Intrång och förföljelse

Dagens skrivövning från SkrivPuff
”Böckerna stod i en enda röra”

Annika stirrade på bokhyllan. Böckerna stod i en enda röra.
Inte nu igen. De vidriga, jävla asen hade varit inne i hennes lägenhet idag också.
Hon lät blicken snabbt svepa över rummet för att hitta fler tecken på intrånget. Nej, hon kunde inte se något som var annorlunda. Kanske att den ena soffkudden låg lite annorlunda men det kunde hon inte svära på.

Hon gick ut i köket. Hjärtat slog snabbt och hårt.
På ytan såg allt okej ut. Hon började öppna skåp och dra ut lådor. Räkna bestick och tallrikar. Tre gånger räknade hon. Rota igenom kylskåpet och frysen. Där, i skafferiet! Ett paket russin! Russin! Annika kände hur svetten började bryta fram. Hon åt inte russin. Skulle aldrig få för sig att köpa russin.
Mot bättre vetande ringde hon sin mamma.
- Mamma, nu har dom varit här igen! De har flyttat om böckerna i min bokhylla och ställt in ett paket russin i skafferiet.
Hennes röst stegrades.
- Och när jag var ute var det en röd bil som förföljde mig hela vägen hem. Samma bil som förra veckan. Och så den där obehagliga snubben som stirrade på mig på affären!
Hon hörde hur hennes mamma drog in ett djupt andetag.
- Mamma, sucka inte!
- Nej nej, jag suckar inte. Jag vet bara inte vad jag ska säga.
- Du kan väl säga att jag inte kan ha det så här. Att det är för jävligt att polisen inte gör något och att du och pappa ska hjälpa mig. Jag behöver hjälp! Men du tror mig ju inte! Aldrig tror du mig. Ingen tror mig!
- Ja, du behöver hjälp. Det har jag ju sagt många gånger. Men den hjälpen kan varken jag eller din pappa, eller polisen ge dig. Snälla du…
Annika slängde på luren och på skakiga ben gick hon tillbaka ut i vardagsrummet.

Med blicken fäst vid den besudlade bokhyllan satte hon sig i soffan. Länge, länge stirrade hon på böckerna. Sedan gled blicken över till soffkudden. Nu blev hon säker. Den låg definitivt inte som den gjort när hon gick hemifrån.

Lägger klassisk fantasy och feminism på hyllan

Det härliga med att ha en app som det bara är att ladda ner böcker i är att det också då bara är att lägga ner om boken inte faller en på läppen.
Två böcker har jag gett upp nu på sistone – Höstmörkrets drakar av Margaret Weis och Tracy Hickm samt Stjärnor utan svindel av Louise Boije Af Gennäs.
Höstmörkrets drakar är en ganska klassisk fantasyroman (och första delen i en serie) med alla önskvärda inslag. Men det tog inte många sidor innan jag tröttnade, kanske just p.g.a. det. Jag har fått nog av all klassisk fantasy som inte är Tolkien, Eddings eller Kerr, och efter att ha läst böcker som Askfödd och de i serien Sagan om is och eld så känns det mesta matt och slitet.
Höstmörkrets drakar var inget för mig men kanske för dig som är sugen på en riktigt klassisk fantasy med alla önskvärda inslag så som lite humoristisk framtoning, diverse raser och karaktärer samt ett mystiskt, magiskt föremål som alla vill få tag på.

Så var det Svindel utan stjärnor.
En roman som utspelar sig på 90-talet och handlar om en överklasskvinna som lever ett typiskt överklassliv.
Så träffar hon vänster- och radikalfeministen Kaja som vänder uppochned på hennes tillvaro.
Hon förälskar sig och överger sitt överklassliv, sitt överklasshem och sitt överklassäktenskap för hennes skull.
Så långt kom dock inte jag i berättelsen innan jag tröttnade.

Jag försökte ändå för själva berättelsekärnan är ju intressant. Men boken är så seg! Jag vill veta hur det går men det är inte värt det. Jag gillar ju tjocka böcker men den här är onödigt tjock. Samma sak skulle kunna berättas på betydligt färre sidor. Om det inte vore för de trista och långa dialogerna hade det kanske funkat. Det är en sådan där bok ni vet där vi får vara med om en händelse och där den inblandade personen återger det för någon annan senare. Så att en som läsare måste vara med en vända till. Varför? Det tillför ingenting.
Det är över huvud taget allt för pratigt.

