Innan

Jag vill säga dig
Och jag vill att du säger mig
Men så att vi sparar på orden
Så de inte sinar eller nöts ut

Jag vill dofta dig
Men inte så mycket att jag mättas
Jag vill smaka dig
Men inte så mycket att hungern stillas
Jag vill vidröra dig
Men inte så ofta så att jag upphör att längta

Och jag vill ha dig
Allt det där som är Du
Men du måste lämna mig
Innan dagen kommer
Då du tystnar
Mättas
Tröttnar

Stilla undran

Ler du?
Suckar du?
När du läser det jag skriver
Värmer det?
Stör det?
Berör det?
Irriterar det?
Eller alltihop?
När jag inte kan låta bli
Att strössla några smulor hjärta
Så att tystnaden dånar

Huvudet på en påle, av Gunnar Wall

Jag blev tipsad om den här boken för ganska så länge sedan men det tog ett tag innan jag vågade mig på den. Mina fördomar (om författaren och mig själv) sa mig att den nog skulle vara alldeles för tung och svår för mig. Men min boktipsare tog upp boken flera gånger och nyfikenheten växte. Och efter att ha kollat in författaren Gunnar Walls bloggdär jag upptäckte hans lättillgängliga språk och hur enkelt det var att följa hans resonemang bestämde jag mig för att göra ett försök.

I den första delen av boken gör han nedslag i historien där mycket odemokratiska aktiviteter pågått under demokratins mantel.
Han börjar med en lite längre beskrivning av regimen i Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillo.och hur han understöddes och sedan krossades av ”demokratin” USA.
Wall ger flera exempel på hur USA upprätthåller regimer i länder där de har ekonomiska intressen, eller bara av bekvämlighet, tills diktatorn blir för besvärlig eller inte längre är till nytta.

Annat som Wall tar upp i den här delen av boken är den olagliga övervakningen och åsiktsregistreringen i Sverige och USA samt skillnaden däremellan – i USA fanns/finns medvetenheten om detta, i Sverige hade folk inte en aning.
Han beskriver NSA:sochCIA:s minst sagt tvivelaktiga verksamheter. Han berör Sveriges vapenaffär med Saudiarabien och, i samband med denna, svenska politikers ovilja att benämna Saudiarabien som en diktatur. Han tar upp Edward Snowdensavslöjanden och hur USA och Sverige hanterade detta.
Han tar upp Dag Hammarskjöldsdöd i en ”flygolycka” och ur svalt intresse den borgliga regeringen visat denna.
Ja, och mycket, mycket mer.

De första kapitlen om Dominikanska Republiken var lite sega att ta sig igenom men sedan var jag fast. Jag fångades totalt av Walls professionalitet, djupa kunskaper och skickliga journalistik. Och av de väl underbyggda berättelserna om mörkläggning och om hur s.k. demokratier har förfärande likheter med diktaturer. Även Sverige.

Den andra delen handlar om Palmemordet, som är något av Gunnar Walls specialitet. Här fokuseras på Lisbet Palme och hennes vittnesmål. Den här delen, till skillnad från den första, kräver en del förkunskaper. Men jag tror att det kan räcka med att se Uppdrag gransknings lättsmälta serie om Christer Petterssonför att klara av att hänga med skapligt.
Även här gick det trögt i början och jag var tveksam till om jag skulle ta mig igenom bokens andra hälft. Men när jag väl kom igång gick det inte att sluta.
Att det inte var Christer Pettersson som sköt Olof Palme är inga konstigheter. Inga bevis, inga motiv. Domen mot Christer Petersson stod och föll med Lisbet Palmes vittnesbörd vilket av flera skäl inte höll i rätten. Allt detta skriver Wall om i den här boken. Men också om hur Lisbet ställde villkor för sin medverkan. Villkor långt utöver vad vittnen annars får tillåtelse att ställa.
Han berättar också om hur Lisbets observation av två män vid mordplatsen försvinner och enbart blir till en. Och om möjligheten att mördaren hade sällskap med paret Palme på Sveavägen. Att det var någon de kände. Kanske t.o.m. kände väl. Om det var så det var, ja, då har Lisbet Palmes villkorande sin förklaring. För vem kunde hon egentligen lite på?

Jag kan inte säga annat än att den här boken borde läsas av alla. Det är så mycket vi inte vet och ser, eller inte låtsas se, inte vill eller orkar veta och se. Men med tanke på hur mycket vi matas med och glatt sväljer i bl.a. sociala medier behöver vi skärpa våra kritiska blickar något. Och förflytta detta fokus en aning ifrån Ryssland mot USA och vår egen svenska demokrati.
Och även om mordet på Olof Palme inte intresserar dig så läs då bara bokens första del. Eller någon annan av Walls böckersom berör ett ämne som intresserar dig.
Här har ni en författare och journalist som inte går på magkänsla eller tycker att den egna personen räcker gott som källa. Hans arbeten är gedigna liksom hans notregister.
Men var inte rädd, trots många och faktaspäckade sidor är han inte svårläst.
Det var för mig en ren fröjd att läsa Huvudet på en påle.
Nu är jag lite smartare än innan.

