Glasfåglarna, av Elsie Johansson

Då har det kommit till Elsie Johanssons tur. Även hon gästar Vi:s litteraturbåtoch mitt val av bok föll på Glasfåglarna.

I den här romanen får vi lära känna Nancy och hennes familj. De lever under fattiga förhållanden och sliter för att få ihop till mat, ved att elda med och kläder på kroppen. Sorgerna och bekymren är många men där finns också mycket att glädjas åt. Små ting som förgyller tillvaron. Så har dom varandra och deras kärlek och omsorg kommer till uttryck på olika sätt.
Nancy själv är minsta barnet vilket ger henne vissa fördelar. Hon får vara barn något längre än sina äldre syskon och föräldrarna ger henne utrymme att ägna sig åt det hon älskar allra mest – böcker och läsning. I hemlighet drömmer hon om en annan framtid än den hennes fattiglott tilldelat henne.

Tänk att jag inte läst Elsie Johansson förens nu! Jag fick av någon anledning för mig att hon inte var något för mig. Vad härligt att upptäcka att jag hade alldeles fel.
Jag älskar hennes kärva språk och osentimentala berättarstil som tränger rakt in i hjärteroten på mig. Hennes miljö- och karaktärsbeskrivningar är otroliga och tar mig raka vägen in i det fattiga hemmet i 30-talets Sverige.
Hennes användande av tidsenliga ord och uttryck är också en ren fröjd!

Det blev verkligen en rejäl kontrast att kastas från Bengt Ohlssons medelklass Martin (som jag skrev om i förra inlägget) och hans livskrisande in i ett liv fyllt av verkliga bekymmer. Ett liv och ett samhälle där ”patriarkat” inte är något vagt abstrakt utan något högst påtagligt. Något som direkt påverkar både kvinnor och män. Ett system som det kräver stort mod och enorm styrka för att gå emot.
Jag är så glad att det här bara är den första boken om Nancy för jag vill verkligen veta hur det går för henne.

Drick värmen ur min hand, av Bengt Ohlsson

21 mars åker jag med min mamma på tidningen Vi:s litteraturbåt! Jag är full av förväntan!
Men eftersom jag inte läst en enda av de gästande författarna är det hög tid att göra det.
Först ut blev Bengt Ohlsson.

Martin är 44 år, lever tillsammans med fru och dotter i Stockholm och arbetar som socialtjänsteman på ”sexköparsektionen”.
Han följer med ett polisteam när de gör tillslag på bordeller. Hans uppgift är att skrapa ihop resterna av de män som gripits på bar gärning.
Det är ett jobb som gör intryck på människor i Martins sällskapsliv och ett jobb han är bra på.
Martin har ett bra liv men har svårt att uppskatta det.
Tomheten i en relation som blivit nött av allt för många besvikelser och allt för mycket vana. Slitningarna i relationen med tonårsdottern. Underlägsenheten i relationen med den lyckade bästa vännen Viggo. Meningslösheten och den han blir när han dricker alkohol.
Allt detta drar honom djupare ner i sorgsenhet och mellankolli.
Var finns räddningen? I den kvinnliga polisens glittrande ögon eller en liten hunds varma blick?

Välskrivet och bra men en eländig historia. Det är hög igenkänningsfaktor och det gör mig trött.
Det är egentligen inte alls synd om Martin. Precis som det inte är särskilt synd om de flesta av oss som har familj, vänner, bostad, arbete, mat på bordet och mer därtill. Ändå hittar vi, Martin och jag och flera med oss, saker att krisa över och tycka synd om oss själva för.
Det är väl så livet är antar jag. Det är så vi funkar av olika skäl.
Men jag har nog av det där i mitt eget liv. Jag behöver inte alls läsa om det i en roman också. Kanske finns det andra som kan tycka att det är skönt att inte känna sig ensam men själv blir jag bara dyster.

Det jag uppskattar med boken är att Martin inte alls känns gubbsjukig. Hans känslor för en femton år yngre tjej är bara känslor, vilka som helst, hos en människa för en annan. Känslor hos en människa som saknar. Saknad och längtan efter det han inte längre ser i ansiktet på sin fru men i hennes.
Det blir också så tydligt att det till största delen inte handlar om sex när hunden Rulle kommer in i Martins liv och fyller upp ett oanat tomrum.

