.
Det känns ganska så trist eftersom det är just mina poesiinlägg som har flest visningar men vi kan kalla det för en nödvändig besparingsåtgärd.
Samtidigt kan det kanske förlösa mitt skrivande en del med en ren skrivarblogg. Det var länge sedan jag skrev prosa och det börjar jag bli sugen på att göra igen. Och kanske vågar jag ta ut svängarna lite mer när jag inte skriver i mitt eget namn.

Men några läsare vill jag ju förstås ha när jag nu ändå väljer att publicera. Så om du är en tillräckligt hängiven följare av min blogg för att orka slänga iväg ett mejl eller kontakta mig på Messenger så ska jag ge dig länken till den nya bloggen. Men då får du förstås inte hojta ut att ”här är Mikaelas nya blogg”, men det fattar du ju.

Hoppas att några av er vill hänga med!

Björnen kommer!, av Mattias Göransson

Undertitel – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.
Och det är precis det den här boken handlar om. Större delen är en beskrivning av vårt lands historia av, minst sagt, pinsamma och kostsamma ubåtsjakt. Med stor entusiasm och övertygelse har militären och allmänheten gett sig i kast med kränkande ubåtar från ”främmande makt” (läs Ryssland). Ubåtar som visat sig vara minkar, rullstensåsar, vanliga fartyg, fiskstim eller absolut ingenting.
Men ryssrädslan har såklart inte enbart rört ubåtar utan även annat spionage och här har bl.a. polska, visserligen illegala men helt ofarliga, tavelförsäljare samt svampplockande ryska lastbilschaufförer utpekats som spioner.

Författarens syfte med boken är inte att framställa Ryssland som något annat än det är. Tvärt om vill han skapa förståelse för vår omvärld och för mekanismer i vårt eget land.
Han beskriver hur ett helt folks rädsla skapar ett mönsterseende som gör att det vi förväntar oss se, det ser vi.
Han beskriver hur enormt stort utrymme varje misstanke om ubåtskränkning fått i media och hur allmänheten då plötsligt sett ubåtar överallt och på de mest omöjliga platser. När inga hållbara bevis sedan har kunnat presenteras, snarare oerhört starka motbevis, har media varit anmärkningsvärt tysta. Och militären har inte velat erkänna sina misstag utan hävdat att de fortfarande inte kan utesluta ubåtskränkning. Att de till och med har bevis för detta som de inte kan presentera eftersom det är hemligstämplat material för Sveriges säkerhet. I efterhand har det uppdagats att några sådana bevis aldrig funnits.

Genom historien har det enbart dykt upp en faktisk ubåt i Sverige. Det var U 137 som gick på grund i Gåsefjärden. Det uppfattades av de flesta som en given kränkning och ett självklart spionage men inte av de personer som fortfarande hade någon form av logiskt tänkande i behåll. Det handlade med all sannolikhet om en felnavigering. Ingen ubåt som vill agera obemärkt åker i övervattensläge med full fart in i Gåsefjärden.

Men alla luftrumskränkningar då? Ja, när ryssen kränker luftrum då blir det ett stort hallå. När andra länder gör det hörs sällan något om det. Och framför allt inte när Nato eller Sverige kränker Rysslands luftrum. Det samma gäller när ubåtar av annan nationalitet än Ryssland tar sig in på våra vatten.

Så, behöver vi inte vara rädda för Ryssland då? Inte värst enligt Göransson. Visst har det funnits ryska spioner men Sverige är nästan uteslutande intressant i Rysslands ögon när det kommer till vårt samarbete med Nato. Ryssland är i militärt underläge och mycket beroende av handelsavtalen med väst. En rysk attack mot Sverige skulle bli förödande för ryssarna eftersom de skulle få hela västvärlden emot sig.
Så länge vi inte ingår i Nato kommer vi med all sannolikhet få vara ifred för Ryssland.

Det finns så mycket mer som jag skulle vilja skriva men då blir det här en uppsats och det verkar ju onödigt när det går att läsa själva boken. Och den är verkligen läsvärd! Den är otroligt spännande och lättsamt skriven samtidigt som det är ett mycket gediget arbete med gått om källhänvisningar.
Det har varit lustfylld, förfärande och lärorik läsning som fått mig att svära och skratta och vilja dra alla världens skämskuddar över huvudet.

Så om du är rädd för att ryssen ska komma så läs den här boken. Du behöver inte oroa dig för att du kommer att bli en ryssälskare efter läsningen men kanske får du lite perspektiv på världen och Sverige som land.

De imperfekta, av Tom Rachman

Romanen kretsar kring tidningen ”Tidningen” och människor som på ett eller annat sätt är kopplade till den.
Där finns triangeldramat mellan grundaren och det äkta paret som förverkligar hans vision. Där är hon med det enormt låga självförtroendet och som p.g.a. det dras in i en relation med en man som naturligtvis utnyttjar henne. Där är redigeraren, rätt kass på sitt jobb och inte särskilt omtyckt, som är så ensam att hon varje nyårsafton tar in på hotell och låtsas att hon är ute på jobb istället för att vara hemma med sin familj. Där är läsaren som läser Tidningen så minutiöst att ligger flera år efter i läsningen och därmed är oerhört nutidsinsatt, fast flera år tillbaka i tiden då. Och chefsredaktören som är en jävel på jobbet men totalt underdånig när han kommer hem till sin fru. Ja, och många fler berättelser än så.