I mörkret

Jag vill träffa dig i mörkret
Där mina skavanker bleknar något

Jag vill träffa dig i mörkret
Där kvällen svalkar hudens hetta

Jag vill träffa dig i mörkret
Där våra ögon talar samma språk
Inget

I mörkret
Där läpparnas rörelser
Tungans eftertänksamhet
Och rösternas nyanser
Är allt som räknas
Och andetagen

Tvivels mörka djup

Vi kämpar så för att tro
Tro på det goda i människan
Som en del av Guds goda skapelse
Tro att det goda en dag kommer segra

Men kanske hade de rätt
Kanske har de haft rätt hela tiden
Domedagsprofeterna
Kanske är vi oförmögna att förhindra
Förhindra att vi utplånar oss själva

Och var är Gud?!
Så ropas det
Över hela jorden
Men Gud kan inte ingripa
För vad har godheten för värde
Om vi inte själva väljer den?

Och Gud ser förtvivlat på oss
Liksom en förälder förtvivlat ser på sitt barn
Och vet att hon inte kan beskydda det från allt
För alltid

Och änglarnas tårar har upphört att falla
De har tagit slut efter årtusenden av gråt
Inga tårar vattnar jorden mer
Och världen brinner

Metro 2034 och 2035, av Gluchovskij

Så där. Nu har jag läst den andra och den tredje delen i Gluchovskijs Metro-triologi.
Det är ju svårt att skriva om uppföljningar utan att spoila så jag kommer inte att ge någon utförlig redogörelse. Men jag vill förstås ändå säga något om böckerna.

Den första boken tyckte jag var helt fantastisk. Hur fantastisk kan du läsa om här.Jag har hört flera säga att de återstående delarna, alltså Metro 2034 och Metro 2035, inte är lika bra som den första. Och när jag läste 2034 var jag fullt beredd att hålla med. En mycket bra bok men inte alls som den första.

Något jag inte tog upp i mitt inlägg om Metro 2033 var dess brist på kvinnliga karaktärer. Det var konstigt av mig men jag var så uppfylld av boken och så ivrig att berätta om den att jag helt enkelt glömde bort det. Men det råder alltså superbrist på kvinnor i berättelsen. Kvinnor nämns mest i förbifarten och det finns någon liten kvinnlig biroll av ringa betydelsen. I Metron är det männen som styr och männen som räknas. Vilket i sig inte är särskilt konstigt utan förefaller tvärt om helt naturligt. Jag har inte svårt att föreställa mig att det är just så det skulle bli i ett atombombat Moskva där människor skapat sig en ny värld i underjorden.
Men kanske har författaren fått viss kritik för det där för i andra boken är en av huvudpersonerna kvinna. det är bra och det tillför såklart en del till metrohistorien. I övrigt är storyn inte lika driven som den första och inte alls lika spännande. Och när jag läser den tredje delen känns den andra liksom som en parentes mellan den första och den sista. Berättelsen hänger inte riktigt ihop med de andra två. Karaktärer återkommer men jag skulle tro att boken går att läsa helt fristående.
Ändå en bra bok som sagt och eftersom jag var beredd på att det inte skulle vara en lika stor läsupplevelse som den tidigare blev jag inte besviken.

Så avslutade jag Metro 2035 här om dagen. Alltså, den var minst lika bra som den första i mitt tycke. Jag kunde inte sluta läsa! Jag hade en helt oplanerad dag framför mig och jag läste och läste och svettades i galenhettan och spänningen.
För att inte avslöja något säger jag inte mer än så men jag vill uppmuntra dig som kanske inte tyckte att bok nummer 2 var så bra att ge den sista boken en chans. För den är otrolig!

Nu känns det för sorgligt att allt är över och jag har svårt att riktigt uppbåda engagemang för andra böcker.
Tja, så där som det kan vara när en förälskar sig, ni vet…

Ledsenheten - en dikt till dig som inte orkar höra att ”efter regn kommer sol”

När ledsenheten fyller bröstet
Droppe för droppe
Och vägrar ta vägen ut genom ögonen
Då brister till slut hjärtat
Och droppe för droppe sipprar ledsenhet ut
Färdas med blodet
Tills den fyller hela kroppen
Följer varje nervtråd
Ut till fingerspetsarna
Örsnibbarna
Och ner i fotsulorna

Och den blir en del av dig och din tillvaro
Den finns där när du somnar
Om du somnar
Och när du vaknar
Och den blir kvar hos dig under dagen
Tills du tror att det är så livet ska vara
Och glömmer hur det riktigt känns
Att vara glad

Och om ledsenheten har en doft
Så måste du oundvikligen
Dofta just precis
Som den