Midnattspoesi

Den sprider sig i kroppen, berusningen.
Och jag låter den göra det, i tryggheten hos den som älskar mig oavsett.
Älskar mig trots bristande uttrycksförmåga, lyhördhet, finkänslighet och rationalitet.
Och jag ångrar att jag inte stannar.
Låter den tröstande armen hålla om mig medan impulsen att skicka kärlek tonar bort i takt med sömnens intåg.
Men jag längtar hem, till avskildheten och nytvättade lakan.
Och håller fast vid övertygelsen att inget jag kan uttrycka spelar någon roll.
Men pussen på kinden som besvaras och famnen utan åtrå gör mig matt av ömhet.
Och jag vill inte släppa taget.
Släppa taget om den som alltid finns kvar.
Finns kvar när jag är hopplös, full, och varken mer eller mindre än den jag är.