Boken är upplagd som en novellsamling där varje kapitel är sin egen berättelse. Jag undviker gärna novellsamlingar eftersom jag har svårt för korta berättelser. Jag tror att det har att göra med min fallenhet för separationsångest och för att min nyfikenhet inte nöjer sig med små smulor. Men det här funkar! Det funkar eftersom romangestalterna dyker upp i varandras berättelser och eftersom författaren, tack och lov, knyter ihop allt på slutet. I alla fall mer eller mindre och tillräckligt för att jag ska kunna avsluta boken med tillfredställelse.
Det är inte precis någon feel-good så är du ute efter det får du läsa något annat. Det är berättelser om missmod, trasighet, förluster och smärta men där finns också små glimtar av hopp och kärlek och en viss tragikomik som jag, kanske som bekant, är mycket förtjust i.
Titeln ”De imperfekta” är perfekt.

Hetta, av Ian McEwan

Michael Beard är en avdankad nobelpristagare i fysik. Han är intelligent men inget geni precis. Han hade mest tur som lyckades med något som ledde till nobelpris. Han är fet och tunnhårig men lyckas, som så många av den här typen av män, att få ihop det med attraktiva kvinnor.
Hans femte äktenskap är på väg att krascha eftersom han är notoriskt otrogen. Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom frun som hämnd tagit sig en egen älskare. Beard blir besatt av henne på ett sätt som han aldrig varit med om tidigare.
Han har något slags byråkratisk uppgift i ett miljöprojekt som han skiter fullständigt i eftersom han är en inbiten klimatförnekare. Ja, tills han kommer på att det finns pengar och prestige att hämta i klimatbranschen såklart. Att han är antifeminist behöver väl knappast ens nämnas.

Åh, det är så befriande när en man skriver om en man på det här viset. Insiktsfullt om nutidsmannen (OBS OBS inte alla män, just bara den här sortens man, ni vet) och beteendet hos de människor (kanske framför allt kvinnor) som befinner sig runt omkring honom.
Boken är otroligt rolig och fick mig att skratta högt, vilket inte är så vanligt vid läsning. Jag tog med förtjusning plats i det här gubbslemmets hjärna och njöt i fulla drag av resan. Mästerligt och skönt ironiskt skrivet.

Allt jag fått lära mig, av Tara Westover

Tara Westover berättar om sin uppväxt i en stor familj på en gård i Idaho. Familjen är, liksom de flesta andra, mormoner. Men de flesta andra är som folk är mest och det är inte Taras familj. Flera av barnen ”finns inte” eftersom de fötts i hemmet och deras födelse inte registrerats. Tara är ett av dom. Hon får bristfällig hemundervisning av sin mamma, hjälper till med att lägga in frukt och grönsaker som bunkras inför undergången och arbetar, med fara för sitt liv, på faderns skrotupplag. Hon lever isolerad från andra barn och under missförhållanden som så småningom utmynnar i misshandel.

Westover skriver i sitt förord något i stil med att den här boken inte handlar om mormoner eller mormonism. Och det gör den verkligen inte heller. Den handlar om en dysfunktionell familj med en fader som lider av psykisk sjukdom. En sjukdom som blir allt värre med åren och som tar sig allt mer extrema uttryck. Om en broder som, om möjligt är ännu sjukare och om resten av familjen som antingen flyr eller blundar. Blundar för att inte bli utesluten från familjegemenskapen. Den handlar om smärtan i att inse att världen är en annan än det en fått lära sig. Smärtan i att tvingas välja mellan sin familj och sin egen överlevnad. Kampen att bryta sig loss från hårt knutna men förvridna kärleksband. Kampen att försöka fungera i en ny värld. Och om modet att våga berätta.
Nej, den här boken handlar inte om mormoner. Familjen råkar vara det men hade lika gärna kunnat vara något helt annat, någon annanstans.

Jag vet egentligen inte varför jag ens läste den här boken. Den är så fruktansvärd och smärtsam och vedervärdig. Vad är det som gör att vi vill gröta ner oss i andra människors lidande? Jag vet inte. För vissa kan det nog vara till hjälp i sina egna processer och bearbetning efter övergrepp av olika slag. För oss andra kanske det kan (förutom vanlig, snaskig sensationslystnad) handla om en önskan att förstå olika mekanismer och vad det är som driver och formar människor. Kanske är det behovet av att känna hopp. För visst är det hoppfullt när människor tar sig ur misär, hittar vägen till sig själv, hittar styrkan. Framför allt tänker jag att en berättelse, vilken den än är, måste få berättas och då måste det också finnas en mottagare. Till den här starka och självutlämnande berättelsen blev jag en av mottagarna.

Hon

Hon är den som gör vad hon kan men som går att ha eller mista.
Hon är den som ger utan att kräva tillbaka, för då har hon inget att förlora.
Hon är den som bär skulden, även den som inte är hennes att bära.
Hon är den som ibland också behöver och som då skäms över det.
Hon är den som somnar ensam för att hon vill det och vaknar för att hon måste.