Något annat som jag uppskattar i romanen har med genus att göra.
Det är härligt med en manlig författare som reflekterar över detta. Martin måste hela tiden förhålla sig till sitt kön. Han har genusglasögonen på och det gör livet mer komplicerat för honom. Han är fullt medveten om att han själv och andra betraktar honom genom dom glasögonen och det blir tydligt att även män, inte som grupp, men som individer också faller offer för könsstrukturer.

På det hela taget en givande läsupplevelse men mer av det här slaget behöver jag inte på väldigt länge.

Äntligen högläsning!

Det har känts lite sorgligt att inte ha kunnat läsa högt för mina barn.
Maken har varit väldigt duktig med det där som tur är och läste för den äldsta sedan hon var tre månader.
Men de första åren är bilderna av väldigt stor betydelse för barnen och jag som läser punktskrift har då inte mycket att komma med. Bara vita knottriga papper.
Men nu! Nu har jag här en sexåring som älskar ord och bokstäver och som är fullt redo för kapitelböcker.

Vi satte igång någon gång före jul och det är fantastiskt. Fantastiskt för att vi får en lugn och mysig stund bara hon och jag innan hon ska somna.
Fantastiskt för att jag genom henne får återuppleva älskade läsupplevelser. Nya också för den delen.

Bl.a. har vi läst Ronja Röverdotter och böckerna om Prostens barnbarn.
Ronja var svår att läsa eftersom jag så ofta hade en stor gråtklump i halsen. Jag blir så extremt berörd av att läsa om barn-förälder-relationer och ännu starkare blir det när jag gör det tillsammans med mitt eget barn.
Prostens barnbarn däremot läste jag förstås med ett leende på läpparna.
Både Ronja och Prosten har jag läst så många gånger att jag kan vissa delar och repliker nästan utantill. Det är en stor fördel måste jag säga. Särskilt för mig som inte är någon hejare på att läsa högt om jag inte tränat på texten innan.

Just nu läser vi serien Maros resa. Den har jag inte läst tidigare och jag är inte superimponerad. Men mer om den kommer när den är utläst.
Sedan, efter det, då blir det Harry Potter! Vilken lycka!

Neverwhere, av Neil Gaiman

Det börjar ganska klassiskt. En relativt ung, vit medelklassman flyttar till London. Där får han sig en liten lägenhet, ett jobb han tror sig trivas med och en fästmö som han tror sig älska.
Men så en avgörande kväll förändras allt.
Richard är på väg med sin fästmö till en middag med hennes chef. En mycket viktig middag där han ska vara en representativ partner. Då ramlar plötsligt en blodig flicka ut på trottoaren framför dom. Hon behöver uppenbart hjälp och trots fästmöns protester lyfter Richard upp flickan och bär henne hem till sig.
Flickan repar sig ganska snabbt och introducerar Richard till Londons undre värld. Inte en undre värld som vi känner den utan en för oss osynlig värld. Richard tvingas in i ett äventyr som sakta men säkert förändrar honom och hans syn på livet och tillvaron.

Det här är Gaiman när han är som bäst!
Det är komiskt, äckligt, charmerande, fascinerande, fängslande och väldigt spännande.
Jag gillar det här med parallella världar som liksom går i varandra. Gillar när det är lite vridet samtidigt som det finns en tydlig och god historia. Och jag gillar verkligen hans karaktärer!
Tillsammans med ”Amerikanska gudar” utgör den här en av favoriterna bland Gaimans böcker. Förhoppningsvis kan de bli fler!

Morgon i Jenin, av Susan Abulhawa

Berättelsen börjar 1940 hos en glad, kärleksfull och harmonisk olivodlarfamilj i Ein Hod. 1948 bryter helvetet lös i Palestina när israelerna med våld tar det land som de tycker sig ha sin fulla rätt till.
Familjen flyr och hamnar i flyktinglägret i Jenin.