Jag tycker dessutom att de politiska och feministiska resonemangen är rätt grunda. I och för sig ganska så trovärdiga utifrån karaktärerna men om boken är tänkt att öppna människors ögon för feminism tror jag att det funkar sådär. Å andra sidan kanske det inte alls är tanken men det gör den inte bättre.
Kanske tar sig berättelsen längre fram men jag orkade inte ta reda på det. Jag kan också tänka mig att det funkar bättre om en inte, som jag, lyssnar på boken utan läser den och på så vis har möjlighet att skumma.
Mitt sammanfattande omdöme är – en lång och seg bok som tyvärr inte är särskilt bra men med en ganska intressant grundstory.

Om någon av er bloggläsare inte tycker att jag gör de här böckerna rättvisa så kommentera gärna!

Mindervärdeskomplex

Dagens skrivövning från SkrivPuff

"Behaglig"

- Nej men hej Gunilla, kommer du?! Vad trevligt! Kom in!
Jenny sparkar kvickt in högen med skor och stövlar under skohyllan för att göra plats åt för sin svärmor. Br />- Eh, nu har jag ju inte hunnit städat här riktigt.
- Nej, jag ser det – svarar hon utan att le.
Gunilla tar av sig skorna och följer efter Jenny in i köket. Jenny känner gruset som följer med strumporna från hallen och stönar inombords över det som svärmodern troligtvis känner inför sina egna grusförsedda strumpor.
- Slå dig ner så fixar jag en kopp kaffe.
Gunilla tittar skeptiskt på den diskbelamrade köksbänken men säger inget utan sätter sig på en av de stolar som barnen inte brukar använda. Efter bara ett ögonblick reser hon sig igen och hämtar, utan ett ord, disktrasan och avlägsnar smulor, marmeladklickar och filmjölksfläckar från bordsskivan.
Hon sätter sig igen och börjar fråga om barnen och om hur det går med Jennys skrivande för att sedan övergå till att berätta om hur hon själv har det.
Jenny känner hur hon slappnar av och dukar fram kaffekoppar och lägger upp några köpekakor på ett fat. Hon ser blicken men låtsas inte om den. Nej, hon har inte ”hunnit” baka heller. Inte städat och inte bakat.
Samtalet fortsätter och plötsligt säger Gunilla:
- Förresten vet du, Fredrik har träffat en tjej.
Fredrik är lillebror till Jennys man. Fredrik, favoritsonen, vars enda brist har varit frånvaron av fru.
- Ja, Jocke sa det i förbigående. Vad roligt! Vem är hon?
- Hon heter Maria och är så oerhört behaglig. Mjuk och fin och så trevlig. Hon tar otroligt lite plats och avgudar Fredrik. Och så lagar hon gudomlig mat. Vi var bjudna på middag hemma hos henne igår. Vilket hem! Vackert och rent och välordnat.

Maria, raka motsatsen till Jenny med andra ord. Jenny som syns och hörs och som aldrig kan vara tyst. Jenny som kan gå omkring med tröjan bakochfram och utochzin utan att märka det. Jenny som inte klipper håret mer än en gång om året, de kluvna hårtopparnas drottning. Jenny som inte hinner städa och baka och som hatar att laga mat.
Jenny som inte tycker att det är hela världen om barna går iväg till dagis i pyjamas. Jenny som älskar sin man men som inte avgudar honom eftersom hon tror på jämställda förhållanden.
Jenny som står för den hon är och det hon tror på inför alla, utom sin svärmor.
Inför henne blir hon en liten, värdelös och misslyckad Jenny.

Jonathan bortom all kontroll, av Meg Rosoff

Jonathan gör det han drömt om och är där han alltid velat vara.
Han har flyttat till New York, fått arbete på en reklambyrå, lyckats hitta en schyst lägenhet och är tillsammans med drömflickvännen.
Så får han ta hand om sin brors två hundar som flyttar in i hans lägenhet och i hans hjärta.
Dessa hundar väcker någonting inom Jonathan och han börjar sakta men säkert inse att något inte är som det ska. Hans arbete är själsdödande, hans lägenhetskontrakt är minst sagt skumt och relationen med flickvännen har en del i övrigt att önska.

En charmig och rolig bok med en sorgsen underton.
Den är underhållande, lättläst och passar bra när en vill läsa något som flyter på utan någon större ansträngning.

Det är nog egentligen en bok som riktar sig till unga vuxna, men för en som är inne i någon slags ålderskris och som i 37 års ålder har börjat måla naglarna och köpt sitt livs första läppglans fungerar den alldeles utmärkt.

