Larmrapporten, av Emma Frans

Nu, till slut, har även jag läst den här otroligt viktiga boken.
En bok som varje människa borde läsa, och inte bara en gång, utan flera. Det är en bok att ständigt återkomma till.

Emma Frans är forskare och Larmrapporten är en källkritisk manual.
Frans beskriver grundläggande vad fakta, vetenskap och kunskap är. Hon presenterar olika vetenskapliga metoder och former av studier och pekar på dess brister och fördelar.
Och viktigast av allt, hon ger oss källkritiska verktyg och upplyser oss om vad som påverkar och styr oss när vi tar del av information, argumenterar för vår sak och möter motargument.

Det är med blandade känslor jag läser Larmrapporten. Den stärker mig verkligen i att bli än mer källkritisk, samtidigt som jag blir alldeles matt. Det är en djungel av information som vi tar del av på internet och som ”vanlig människa” är det oerhört svårt att avgöra informationens trovärdighet. Det kräver otroligt mycket av oss och en stor grundlighet. Jag tänker att en redan mer eller mindre faktaresistent person som läser den här boken skulle kunna bli ännu mer övertygad om att ”äh, det går inte att lita på vetenskapen”. Det är helt enkelt smidigare än att faktiskt verkligen ta reda på korrekt fakta. Men då får det väl i så fall bli vår, vi som har tilltro till forskningen, att med Emma Frans hjälp försöka övertyga dessa personer. Och vi får bara låta bli att dela sådant i sociala medier som vi själva inte lyckas källgranska, även om det vi läser stämmer överens med vår egen övertygelse.

Och slutet av boken är, enligt mig, den absolut viktigaste delen. Den beskriver hur vi ska agera för att övertyga någon som baserar sin övertygelse på enbart sin egen känsla och felaktig information.
För framförallt i sociala medier och olika forum på nätet är samtalsklimatet förfärligt. Folk kastar skit på varandra till höger och vänster och var och en av oss vet ju att sådant inte övertygar någon. Jag ger mig ganska sällan in i diskussioner just p.g.a. detta men också för att jag tänker att det inte är någon idé – har någon bestämt sig för något är det omöjligt att omvända den personen. Frans menar att det är svårt men att det går, bl.a. med hjälp av korrekt fakta och framläggande av belägg för den, i kombination med lyhördhet och förståelse för den andres åsikt.

Avslutningsvis får vi en sammanfattande checklista som jag är väldigt glad över. Jag vill verkligen uppmana alla att läsa Larmrapporten men om en inte orkar läsa hela boken så läs åtminstone den checklistan.
Om du inte på eget bevåg införskaffar Larmrapporten så finns risken att du får den av mig i julklapp…

Röd drottning, av Victoria Aveyard

Vi befinner oss i någon slags värld med framtids/dystopikänsla.
Befolkningen är uppdelade i ”de röda” och ”silvrar” (låter säkert snyggare på engelska). De rödblodiga är helt vanliga människor medan silvrarna - människor med silverfärgat blod – har övernaturliga egenskaper. Silvrarna är de som har makten medan de röda är ett förtryckt folk som lever och arbetar under slavliknande förhållanden. De kan inte äta sig tillräckligt mätta för att orka protestera och de som inte lyckas skaffa sig arbete skickas till fronten vid arton års ålder. Till fronten i ett meningslöst krig utan utsikter till fred. Ingen räknar med att återvända levande eller i arbetsfört skick till sina hem och familjer.
Men så händer något. En grupp rebeller börjar utför attentat och en rödblodig flicka dyker oväntat upp på den silvriska, kungliga scenen och visar sig vara något mycket oväntat och nytt.

Jag hittade den här boken av en slump och tyckte att handlingen möjligen verkade lite fjantig. Som tur var gav jag den ändå en chans av någon anlednig för den var helt i min smak.
När jag googlade den nyss upptäckte jag att det är en riktig bästsäljare och att filmrättigheterna har köpts. Det förstår jag verkligen!
Världen, karaktärerna och själva berättelsen är väl bearbetad och den fångade in mig direkt. Den är varken poetisk eller rymmer språkliga krumbukter men välskriven och historien såväl som språket flyter på.
Jag kan verkligen njuta av en berättelse som förgylls av ett vackert språk men ibland är det skönt med sådana här raka och oöverlastade romaner som bara är spännande, helt enkelt.
Samtidigt som den skulle kunna handla om vilken, historiska eller nuvarande, regim och vilken rebellgrupp som helst så är det den perfekta boken för verklighetsflykt. Och det kan en ju behöva.

Det här är författarens debutroman och första delen i en serie. Och det är ju för härligt!