Nu börjar förlusterna. Yngste sonen som bara är några månader rövas bort av en barnlös judisk man och näst yngste sonen skjuts och blir ohjälpligt skadad för livet.
Familjen skapar ändå något slags liv i flyktinglägret. Ett liv mestadels utlämnat åt omvärldens välvilja, eller ovilja.

Usch alltså! Skönt att det är över.
Men så bra!
Så mycket skönhet och så mycket sorg och smärta i samma roman är nästan outhärdligt.
Större delen av boken gav mig gråtkramp i halsen.
Men den här boken borde alla läsa.
Även om det är en skönlitterär roman där karaktärerna är påhittade så är inte Palestina påhittat. Förlusterna, sorgen och smärtan är den samma. Och för alla palestiniers lidandes skull är det inte mer än rätt att jag står ut. Står ut med en smärta som är ojämförbar med deras verkliga.

Den fantastiska berättartekniken, det vackra språket och den oemotståndliga historien hjälper läsaren att förstå hur Israel-Palestina-konflikten kunde uppstå och hur den är så svår att bryta.
Jag blir arg och förtvivlad.
Arg över omvärldens agerande 1948. Då efter 1945 när världen var överens om att det som skedde i nazisttyskland aldrig fick upprepa sig. Tre år senare börjar förföljelser och massakrer på palestinier. Människor som aldrig hade något med judeförföljelse att göra.
Och USA stödjer Israel och världen ser på.
Förtvivlad över att det ser så hopplöst ut. Att läget är så låst eftersom israeler dödar palestinier eftersom palestinier dödat israeler eftersom israeler dödat palestinier eftersom… Hat nedärvt i generationer.

Ändå finns det hopp. Människor kämpar och arbetar för fred i Israel/Palestina och jag har själv besökt fredkonferenser i Israel. Och jag har upplevt den otroliga, hoppingivande mångfalden i Jerusalem.

Även i boken finns det faktiskt gnistor av hopp.
Jag säger bara läs den!

A blind legend - ett helt ljudbaserat äventyrsspel

Jag vill berätta om ett spel som jag spelat på min Iphone.
Spel hör väl inte hemma på den här bloggen kanske någon tänker men ett spel med en historia är inte helt olikt läsning i det att en får gå in i en berättelse.
Det speciella med det här spelet är att även jag, som synskadad, kan spela det. Det är t.o.m. utformat med tanke på blinda och synskadade.
Inget syns nämligen på skärmen utan en spelar enbart med hjälp av ljud.

Som spelare är du en blind riddare som med hjälp av sin dotter ska rädda sin fru som tillfångatagits av kungen.
Vägen till kungens slott är farofylld och du måste slåss mot vargar, rövare, monster och krigare. Du måste undvika att falla ned för stup eller genom is. Mestadels tar du dig fram till fots men även till häst eller med båt.

Historien är kanske inte fantastisk men det var spännande och jag ville veta vad som skulle hända i nästa scen. Det är heller inte allt för svårt att spela men jag hade ganska ordentliga problem vid två tillfällen vilket ju är bra. Det måste vara lite utmanande om det ska vara roligt.

Jag tycker att det här spelet var superbra men det beror troligtvis på att jag inte precis är bortskämd med den här sortens spel.
Jag har spelat mycket textspeloch MUDi min dag, vilket är roligt men jag kan ändå längta efter något som påminner mer om klassiska data- eller tv-spel.
Förr i tiden spelade jag faktiskt vanliga tv-spel också. Det var på tjock-tv:ns och den unga kroppens tid. Då kunde jag, utan att bli alldeles ledbruten, krångla ihop mig så att jag satt med näsan alldeles intill skärmen. Så länge jag höll mig till Nintendo nes och dess enkla grafik med skarpa kontraster var jag riktigt duktig.
Den tiden är dock över och förbi.

Jag har tidigare provat ett par andra spel där en är helt utlämnad till ljud men de har inte alls varit lika bra. Förutom att storyn har varit underlig så har ljudbilden varit väldigt krystad. Det har varit ledfyrar i form av ljud som en ska följa. Ljud som liksom inte hör till omgivningarna. De har också varit ganska tråkiga och svåra att spela.
Jag tänker nu närmast på spelet Papa Sangre IIsom jag tröttnade på huvudsakligen p.g.a att det var så svårmanövrerat. En var dessutom tvungen att stå upp och röra sig själv runt så att en stod i den riktning en ville att karaktären skulle gå. Så störigt!
A blind legend har jag spelat i sittande och liggande läge. Göttslött!