Skrivövning - ruggigt

Dagens skrivövning från SkrivPuff

”Ruggigt”

Som hon hatar det, vädret.
Hon drar i blixtlåset till jackan trots att det redan är uppdraget så långt det går.
Det här vädret. Den här fuktiga kylan som det inte går att klä sig emot.
Vinden friskar i och skickar vasst regnsplitter i hennes ansikte.
Hon trycker sig närmare husväggen. Försöker ta skydd. Hur länge ska hon behöva vänta i regnet och mörkret egentligen? Varför kommer han aldrig?

Men så hör hon stegen. Hans steg. Hon vet att dom är hans. Nu ser hon honom, en mörk gestalt som skyndar fram längs med trottoaren.
Plötsligt känner hon inte kylan längre. Glömmer sitt kalla, fuktiga ansikte.
Hennes hjärta börjar banka och magen ilar av förväntan. Värmen sprider sig i hela kroppen. En hetta som värkande centrerar sig till en enda punkt.
Han närmar sig. Snart, snart, nu!
Hon kliver ut ur skuggan. Hennes hand glider upp ur fickan och skenet från gatlyktan får kniven att blixtra.

Det vita benet, av Barbara Gowdy

”Mannen som talade med elefanter” gav mig mersmak! Så det fick bli ännu en elefantbok. Fast en av ett helt annat slag.

I ”Det vita benet” får vi följa en grupp elefanter.
Dom är hårt ansatta av både torka och tjuvjakt och försöker att hitta en tillflykt, en trygg plats.
Lera, Daddelbädd och Långa skuggan är centralgestalterna som inviger oss i elefanternas liv och kultur.

En mycket annorlunda bok. Kanske för att elefanter är så annorlunda mot andra djur och kan kittla fantasin som få andra arter.
Det märks att författaren har gjort en gedigen research. Elefanterna gör det elefanter gör, beter sig som elefanter beter sig men till det adderar författaren elefanternas alldeles egna tanke- och sinnevärld.
Hon lyckas med något ganska unikt – att låta elefanterna vara elefanter, med elefanters begränsningar, samtidigt som hon ger dom ett språk och en egen värld.
När en skriver om djur är det så lätt att göra dom allt för mänskliga men i den här boken lyckas författaren att undvika det nästan rakt igenom.
Hon utgår från elefanten och spinner sin berättelse kring det vi kan förstå om dom men också kring det vi inte kan förstå - deras otroliga förmåga att veta sådant som vi tycker att de omöjligt kan veta.

Jag blir inte så berörd av berättelsen som jag trodde att jag skulle bli.
Vad det beror på har jag inte riktigt klart för mig. Kanske att den är ganska så osentimentalt skriven. Kanske också att den är så konstig.
Just det att den inte slår an de vanliga strängarna djurberättelser brukar hos mig eftersom de inte är som djurberättelser brukar. Och för att elefanterna får vara elefanter så att jag som människa inte riktigt kan identifiera mig med dom och deras känsloliv.
Mycket intressant och spännande läsning hur som helst!
Och ganska skönt att slippa snörvla och snyfta i färdtjänsten, disken, maten eller tyst i kudden för att inte väcka maken.

Mannen som talade med elefanter, av Lawrence Anthony

I den här fantastiska boken berättar Lawrence Anthony om sitt liv i det sydafrikanska viltreservatet Thula Thula.
En dag ringer en kvinna och vill ge honom en flock elefanter. En familj på nio djur som kommer att avlivas om Anthony inte tar sig an dom.
Så det gör han. Naturligtvis gör han det. Han vars hjärta brinner för alla sorters djur, för viltvård och för Sydafrikas natur.
En rädd och traumatiserad elefantflock anländer och trots att alla betraktar dom som ett hopplöst fall vägrar Anthony lyssna på det.
Med kärlek, empati och tålamod vinner han deras förtroende och hjälper dom att hitta glädje och harmoni i Thula Thula.

Vilken otrolig man, vilka fantastiska medarbetare, vilka djur och vilken fru som står ut med allt ihop.
Och vilka otroliga berättelser! Jag har skrattat, jag har gråtit och jag har förundrats.

När jag idag kollade upp Anthony på Wikipedia och insåg at han var död sedan fyra år tillbaka grät jag också. Grät över elefanternas sorg. Grät över att han inte finns mer trots att han borde ha haft många år kvar att leva och göra underverk.
Jag som hade börjat drömma om att åka till hans reservat, bo på hans lodge och kanske träffa själva honom.
Nu är det för sent och hans elefanter har sörjande vandrat runt hans hus.

Läs den här gripande boken säger jag bara. Läs den!