Monsieur Ibrahim och Koranens blommor, av Eric-Emmanuel Schmitt

Moses är elva år. Hans mamma är försvunnen och han lever med sin far som är oförmögen att visa kärlek eller ens ta hand om sitt barn. Det är Moses som får handla, städa, tvätta, laga mat och diska. Han går till prostituerade och stjäl konserver hos ”araben på hörnet”.
Så en dag börjar Moses och ”araben”, monsieur Ibrahim, att prata med varandra och livet blir plötsligt lite lättare att hantera för Moses.

Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen eftersom det här är en kortroman.
Som alltid med sådana känns det som att den knappt har börjat förens den är slut.
Ibland funkar det för mig, ibland inte. Den här gången funkade det sådär. Det är en lite för konstig bok för att jag ska hinna med. Jag hade behövt lite längre tid på mig att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna.

Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag gillar boken eller inte. Hör det till vanligheten att elva-åriga pojkar utger sig för att vara sexton år och går till prostituerade på Paris gator?
Kvinnosynen är minst sagt tveksam. Något som jag inte har problem med om jag förstår och känner till agendan. T ex om handlingen utspelar sig i en patriarkal miljö. Eller om boken beskriver en patriarkal verklighet.
Jag vet inte riktigt vad författaren vill och det stör mig.

Äh, det var ingen dålig bok. Jag blir rent av lite berörd längre fram i handlingen.
Den är ju dessutom så kort så även om det inte var det bästa jag läst så är det inte särskilt stor del av livet som jag ägnat åt den. Däremot är jag inte alls intresserad av att läsa de två efterföljande böckerna.

Jag läste en recension av den här boken på SvDdär recensenten beklagade sig över den svenska översättningen.

Men någonstans har det gått fel, när översättaren försökt göra den franska textens språk till sitt. Jag saknar originalets lätta ironi och elegans och störs av de vändningar som verkar vara plockade ur lexikon utan närmare reflexion.

Så skriver hon men det märker jag inget av. Fast å andra sidan kan jag bara ett fåtal ord på franska och skulle aldrig kunna läsa grundtexten.
Jag förstår faktiskt inte riktigt problemet. Kan du franska så läs då boken på franska. Kan du inte franska så tror jag inte att du kommer uppleva texten som dåligt översatt.
Fast vem vet. Kanske hade jag tyckt att boken var helt fantastisk om översättaren gjort ett bättre jobb.
Kanske men tveksamt.

Boken om E, av Ulla Isaksson

Författaren Ulla Isaksson berättar om de sista åren tillsammans med maken Erik. Erik som drabbas av demens. Demens som slår livet i spillror.

Vi får inte veta så jättemycket om livet före sjukdomen men tillräckligt mycket för att förstå att Ulla och Erik var mycket lyckliga tillsammans. De var älskande, livs- och arbetskamrater som delade det mesta i livet. Deras tillvaro var intensiv men också varm, trygg och ombonad. De hade en närhet som ingen av dom trodde kunde gå förlorad.
Så kom sjukdomen. En sjukdom som ingen av dom ville eller kunde erkänna eller acceptera.

Jag har länge, länge tänkt läsa Boken om E. Enda sedan jag såg filmen ”En sång för Martin” som är baserad på boken. Jag har dock dragit mig för det eftersom filmen tog så pass hårt. Jag tänkte att om filmen tar så lär boken ta värre.
Här om dagen kom jag att tänka på boken och kände att minnet av filmupplevelsen bleknat tillräckligt.

Visst var det en stark bok och en stark berättelse men jag blev ändå inte så tagen som jag oroade mig för.
Jag tror att det kan bero på att titeln är lite missvisande.
Det är inte alls ”boken om E” utan ”boken om U”.
Det är inte Erik utan Ulla det handlar om. Hennes sorg, hennes känslor, hennes självförebråelser, hennes vrede, hennes kärlek. Boken är uppenbarligen ett terapiarbete.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Den är bra och gripande! Bara inte riktigt det jag trodde.
Och det klart, hur skulle Ulla kunna beskriva vad Erik tänkte och kände. Han blev ju allt mer onåbar och främmande för henne. Men kanske kunde man ha valt en annan titel.

Det är en helt klart läsvärd bok som bitvis är smärtsam att läsa, bitvis något tröttsam.
Den är självutlämnande och ger en förståelse hur det kan vara att leva med en dement människa. En människa som en stått oerhört nära men som plötsligt blir någon helt annan.

Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp, av Romain Puértolas

En fakir lämnar sin by i Indien och flyger till Paris för att köpa en spiksäng på det stora möbelvaruhuset IKEA.
Byborna som är övertygade om hans magiska egenskaper och talanger har samlat ihop allt vad de har för att kunna bekosta resan.
Endast utrustad med en falsk 100-eurosedel sätter sig fakiren i en parisisk taxi och galenskaperna kan börja.

En sådan tokig berättelse, och så roligt skriven. Jag skrattar högt men lite tveksamt eftersom jag blir osäker på om det verkligen är helt pk. Vad har författaren egentligen för syn på indier, romer, araber, kvinnor osv.
Så plötsligt händer något. I takt med att fakirens resa blir allt galnare visar sig den lilla romanen från en annan sida.
En lättläst, rolig, knäpp och lite sorglig bok om bedrägeri, kärlek, utsatthet och förändrad livssyn.
Vill du ha något kort och lättsamt, läs den!

Americanah, av Chimamanda Ngozi Adichie

Ifemelu och Obinze träffas på gymnasiet. De förälskar sig, blir tillsammans och intar en självklar plats i varandras liv, övertygade om att inget kan skilja dom åt.
Obinze känner en stark dragning till USA och drömmer om det land där en kan dricka hur mycket Coca Cola en vill. Så när Ifemelu får en möjlighet att lämna nigeriea för att studera i USA övertalar han henne att åka. Själv ska han komma efter senare.
Ifemelu åker men inget blir som det var tänkt och plötsligt slutar hon höra av sig till Obinze.
Deras liv tar olika riktning och de försöker leva sina liv utan varandra.

En berättelse om kulturkrockar, rasism, klass, anpassning och återanpassning. Om kärlek, relationer, utanförskap och innanförskap. Och så mycket, mycket mer.
Chimamanda levererar och jag blir som vanligt inte besviken.
Men det är en tjock roman och ibland lite långsam eftersom att det är så mycket som ska avhandlas. Ja, ibland känns det lite avhandlingsaktigt. Mycket lärorikt och jag hade ingen tanke på att ge upp men jag undrade emellanåt om jag skulle bli klar någon gång. I synnerhet som boken var så fantastiskt bra att somna till.
Fast som kontrast var den ibland så fängslande att den inte alls gick att somna till. Ganska frustrerande när ett sådant parti sammanföll med sömnsvårigheter mitt i natten.