Jag vill ha fler spel som A blind legend! Kan inte någon ordna det?
I så fall skulle jag önska att det var lite mera utförligt. Lite mer möjligheter till utforskning av spelvärlden. Det går visserligen i det här också men det leder ingen vart mer än möjligen till döden eller något lite komiskt inslag. Det finns liksom bara ett spår att följa. Lite mer pussel skulle vara roligt.
Kul vore också om det var lite fler moment. Som t ex att kunna plocka upp saker, samla t ex guld och köpa och byta vapen.
Helt fantastiskt vore det ju om det kom ett onlinespel. Tänk att kunna slåss eller tävla mot andra spelare!
Så, kära spelprogrammerande vänner och läsare, nu är det bara att sätta igång!
Jag väntar!

A blind legend finns att hämta gratis i App store.
Om en vill veta mer om spelet så gå in här.

Bara du kan rädda mänskligheten, av Terry Pratchett

Hemma hos Johnny är det ”hårda tider”. Ömsom bråk, ömsom tystnad. Ibland finns det mat och rena kläder, oftast inte.
Johnny tar sin tillflykt till datorn där han ägnar sig åt att skjuta ned utomjordingar med sitt jaktskepp.
Men plötsligt får han ett meddelande på skärmen. Utomjordingarna vill kapitulera. De vill inte dö! De vill resa hem!
Johnny dras in i dataspelets stjärnrymd och ställs inför stora livsfrågor.
Vem lever, vem dör? Vad är spel, vad är verklighet? Döda eller inte döda?

Käraste Pratchett! Oftast är han alldeles för konstig för min smak. Eller, konstigt kan ju vara väldigt bra men jag har svårt med böcker som jag inte hänger med i. Sådana är dom oftast, Pratchetts böcker. Det är liksom ingen riktig handling utan en kastas hit och dit och utan att riktigt greppa något. Jag famlar och vet inte vad han vill med berättelse, eller icke-berättelsen, eller med mig.
Men så finns det böcker som är rätt så fantastiska. Som den här!
Pratchetts humor är helt enkelt underbar, liksom hans karaktärer. Små detaljer som gör det så otroligt roligt. Och så det underliggande allvaret.
Det här var precis vad jag behövde efter den förra, plågsamma läsningen.

Andra böcker av Pratchett jag älskar är Goda omen (som han skrivit ihop med Neil Gaiman), Små gudar samt Den makalöse Maurice och hans kultiverade gnagare. Jag skulle gärna läsa mera i den här stilen av Pratchett så tips mottages gärna!

Som om

Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Klara satt i sitt kök”

Klara satt i sitt kök.
Framför henne brann stearinljusen, såsen stelnade, köttet kallnade och vitlöksmöret smälte. Platsen och tallriken framför henne var tom.
Varför gjorde hon så här? Vad i all världen var det för fel på henne?

Klara tänkte att om någon såg henne nu skulle den personen tro att hon var en bedragen hustru som förgäves väntade på sin man. Eller att det var hon som var den förgäves väntande älskarinnan.
Hon såg ut genom fönstret. Såg rakt in i grannarnas lägenheter. In i deras liv.
Där stod han och diskade efter middagen. Han med fru och tre barn.
Där satt hon, precis som Klara, vid ett dukat bord med levande ljus. Skillnaden var att hon hade någon mitt emot sig.

Klara tänker att det är ändå bättre. Det är bättre att de tror att hon är en bedragen hustru eller en övergiven älskarinna. Bättre det än om de visste sanningen. Visste hur oerhört tragisk och patetisk hon var. Visste att hon varken var den hustru eller älskarinna eller något annat heller. Att hon inte väntade på någon.
Att hon under veckan levde i illusionen. Låtsades för att få känna hur det kändes för dom andra. Dom i grannhuset.
Att hon planerade en måltid. Som om.
Att hon varje fredag gick och handlade för två. Som om.
Att hon sedan gick hem och lagade mat. Avancerade rätter. Klädde upp sig, dukade för två och tände ljus. Som om.
Som om hon väntade på någon.
Som om någon vore på väg till henne.
Som om hon inte vore alldeles ensam.