Dikt i november

Jag tänker att i år ska jag klara det
I år ska det gå bra
Jag ska stålsätta mig
Ska forcera
Surfa på sommarens hetta med siktet stadigt inställt på det återvändande ljuset

Men jag lyckas inte värja mig, förstås
Det sipprar in
Lika obönhörligt som Du
Det novembergrå
Det novembersvarta
Det novemberfuktiga
Det novemberkalla
Som egentligen inte är så kallt och samtidigt det kallaste jag vet

Och jag vadar igenom det grå, svarta, fuktiga, kalla
Med likgiltigheten över axlarna och missmod i håret
Och jag söker värmen där jag kan få den
Ljuset där jag inte kan finna det
Utan att orka bry mig om konsekvenserna

Sådan är den

Över att jag är så trött att jag tar snedsteg
Över att jag har snart40 som lösenord
Över att jag minns
Över att jag glömmer bort
Över att jag inte räcker till
Inte är god nog
Eller är något över huvud taget
Över hennes magvärk
Och livets bräcklighet
Över att jag inte tycker tillräckligt synd om mig själv, eller någon, annan för att gråta
Över att jag paralyseras av missmod
Över allt jag skriver
Och inte skriver
Över att själva min existens får det att brinna i huvudet på vilt främmande människor
Över mina barns framtid
Över att klimatet, samhället, politiken trasas sönder
Liksom Du
Och jag med dig
Över allt
Över inget
Sådan är den
Ångesten

Tomheten

När vi gett allt
Allt vad vi har
Ett tack och hej
Så fladdrar vi bort åt var sitt håll
Som nattfjärilar
Med var sitt tomrum i bröstet

Och vi fyller tomheten med några sms
Och du med alkohol
Och jag med henne
Hon som kommer och är hos mig en stund
Hon som rör vid, vidrör
Och jag kan somna till mina hjärtslag
Som inte längre ekar lika ödsligt
I tomheten

Det finns dagar

Det finns dagar då min självkänsla behöver en skvätt parfym
Behöver att någon rör vid min arm
Eller säger att jag har vackert hår
Behöver att du sitter bredvid

Det finns dagar då jag strålar inifrån och ut
Då min egen doft är nog
Då du sitter bredvid
Och jag får dig att le

Det finns dagar då ”bara vara vänner” är fullt tillräckligt
Och dagar då det inte räcker alls
Och dagar då jag så förtvivlat behöver höra dig säga det:
Vi ska bara, vara vänner

Mannen som föll i glömska, av Mia Ajvide

Jack är lyckligt gift och har ett arbete som han trivs oerhört bra med. Men så händer något. Det smyger sig på. Han blir ”glömd”. Hans fru, mamma och arbetskamrater känner inte igen honom och varje gång han pratar med någon är han glömd i samma stund som denne vänder bort blicken från honom.
Den ende som fortfarande känner igen honom är en farbror som bor granne med Jacks mamma.
Han träffar Marie som inte heller glömmer honom eftersom hon själv är glömd och det finns fler glömda. Jack måste till slut acceptera att han aldrig mer kommer att kunna återvända till sitt gamla liv och påbörjar motvilligt ett nytt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den är välskriven och lättillgänglig men gav mig inte så väldigt mycket. Jag tänker mig att författaren vill spegla och spetsa till ett samhälle där det finns många människor som inte syns. Människor som vi möter och glömmer i samma stund som mötet är över. Men jag vet inte… I så fall får hon fram det i berättelsen. Enda anledningen till att jag tror att det är så beror på att hon i sitt tack nämner någon som berättat om hur det är att vara ”glömd”.
Men eftersom detta, som sagt, inte framkommer blir berättelsen substanslös och gör inget större intryck på mig.

Sedan så är ju Författaren Mia Ajvide gift med den fantastiska skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Jag gillar honom jättemycket och kan tyvärr inte låta bli att jämföra dom båda. Dessutom vet jag, genom intervjuer med John, att de två läser varandras manus och ger respons. Med dessa båda vetskaper i bagaget lyser författarens make igenom texten måste jag säga. Det finns en ajvideisk anda i romanen som dessutom har inslag av skräck. Samtidigt är det inte ren skräck utan det känns som att författaren vill något annat med sin bok. Vad det nu är. Det blir liksom varken hackat eller malet.
Det är ändå tydligt att romanidén helt och hållet är författarens egen men sorgligt nog så ger boken ett blekt intryck i jämförelse med John Ajvide Lindqvists mustiga berättelser.
Det är synd för författaren kan verkligen berätta en berättelse och det kan inte vara lätt att skriva i skuggan av sin man. Uppenbarligen inte eftersom jag läser i ljuset av det. Jag tror att hon skulle tjäna mycket på att skriva i en helt annan genre.

Nu är det här Ajvides debutroman och jag vet inte om hon skrivit något mer efter den här. Om någon läst något annat av henne så hojta till och säg vad du tyckte om det. Jag är fullt beredd att ge henne ännu en chans.
Jag kan ändå rekommendera den här romanen om du är sugen på något lättsmält och lite småspännande. Jag tänker mig att den nog kan uppskattas av andra än mig.