Flykten, av Jesús Carrasco

En trång grop med en namnlös pojke, i ett namnlöst land, i en namnlös tid.
Nästan utan att andas ligger pojken och väntar på att de som jagar och letar efter honom ska försvinna.
Till slut kan han, hungrig, törstig, nedkissad och stel resa sig ur sitt gömställe och på allvar påbörja flykten. Flykten bort från de ohyggligheter som han nu är beredd att riskera livet för att slippa undan.
Snart är hans lilla proviant slut och törsten obeskrivlig. Hur ska han, en ensam pojke, kunna överleva på den karga, förtorkade slätten?
Då möter han herden som tar sig an honom och som lär honom överlevnad. Överlevnad den hårda vägen.

Det var länge sedan som en bok väckte sådant obehag hos mig. En fruktansvärd historia som får mig att vilja slita hörlurarna ur öronen.
När jag låg sömnlös i natt fick jag till slut läsa något annat eftersom boken höll mig mer vaken än mina egna nattliga funderingar.

”Flykten” är en otrolig bok! En fantastisk berättarkonst där sinnesintrycken tvingar sig på och tränger in, och fasan kryper innanför skinnet.
Det är den sortens bok en behöver ibland för att riktigt ruskas om. En berättelse som vi skulle förfasa oss över och skaka på huvudet åt om vi fick höra den på nyheterna men som i romanform vägrar låta en stänga av, koppla ifrån.
Det här är boktipset du ska ta till när du är mätt på medhårsstrykande feelgood och istället är beredd på en knytnäve i magen.

Djurens gård (Djurfarmen), av George Orwell

Så har jag då till slut läst den, klassikern.
Jag har i ärlighetens namn mest läst den just för att det är en klassiker som borde läsas. Den gav mig inte särskilt mycket men jag inser ju hur genialisk den är och hur den måste ha skrällt på sin tid.

För dig som inte känner till boken handlar det alltså om en farm där djuren bestämmer sig för att bli kvitt sina människor som alltid varit ganska hänsynslösa men nu också börjat missköta gården och djuren.
Under grisarnas kommando drivs människorna från gården och djuren arbetar nu, med gemensamma krafter, för sin egen föda. Alla djur är lika värdefulla, det är människan som är fienden och ingen får skada någon annan med fyra ben eller vingar – ”fyra ben bra, två ben dåliga”.
Grisarna deltar inte fysiskt i arbetet men planerar, leder och strukturerar. Eftersom det är dom som står för tänkandet och därmed är grunden för att gården ska fungera är det inget underligt med att de åtnjuter vissa privilegier, så som en skvätt mjölk i gröpen och ensamrätt på fruktskörden.

Farmen sticker naturligtvis i grannböndernas ögon. Djur som läser, skriver och odlar jorden haringen någonsin hört talas om. Ägaren försöker återta sin gård men misslyckas och djuren firar.
Men sakta och säkert förändras förhållandena på ”Djurens gård”. Splittring uppstår och en av grisarna drivs bort och plötsligt straffas djur med döden för förräderi. Allt mer förvandlas gården. Alla djur, utom grisarna och deras underhuggare hundarna, svälter och sliter, sliter och svälter.
Men det är ju i alla fall bättre än på människornas tid. Eller, det är det väl?

Ja, det är ju så klart då en satir över kommunismen. Den som började så fint men slutade så tragiskt och förfärligt. Även omvärldens bemötande, eller icke bemötande, av kommunismen får sig förstås en rejäl känga.
Vill du på ett pedagogiskt, snitsigt och enkelt sätt förstå kommunismens mekanismer så ska du läsa den här boken.

Jag har även under säkert tio års tid tänkt läsa Orwells ”1984” och den är nu lagd i min bokhylla i Legimus app. Den har jag lite högre förväntningar på måste jag säga.